Pannbenet av pansar

Jag sprang ett Lidingölopp i förrgår. 30 långa kilometer utan att ha någon som helst talang för löpning. Och jag kom i mål.

2011 sprang jag Lidingöloppet förra gången. Då var jag tjugoåtta år, hade obegränsat med tid och var dessutom nyss hemkommen från flera månader på kibbutz i Israel där man inte behövde bekymra sig sig för matlagning och handling och tvätt och städ så länge man gjorde sina sju timmar i tvätteriet varje dag. Jag sprang och sprang och sprang på den dammiga grusvägen runt kibbutzen. ”Amanda, you’re fucking crazy, you have run for an hour!” ropade mina kompisar som ägnade sina kvällar åt att sitta på gräsmattan och dricka öl och titta på solnedgången istället för att springa fyra varv runt kibbutzen nästan varje kväll. Men det gav resultat. Från att inte kunna springa två kilometer när jag kom till Israel till att drygt två månader senare klara tre mil.

Men nu är det en annan tid. Jag är trettionio år och är ensamstående egenföretagande trebarnsmamma. Det finns verkligen inte oändligt med tid, jag har inte bara mig själv utan också tre barn att hålla reda på och ingen annan lagar vår mat eller tvättar våra kläder. Ändå skulle jag ge mig på att göra En Svensk Klassiker igen. Eller kanske just därför, för att se om det går.

Om jag har löptränat? Ja. I samma utsträckning som i Israel? Definitivt inte. Jag hade inga andra ambitioner än att komma i mål, men var ändå lite orolig för att jag skulle vara för långsam för att klara reptiderna.

Första 1,5 milen gick riktigt bra. Jag var jättestolt och även om det kändes väl verklighetsfrånvänt att klara loppet på fyra timmar så vågade jag ändå tänka tanken när jag gav mig ut på den sextonde kilometern. Då, från ingenstans, slog en fruktansvärd smärta till i låren.

Jag kunde knappt springa. Det gjorde lika ont att gå. Nedförsbackarna som förut varit andningshål var nu värst av allt. Istället för att kunna ta ut stegen ordentligt fick jag nu trippa nerför backarna. Alla sprang om mig. Men vad tusan, jag kunde ju inte ge upp nu. Skulle jag bryta var det för att jag inte klarade reptiderna, inte för att jag själv gav upp.

Jag sprang, gick och trippade om vartannat. Kunde inte hejda tårarna men bestämde att det inte gjorde nåt, det var säkert bra för att släppa spänningar. Vid varje kontroll tryckte jag i mig massa saltgurka för att inte riskera att få saltbrist och tappa humöret ännu mer. Stoppade bullar i jackfickorna för att ha när orken tröt. Jag klarade reptiderna med typ tio minuters marginal och när jag kommit förbi sista repet och bara skulle ta mig i mål slutade jag försöka springa och bara gick de sista kilometrarna under en mörknande kvällshimmel. Strunt i smärtan, nu skulle jag bara i mål. Aldrig mer Lidingöloppet, tänkte en del av mig. Så brukar det låta, vi får väl se, sa en annan del.

På målrakan hade de satt ut marschaller och jag sprang de sista trehundra metrarna medan ett gäng funktionärer entusiastiskt hejade på. Någon hängde på mig en medalj och sa Bra jobbat och jag hade fullt sjå med att inte börja gråta. Mamma hade skickat peppande sms längs vägen och när jag ringde henne hade jag vissa svårigheter att hålla rösten i styr. Så ont och så trött. Men så stolt.

Jag visste att jag hade ett bra pannben, men inte att det var så här bra. Återstår att se vilken nytta jag har i övriga livet av detta pannben av pansar och insikten att man kan röra sig väldigt långsamt, bara man inte ger upp. Tids nog kommer man i mål. Och man får till och med tända marschaller på upploppet.

En nattlig Canzone

Jag underhåller och utmanar min kreativitet genom att skriva bunden vers. Sonett, limerick, haiku, blankvers, terzin.. Nuvarande utmaning är att skriva en canzone, ett versmått med tretton rader och märklig rimställning som var poppis på artonhundratalet. I flera veckor har jag tänkt få till en Canzone, men det har verkat så svårt att jag ständigt skjutit på det. Och vad sjutton ska den handla om?

Ikväll nattade jag i tre timmar och när alla barn äntligen somnat så smet det in ett gäng myggor och kalasade på barnen. Alla vaknade, grät och kliade sig frenetiskt. Den lagom trötta mamman som sett fram emot en lugn stund med plats för egna tankar släpade sig till sovrummet och kliade, klappade och försökte lugna och trösta. Så länge jag satt på sängkanten så var det lugnt, även om insomningen gick väldigt långsamt.

Ok, tänkte jag. Nu blir det Canzone småbarnsversionen. Ingen hjärta och smärta här inte, här är det myggbett och trötta mammor.

Lagom tills jag skrivit klart hade barnen somnat. Myggorna verkar ha lämnat huset. Dags att själv sova bland tre myggbitna barn.

Ute på motorvägen igen

En Sån Som Tränar. Jag var ju en sån i nästan fem år. Åkte skidor, cyklade, simmade och sprang. Från att ha varit en total icke-tränare till att genomföra En Svensk Klassiker och tre olympiska triathlonlopp. Blev aldrig snabb men byggde däremot upp en disciplin, ett pannben av stål och en helt ny självbild. Samt en och annan muskel, ser jag när jag tittar på gamla bilder.

Sen kom barnen och jag hittade aldrig tillbaka till träningen. Har gjort många tappra försök men aldrig lyckats hitta något som hållit i sig. Lite här, lite där och alldeles för mycket bortförklaringar. Självbilden har rasat och kläderna passat dåligt.

Nu får det vara nog, tänkte jag för en månad sen. Om det någonsin ska bli nåt av den här träningen så måste jag ha ett mål som verkligen kräver att jag tränar. Sagt och gjort, olympisk distans på Stockholm Triathlon i augusti. 1500 meter simning i öppet vatten, fyra mil cykling och en mil löpning. Inget jag direkt snyter ur näsan utan träning.

Direkt efter att jag anmält mig och basunerat ut den stora nyheten på Facebook så hände något med mig. Både kroppen och sinnet hittade omedelbart tillbaka till den gamla självbilden. Det kändes som att ha varit ute och slirat på en slingrig skogsväg i flera år och plötsligt komma ut på en motorväg. Det här har jag gjort förut, det är bara att köra i gamla hjulspår. Jag vet exakt hur jag ska agera och tänka för att nå målet. Plötsligt finns inga bortförklaringar. Plötsligt lyckades jag alltid hitta tid att träna. Plötsligt har jag tränat sex pass i veckan i tre veckors tid. Plötsligt är jag En Sån Som Tränar.

Visst finns det förbättringspotential på träningsfronten. Helgerna har varit svåra att få till och mest inneburit några styrkeövningar på golvet och tvåhundra hopp med hopprepet. Men ändå, jag har inte bangat utan faktiskt genomfört ett litet pass.

Än är mina distanser korta, än är det långt till att klara Stockholm Triathlon. Men i augusti minsann, då ska jag försöka slå min gamla tid med en minut eller två!

Äntligen tillbaka!

Influensa, segdragen Corona och sen magsjuka. I sex veckor har det varit katastrofalt på ork- och träningsfronten. Jag har blivit andfådd av att byta kläder. Legat och flåsat efter ett kort yogapass. Fullkomligt slut av att gå till brevlådan och tillbaka. Fått avbryta repetitioner för att orken fullständigt tagit slut, låtit som Ulf Lundell i flera veckor och nästan inte tagit mig av orgelpallen efter avslutad begravning.

Långsamt, långsamt har jag fått tillbaka energin. Klarat längre och längre promenader. Häromdagen fick jag tillbaka sångrösten, i förrgår fixade jag att leka kull med mina ungar på barngympan. Och nu ikväll kom det stora testet. Hopprepet som fört en undanskymd tillvaro senaste veckorna fick äntligen komma fram. Tvåhundra hopp klarade jag och var inte ens speciellt trött efteråt. Äntligen! Må nu livet bli mer som vanligt igen! Nu ska jag lycklig gå till sängs.

Nu vänder det

Efter att ha kört järnet i söndags, bränt av mängder av hushållsarbete och känt mig oövervinnlig så gick det långsammare och långsammare igår. Till slut fick jag lov att inse att jag var sjuk. Negativt testsvar men rejält risig ändå och ännu risigare var det idag. Fick ställa in ett rep och ändra terminens första vokalensemblerep till Zoom-möte istället. Surt sa räven om rönnbären.

Men allt sitter ju i huvudet. I söndags bestämde jag mig för att jag var en övermänniska för ett dygn och inte kunde bli trött, idag fick jag bestämma mig för att allt är ok. Allt får gå i ultrarapid.

Jag släpade ner mig till havet med en termosmugg full med te. Gick ut på bryggan och satte mig på en kvarlämnad fender. Då kände jag det.

Solen värmde. På riktigt.

I nästan en timme satt jag i skräddarställning på den där fendern och lät solen värma ansiktet. Kniviga jobbutmaningar jag inte sett nån lösning på föll plötsligt på plats. Allt kändes lättare. Nu har det vänt på riktigt. Nu blir det bara ljusare och bättre.

När poletten trillar ner

Halv sex ringde klockan i kompakt mörker. Jag stapplade upp, kokade te, tände ljus och satte mig i fåtöljen med mormors varma filt över benen och datorn i knäet. Förväntade mig inga stordåd, bara lite mer tid för att komma vidare på eftersatta områden.

Men plötsligt. Där i mörkret och lugnet kom kreativiteten och en säljande text som jag kämpat och kämpat med föll bara på plats. Pang bom, så var det klart.

Det är ju så här jag ska göra. Mitt val att hämta barnen tidigt och vara med dem dagtid gör att jag måste jobba när de sover. Har länge försökt med kvällspass efter nattning men det är helt värdelöst, jag är så trött att jag mår illa. Raglar runt och försöker ömsom jobba, ömsom städa och så småningom ramla i säng alldeles för sent. Kass kombination. Sen upp halv sju och försöka väcka kropp och själ (med halvdant resultat) innan jag måste väcka barnen vid sju. Har känt ett tag att det där sliter på mig.

Så nu en ny strategi. Inget jobb efter nattning. Komma i säng i vettig tid och sen gå upp tidigt för en lång egen stund bland mörker, te och värmeljus. Hoppas på succé.

Morsorna

Jag tvättar lakan och tömmer pottor. Löser syskonkonflikter och torkar snoriga näsor. Läser sagor, lagar middag, berömmer Legoskapelser. Jobbar stenhårt på städrutiner med barnen men måste ändå plocka plocka plocka legobitar och Pippifigurer och piprensare och halvätna äpplen som någon gömt. Ger massor av kärlek och får tusenfalt tillbaka. Jobbar så effektivt jag kan när barnen är på förskolan och skolan eller har somnat. Försöker beta av en sak i taget och känna mig nöjd med det, inte fastna i känslan av att det finns hur mycket som helst att göra. Dag efter dag efter dag.

Då och då slänger jag en blick på morsorna på kryddhyllan. Med sina ungar i famnen och änglar på flankerna står de där och hejar på. Kom igen Amanda! Det här går ju bra! En sak i taget bara. Ta nu en kopp te och sätt dig i gungstolen en stund. Du kan tömma diskmaskinen eller bädda Agnes säng medan teet är i mikron så har du fått det gjort. Heja på!

Morsorna fick jag av Dals Eds församling för typ elva år sen efter en hel sommar på orgelpallen. De har hängt med genom fem flyttar, en separation och tre barn. Ett tag bodde de i bilen fastsatta med häftmassa, i några år stod de fint uppställda i bokhyllan. Nu står de mitt i vardagen, guldglittrande bland stekos och halvfyllda kryddburkar, och hejar på för fullt. Två morsor hejar på en tredje.

Omstart i ett fruset ögonblick

Det är natt och jag har fastnat vid brasan. Roddat extra lång arbetsdag, hämtning, middag, barngympa, läggning och förberedelser för morgondagen. Nu räcker inte energin till för att förflytta sig till sovrummet. Det får bli en stund här innan sängen och tre varma barnkroppar.

Bloggen blev tyst ett tag. Saker hände, rutiner rubbades, bloggen tystnade. Men i detta korta lilla inlägg, detta frusna ögonblick vid brasan, startar jag om den igen. Ett, två, tre. Bandet rullar.

Kompis det går bra nu

Kvällspasset på jobbfronten. Diskmaskinen och torktumlaren jobbar i bakgrunden, barnens leksaker är i det närmaste upplockade. Trött men inspirerad.

Det rullar på bra nu. Vox Ancorae har fått en bokad spelning på Stockholm Early Music Festivals julsession och i helgen kommer hela kvartetten hit för rep och inspelning. Videon med musik för trombon och orgel som jag och Anders spelat in börjar få spridning och snart är det dags för att börja sälja konserter. Idag har jag haft en ny elev online som var sju år och satt ända borta i Uddevalla på sin pianopall. Repetitionerna för min vokalensemble startade förra veckan, förutsättningarna för att de ska låta riktigt riktigt bra finns där och vi skrattade så mycket att vi inte kunde sjunga. Min drop-in-kör i Tessinparken lever och frodas och dess trogna medlemmar utvecklas hela tiden. Imorgon ska jag ha digitalt möte med Sensus och Halmens Hus inför ansökan till Musikverket där jag, Rebecca och Caroline ska söka projektmedel till vår halmföreställning. Kompis det går bra nu, för att citera Petters gamla hit.

En bra känsla i magen. Glädje och entusiasm. Dags att rida på den och gå till sängs.

Sexårskalas

Jag är rätt mycket för att gå in i projekt med hull och hår en kortare tid och sen lämna, men vissa jobbsaker har fått hänga med ett tag. Häromdagen så fyllde Frilansförälder-bloggen sex år. Sex år! Agnes var fem månader och jag skulle precis börja jobba halvtid för att få ihop lite pengar utöver min usla föräldrapenning.

Jag har samma elefanthalsband runt halsen, dricker enorma mängder te precis som då och har fortfarande svårt med höger och vänster men annars är det inte mycket som är sig likt. Från att precis ha börjat förstå föräldraskapet till att ratta vardagen med tre flickor och känna sig som Morsan med stort M. Från andrahandslägenhet i Bromma till hus i skärgården. Från mångårigt förhållande till ensamstående. Från att ständigt pussla med pengarna när vi var två till att ensam kunna försörja mig och barnen. Från att känna skräck varje gång jag skulle köra i nån stad som var större än Åmål till att köra 47 mil enkel väg med tre barn i bilen varje månad. Från de första stapplande sånglektionerna hos Lena till att våga uppträda med en riktigt svår duett på Medeltidsveckan. Från att precis ha tagit ut riktningen för hur jag skulle låta karriären växa i takt med barnen till att lämna att nu har det verkligen börjat rulla. Lite fler gråa hårstrån. Några fler linjer kring ögonen. En känsla av att vara på rätt plats såväl fysiskt som mentalt.

Det var sannerligen inte bättre förr. Grattis bloggen till sex utvecklande år! Nu kör vi vidare på den inslagna vägen.