När poletten trillar ner

Halv sex ringde klockan i kompakt mörker. Jag stapplade upp, kokade te, tände ljus och satte mig i fåtöljen med mormors varma filt över benen och datorn i knäet. Förväntade mig inga stordåd, bara lite mer tid för att komma vidare på eftersatta områden.

Men plötsligt. Där i mörkret och lugnet kom kreativiteten och en säljande text som jag kämpat och kämpat med föll bara på plats. Pang bom, så var det klart.

Det är ju så här jag ska göra. Mitt val att hämta barnen tidigt och vara med dem dagtid gör att jag måste jobba när de sover. Har länge försökt med kvällspass efter nattning men det är helt värdelöst, jag är så trött att jag mår illa. Raglar runt och försöker ömsom jobba, ömsom städa och så småningom ramla i säng alldeles för sent. Kass kombination. Sen upp halv sju och försöka väcka kropp och själ (med halvdant resultat) innan jag måste väcka barnen vid sju. Har känt ett tag att det där sliter på mig.

Så nu en ny strategi. Inget jobb efter nattning. Komma i säng i vettig tid och sen gå upp tidigt för en lång egen stund bland mörker, te och värmeljus. Hoppas på succé.

Morsorna

Jag tvättar lakan och tömmer pottor. Löser syskonkonflikter och torkar snoriga näsor. Läser sagor, lagar middag, berömmer Legoskapelser. Jobbar stenhårt på städrutiner med barnen men måste ändå plocka plocka plocka legobitar och Pippifigurer och piprensare och halvätna äpplen som någon gömt. Ger massor av kärlek och får tusenfalt tillbaka. Jobbar så effektivt jag kan när barnen är på förskolan och skolan eller har somnat. Försöker beta av en sak i taget och känna mig nöjd med det, inte fastna i känslan av att det finns hur mycket som helst att göra. Dag efter dag efter dag.

Då och då slänger jag en blick på morsorna på kryddhyllan. Med sina ungar i famnen och änglar på flankerna står de där och hejar på. Kom igen Amanda! Det här går ju bra! En sak i taget bara. Ta nu en kopp te och sätt dig i gungstolen en stund. Du kan tömma diskmaskinen eller bädda Agnes säng medan teet är i mikron så har du fått det gjort. Heja på!

Morsorna fick jag av Dals Eds församling för typ elva år sen efter en hel sommar på orgelpallen. De har hängt med genom fem flyttar, en separation och tre barn. Ett tag bodde de i bilen fastsatta med häftmassa, i några år stod de fint uppställda i bokhyllan. Nu står de mitt i vardagen, guldglittrande bland stekos och halvfyllda kryddburkar, och hejar på för fullt. Två morsor hejar på en tredje.

Omstart i ett fruset ögonblick

Det är natt och jag har fastnat vid brasan. Roddat extra lång arbetsdag, hämtning, middag, barngympa, läggning och förberedelser för morgondagen. Nu räcker inte energin till för att förflytta sig till sovrummet. Det får bli en stund här innan sängen och tre varma barnkroppar.

Bloggen blev tyst ett tag. Saker hände, rutiner rubbades, bloggen tystnade. Men i detta korta lilla inlägg, detta frusna ögonblick vid brasan, startar jag om den igen. Ett, två, tre. Bandet rullar.

Kompis det går bra nu

Kvällspasset på jobbfronten. Diskmaskinen och torktumlaren jobbar i bakgrunden, barnens leksaker är i det närmaste upplockade. Trött men inspirerad.

Det rullar på bra nu. Vox Ancorae har fått en bokad spelning på Stockholm Early Music Festivals julsession och i helgen kommer hela kvartetten hit för rep och inspelning. Videon med musik för trombon och orgel som jag och Anders spelat in börjar få spridning och snart är det dags för att börja sälja konserter. Idag har jag haft en ny elev online som var sju år och satt ända borta i Uddevalla på sin pianopall. Repetitionerna för min vokalensemble startade förra veckan, förutsättningarna för att de ska låta riktigt riktigt bra finns där och vi skrattade så mycket att vi inte kunde sjunga. Min drop-in-kör i Tessinparken lever och frodas och dess trogna medlemmar utvecklas hela tiden. Imorgon ska jag ha digitalt möte med Sensus och Halmens Hus inför ansökan till Musikverket där jag, Rebecca och Caroline ska söka projektmedel till vår halmföreställning. Kompis det går bra nu, för att citera Petters gamla hit.

En bra känsla i magen. Glädje och entusiasm. Dags att rida på den och gå till sängs.

Sexårskalas

Jag är rätt mycket för att gå in i projekt med hull och hår en kortare tid och sen lämna, men vissa jobbsaker har fått hänga med ett tag. Häromdagen så fyllde Frilansförälder-bloggen sex år. Sex år! Agnes var fem månader och jag skulle precis börja jobba halvtid för att få ihop lite pengar utöver min usla föräldrapenning.

Jag har samma elefanthalsband runt halsen, dricker enorma mängder te precis som då och har fortfarande svårt med höger och vänster men annars är det inte mycket som är sig likt. Från att precis ha börjat förstå föräldraskapet till att ratta vardagen med tre flickor och känna sig som Morsan med stort M. Från andrahandslägenhet i Bromma till hus i skärgården. Från mångårigt förhållande till ensamstående. Från att ständigt pussla med pengarna när vi var två till att ensam kunna försörja mig och barnen. Från att känna skräck varje gång jag skulle köra i nån stad som var större än Åmål till att köra 47 mil enkel väg med tre barn i bilen varje månad. Från de första stapplande sånglektionerna hos Lena till att våga uppträda med en riktigt svår duett på Medeltidsveckan. Från att precis ha tagit ut riktningen för hur jag skulle låta karriären växa i takt med barnen till att lämna att nu har det verkligen börjat rulla. Lite fler gråa hårstrån. Några fler linjer kring ögonen. En känsla av att vara på rätt plats såväl fysiskt som mentalt.

Det var sannerligen inte bättre förr. Grattis bloggen till sex utvecklande år! Nu kör vi vidare på den inslagna vägen.

Här är ditt liv

Lediga helger om det inte är gig! Arbetsdagen är slut när barnen har hämtats! Ta mig mycket tid till övning och kreativitet! Visst hinner jag träna på lunchen! Och i helgen, då kommer jag absolut att hinna stapla ved, städa bokhyllan, moppa alla golv och inventera hösten och vinterns ytterkläder!

När jag hunnit så långt i mina verklighetsfrånvända överambitiösa planeringstankar så ringde förskolan och sa att Inga var sjuk. Hej hej reality check. Släpp allt, boka av dagens elev, dra fram vagnen och gå och hämta sjukt barn med tillhörande tvillingsyster.

Helgen har därefter varit ungefär tvärtom mot mina högtflygande ambitioner. Jag har skrivit fakturor klockan sju på morgonen och pratat halmföreställning med Caroline kl kvart över tio på kvällen när våra barn äntligen somnat. Lyckats moppa ungefär en kvadratmeter i sovrummet som var full av leriga små fotavtryck. Slängt en blick på veden. Gjort några styrkeövningar sent på kvällen. Bokhyllan blev i alla fall gjord till hälften, alltid något.

Men det är ok, även om det mest känns som huvudet är kört i en centrifug. Det är det här livet som jag aktivt har valt. Ett litet steg framåt är också ett steg. Och jag lyckades ju ändå få till två små stunder i hängmattan, med te som inte hunnit kallna i en vacker kopp och sol från klarblå himmel.

Sista skälvande sommarlovstimmarna

-Godmorgon min skatt. Idag är sista dagen på sommarlovet. Imorgon är du skolflicka.
-Mamma, jag är så taggad!!!

Lyckan fullkomligt strålar ur ögonen. Du skuttar ur sängen, klädd i samma linne och kjol som du vägrat ta av dig de senaste dagarna och som du bestämt hävdar ser ut som en skoluniform. Vårt stora matbord är belamrat av papper och pennor efter att du lekt skola där de senaste dagarna och du slår dig omedelbart ner där igen.
-Fröken, vad ska jag göra i skolan nu?
Jag har instruerat om bokstäver och mattetal, veckodagar, årstider och mängder av olika saker du ska rita. Nu tar jag fram en svampbok och uppmanar dig att börja rita av dem. Du tar dig an kantareller i björkskog med sällan skådad entusiasm.

Vi har köpt nya jättefina kläder, tvättat ryggsäcken och fixat så att de glittriga gympaskorna inte ska klämma på lilltån. Du har allvarligt inspekterat dig själv i spegeln. Mamma, visst ser jag ut som en skolflicka nu?

Du längtar efter läxor men oroar dig lite för någon ska ge dig sås på maten när du inte vill ha. Jag lugnar dig med att nu kommer du nog få ta mat själv när ni går till den stora matsalen. Vi pratar om raster, gympalektioner och nya kompisar, funderingarna tar aldrig slut. Du kan inte sova på kvällarna för att du tänker på och längtar så mycket till skolan.

Jag tittar på dig och känslorna svämmar fullkomligt över. Min stora stora skolflicka som både vill vara stor och samtidigt viker ihop hela kroppen för att få plats i min famn som ett litet barn. Imorgon börjar ett nytt kapitel i vårt liv.

ELKOKAVL eller Vek och Kall

2009 höll jag i Lägergården Sparrevikens ledarskapsutbildning ELKOKAVL (En Liten Kurs Om Konsten Att Vara Ledare) tillsammans med några vänner. I tio dagar skulle vi drilla ett gäng sjuttonåringar i ledarskapets och friluftslivets ädla konst. Nog för att de fick sådana faciliteter som militärtält, kallvattenkran och utedass, men utomhus skulle vi vara oavsett väderlek.

På första dagen höll Anton i passet ”ELKOKAVL eller Vek och Kall”. Denna ordlek blev ett pass i hur man skulle förhålla sig till livet under dessa tio dagar. Väljer jag i denna situation att vara ELKOKAVL eller Vek och Kall? Har jag ätit ordentligt? Är jag tillräckligt klädd för att inte frysa eller bli blöt? Om jag är arg, irriterad eller ledsen på någon eller något, kan jag då lösa det istället för att låta det förpesta min och alla andras dag?

Kursen blev succé och jag har ofta tänkt på den genom åren. Kanske framförallt på ELKOKAVL eller Vek och Kall. Den här sommaren har jag insett att man kan ha det förhållningssättet till allt, inte bara till att klä sig ordentligt och se till att man har ätit. Är jag ansvarig eller är jag offer?

När barnen inte somnar på kvällen och jag har massor att göra, ska jag då bli stressad och irriterad eller kan jag välja att bara andas lugnt och sjunga samma vaggvisa tretton gånger till? När jag simmar mitt i sjön och orken plötsligt tar slut, ska jag då få panik eller välja att säga till mig själv att är det nåt jag behärskar så är det att simma i öppet vatten och att det bara är att ta det lugnt? Ska jag se till att öva på saker ordentligt så jag slipper värsta stresspåslaget när det väl är gig? Och så vidare, och så vidare. Jag har en bra bit kvar innan jag helt sluppit att vara Vek och Kall, men skam den som ger sig.

Jorden den snurrar

Agnes är så spänd på att börja skolan så att hon inte kan somna om kvällarna. Hon räknar dagar och helst vill hon börja imorgon. Funderingarna hopar sig. Är alla andra barn lika nervösa som jag? Vad är fritids för någonting? Får jag hålla dig i handen när vi går till klassrummet första dagen? Vi kollar om och om igen på filmen skolan har skickat ut och läser alla informationspapper framlänges och baklänges. När mina svar tar slut ringer jag till biträdande rektorn som tar sig tid att svara på Agnes frågor och välkomnar oss att komma och titta på lokalerna innan skolstart. Vi tas emot med öppna armar av fritidspersonalen som visar runt i alla rum och Agnes får se att hon redan har fått en egen krok och hylla i kapphallen. Efteråt strålar hon av lycka och längtar ännu mer till skolstart.

Blöjpaketet tar aldrig slut. En blöja per natt och som säkerhet om vi åker långt, det är allt som behövs numera för Inga och Alice. Utvecklingen har ännu inte nått den nivå där toalettbesöket blir en enskild angelägenhet, utan allt som hamnar i pottan ska stolt visas upp för alla och envar och sen går de gemensamt i procession till badrummet för att tömma innehållet i toaletten. Mamma, vi e schtoja flickoj, vi ha tjosoj! Ja, nu är ni stora flickor.

Jag genomför en omorganisation här hemma. Rensar i garderober, köksskåp, bokhyllor och leksakslådor. Vi är på väg in i en ny fas: alla äter på porslinstallrikar, ingen har haklapp, blöjorna är snart ett minne blott, napparna är på väg att helt fasas ut.

Jorden den snurrar och den första småbarnseran är på väg att ta slut. Nu går vi in i andra halvlek med förskoleklass och mellanbarnsavdelning på förskolan. Jag har älskat och omfamnat den här första tiden med tre små barn men undrar om inte det som kommer nu blir ännu roligare. Nu kör vi, jag och mina schtoja flickoj.

En av meningarna med livet

Femton års gemensamt musicerande. Från musikskolans körer och ensembler på mellanstadiet till att vi avslutade våra högskolestudier. På gymnasiet var gruppen Sikia vårt jobb och under studieåren var Myrra vårt ständiga hemvändarprojekt. Slit och släp, vänskap, stor glädje och fantastiska musikupplevelser. Till slut behövde vi nästan inte kommunicera för att få musiken dit vi ville.

Sen tog vuxenlivet vid. Vi fick jobb och barn och hus och kombibilar. Kontakten hölls men ganska sporadiskt och trots några försök fick vi inte till några gemensamma speltillfällen.

Förra året fick Caroline nys om ett kulturellt residens för folkmusik och frågade om vi ville vara med. Samuel hade inte tid i sitt liv just då, men jag och Rebecca hakade på. Vi började spåna på en föreställning om den dalsländska halmslöjden, fick inte residenset men fortsatte ändå. Vindlande messengertrådar, Google-dokument, telefonsamtal och vinkväll på Zoom. Fördjupad vänskap. Nu är vi inte små flickor eller unga studenter längre, nu är vi kvinnor och mammor.

Så plötsligt, en möjlighet till konsert hemma i Bengtsfors. Den första konserten på elva år. Hur skulle det gå? Vi förberedde in i minsta detalj för att kunna repa så effektivt som möjligt när vi väl sågs.

Dagen före konserten sågs vi. Första låten lät fint men lite trevande, sen kom det slag i slag. Närvaron. Den ordlösa kommunikationen. Samspelet som satt som en smäck efter femton års gemensamt spelande. Vi skulle sätta en trestämmighet och jag och Rebecca visste exakt vad vi skulle göra för att bilda kompletta understämmor till Caroline. När jag hörde Caroline och Rebecca sjunga blev jag alldeles berörd. Röster som jag känner så oerhört väl, varje liten skiftning.

Dagen efter var det konsert. Strålande väder. Mycket folk. Bra scen och bra ljud. Vi gick på och bara körde. Alla år av gemensamt mellansnack gjorde sitt, vi bara flöt i varandra. I princip hela konserten satt som en smäck. Och jag var lycklig. För att få spela live igen, för att få hitta tillbaka till folkmusiken igen, för närvaron, den ordlösa kommunikationen och den stora spelglädjen. För att det här är en av de stora meningarna med mitt liv.