Det är sen kväll och jag är så fruktansvärt trött. Diskbänken är belamrad med disk och i tvättmaskinen ligger massor med kläder som ska hängas upp. Imorgon ska vi åka till Dalsland och jag har bara packat hälften av grejerna. Men jag har ingen lust med att göra nåt av detta. Jag vill ligga i soffan och äta chips. Jag orkar inte fixa med nånting.
Sorry Amanda, det där är trams. Häromdagen satt du ett dygn på din cykel och cyklade 31,5 mil runt Vättern. Det var kul i högst fem av de milen, resten bara pannben. Vackert och väldigt trevlig stämning i depåer och längs vägen men mest bara asjobbigt. Smärta och tårar och en känsla av att det aldrig skulle ta slut. Rumpan värkte, fötterna svullnade i värmen och plågades i de trånga skorna, cykelskorna slutade funka efter drygt tjugo mil och du fick cykla utan att kunna koppla in fötterna i pedalerna, du var så trött att du var kräkfärdig efter att ha cyklat hela natten utan sömn och du blev omkörd av typ alla. Minst en gång per mil ville du kasta in handduken och ge upp. Ändå gjorde du inte det. Ändå stretade du på, kom i mål och fick din medalj, din alkoholfria öl och din falafelswrap. Fixade du det orkar du ta mig tusan fixa en diskmaskin och hämta upp lite tvätt. Marsch pannkaka.
Vi kör mot Dalsland efter att jag spelat på begravning och barnen kollat på film i ett stängt rum bakom läktaren. Eller kör och kör, kryper mellan flashiga bilar på Strandvägen. Det tar oss tusen år att komma ut ur stan och sen fortsätter det i samma stil. Vi måste stanna massor av gånger och fixa saker och mitt tålamod börjar svikta. Fyrtiosju mil allt som allt! Hur ska jag orka?
Fyrtiosju mil i bil ja. Hur många mil cyklade du häromdagen? Det är avsevärt bekvämare med bilsäten än en hård cykelsadel. Sen kan du äta matsäck du själv valt och slipper leva på mestadels saltgurka, energidryck och torra bullar under ett dygn. Så, inget gnäll, kör bara vidare. ”Var glad att du slipper cykla” messar mamma nån gång under resans gång. Exakt.
Fyra kvällar i rad har varit långa nattningar. Rutinerna är brutna, det är jättevarmt och det är svårare att komma till ro här hos mormor än hemma. Det tar lång tid att somna och sen fäktas de med armar och ben och väcker varandra. Jag försöker sjunga lugnt för att få dem att somna, men inuti mig är det mer oroligt. Kan de bara somna nu? Jag är trött, jag vill sova! Jag orkar inte!
Ok Björnerås. För en vecka sen cyklade du en hel natt utan den minsta sömn. Kallt var det och mörkt och hemskt. Du sjöng alla glada visor du kunde komma på när du satt där och trampade för att uthärda fram till gryningen och ljuset. Och du uthärdade det. Du kommer klara den här nattningen fint också. Ta det bara lugnt och var tacksam för att du inte sitter på en cykel.
Jag kommer aldrig mer kunna gnälla i hela mitt liv efter att ha kämpat mig igenom Vätternrundan. Lite jobbigt men mest skönt!
Frilansförälder 