Ute på motorvägen igen

En Sån Som Tränar. Jag var ju en sån i nästan fem år. Åkte skidor, cyklade, simmade och sprang. Från att ha varit en total icke-tränare till att genomföra En Svensk Klassiker och tre olympiska triathlonlopp. Blev aldrig snabb men byggde däremot upp en disciplin, ett pannben av stål och en helt ny självbild. Samt en och annan muskel, ser jag när jag tittar på gamla bilder.

Sen kom barnen och jag hittade aldrig tillbaka till träningen. Har gjort många tappra försök men aldrig lyckats hitta något som hållit i sig. Lite här, lite där och alldeles för mycket bortförklaringar. Självbilden har rasat och kläderna passat dåligt.

Nu får det vara nog, tänkte jag för en månad sen. Om det någonsin ska bli nåt av den här träningen så måste jag ha ett mål som verkligen kräver att jag tränar. Sagt och gjort, olympisk distans på Stockholm Triathlon i augusti. 1500 meter simning i öppet vatten, fyra mil cykling och en mil löpning. Inget jag direkt snyter ur näsan utan träning.

Direkt efter att jag anmält mig och basunerat ut den stora nyheten på Facebook så hände något med mig. Både kroppen och sinnet hittade omedelbart tillbaka till den gamla självbilden. Det kändes som att ha varit ute och slirat på en slingrig skogsväg i flera år och plötsligt komma ut på en motorväg. Det här har jag gjort förut, det är bara att köra i gamla hjulspår. Jag vet exakt hur jag ska agera och tänka för att nå målet. Plötsligt finns inga bortförklaringar. Plötsligt lyckades jag alltid hitta tid att träna. Plötsligt har jag tränat sex pass i veckan i tre veckors tid. Plötsligt är jag En Sån Som Tränar.

Visst finns det förbättringspotential på träningsfronten. Helgerna har varit svåra att få till och mest inneburit några styrkeövningar på golvet och tvåhundra hopp med hopprepet. Men ändå, jag har inte bangat utan faktiskt genomfört ett litet pass.

Än är mina distanser korta, än är det långt till att klara Stockholm Triathlon. Men i augusti minsann, då ska jag försöka slå min gamla tid med en minut eller två!

Äntligen tillbaka!

Influensa, segdragen Corona och sen magsjuka. I sex veckor har det varit katastrofalt på ork- och träningsfronten. Jag har blivit andfådd av att byta kläder. Legat och flåsat efter ett kort yogapass. Fullkomligt slut av att gå till brevlådan och tillbaka. Fått avbryta repetitioner för att orken fullständigt tagit slut, låtit som Ulf Lundell i flera veckor och nästan inte tagit mig av orgelpallen efter avslutad begravning.

Långsamt, långsamt har jag fått tillbaka energin. Klarat längre och längre promenader. Häromdagen fick jag tillbaka sångrösten, i förrgår fixade jag att leka kull med mina ungar på barngympan. Och nu ikväll kom det stora testet. Hopprepet som fört en undanskymd tillvaro senaste veckorna fick äntligen komma fram. Tvåhundra hopp klarade jag och var inte ens speciellt trött efteråt. Äntligen! Må nu livet bli mer som vanligt igen! Nu ska jag lycklig gå till sängs.

Nu vänder det

Efter att ha kört järnet i söndags, bränt av mängder av hushållsarbete och känt mig oövervinnlig så gick det långsammare och långsammare igår. Till slut fick jag lov att inse att jag var sjuk. Negativt testsvar men rejält risig ändå och ännu risigare var det idag. Fick ställa in ett rep och ändra terminens första vokalensemblerep till Zoom-möte istället. Surt sa räven om rönnbären.

Men allt sitter ju i huvudet. I söndags bestämde jag mig för att jag var en övermänniska för ett dygn och inte kunde bli trött, idag fick jag bestämma mig för att allt är ok. Allt får gå i ultrarapid.

Jag släpade ner mig till havet med en termosmugg full med te. Gick ut på bryggan och satte mig på en kvarlämnad fender. Då kände jag det.

Solen värmde. På riktigt.

I nästan en timme satt jag i skräddarställning på den där fendern och lät solen värma ansiktet. Kniviga jobbutmaningar jag inte sett nån lösning på föll plötsligt på plats. Allt kändes lättare. Nu har det vänt på riktigt. Nu blir det bara ljusare och bättre.

När poletten trillar ner

Halv sex ringde klockan i kompakt mörker. Jag stapplade upp, kokade te, tände ljus och satte mig i fåtöljen med mormors varma filt över benen och datorn i knäet. Förväntade mig inga stordåd, bara lite mer tid för att komma vidare på eftersatta områden.

Men plötsligt. Där i mörkret och lugnet kom kreativiteten och en säljande text som jag kämpat och kämpat med föll bara på plats. Pang bom, så var det klart.

Det är ju så här jag ska göra. Mitt val att hämta barnen tidigt och vara med dem dagtid gör att jag måste jobba när de sover. Har länge försökt med kvällspass efter nattning men det är helt värdelöst, jag är så trött att jag mår illa. Raglar runt och försöker ömsom jobba, ömsom städa och så småningom ramla i säng alldeles för sent. Kass kombination. Sen upp halv sju och försöka väcka kropp och själ (med halvdant resultat) innan jag måste väcka barnen vid sju. Har känt ett tag att det där sliter på mig.

Så nu en ny strategi. Inget jobb efter nattning. Komma i säng i vettig tid och sen gå upp tidigt för en lång egen stund bland mörker, te och värmeljus. Hoppas på succé.

Morsorna

Jag tvättar lakan och tömmer pottor. Löser syskonkonflikter och torkar snoriga näsor. Läser sagor, lagar middag, berömmer Legoskapelser. Jobbar stenhårt på städrutiner med barnen men måste ändå plocka plocka plocka legobitar och Pippifigurer och piprensare och halvätna äpplen som någon gömt. Ger massor av kärlek och får tusenfalt tillbaka. Jobbar så effektivt jag kan när barnen är på förskolan och skolan eller har somnat. Försöker beta av en sak i taget och känna mig nöjd med det, inte fastna i känslan av att det finns hur mycket som helst att göra. Dag efter dag efter dag.

Då och då slänger jag en blick på morsorna på kryddhyllan. Med sina ungar i famnen och änglar på flankerna står de där och hejar på. Kom igen Amanda! Det här går ju bra! En sak i taget bara. Ta nu en kopp te och sätt dig i gungstolen en stund. Du kan tömma diskmaskinen eller bädda Agnes säng medan teet är i mikron så har du fått det gjort. Heja på!

Morsorna fick jag av Dals Eds församling för typ elva år sen efter en hel sommar på orgelpallen. De har hängt med genom fem flyttar, en separation och tre barn. Ett tag bodde de i bilen fastsatta med häftmassa, i några år stod de fint uppställda i bokhyllan. Nu står de mitt i vardagen, guldglittrande bland stekos och halvfyllda kryddburkar, och hejar på för fullt. Två morsor hejar på en tredje.

Omstart i ett fruset ögonblick

Det är natt och jag har fastnat vid brasan. Roddat extra lång arbetsdag, hämtning, middag, barngympa, läggning och förberedelser för morgondagen. Nu räcker inte energin till för att förflytta sig till sovrummet. Det får bli en stund här innan sängen och tre varma barnkroppar.

Bloggen blev tyst ett tag. Saker hände, rutiner rubbades, bloggen tystnade. Men i detta korta lilla inlägg, detta frusna ögonblick vid brasan, startar jag om den igen. Ett, två, tre. Bandet rullar.

Kompis det går bra nu

Kvällspasset på jobbfronten. Diskmaskinen och torktumlaren jobbar i bakgrunden, barnens leksaker är i det närmaste upplockade. Trött men inspirerad.

Det rullar på bra nu. Vox Ancorae har fått en bokad spelning på Stockholm Early Music Festivals julsession och i helgen kommer hela kvartetten hit för rep och inspelning. Videon med musik för trombon och orgel som jag och Anders spelat in börjar få spridning och snart är det dags för att börja sälja konserter. Idag har jag haft en ny elev online som var sju år och satt ända borta i Uddevalla på sin pianopall. Repetitionerna för min vokalensemble startade förra veckan, förutsättningarna för att de ska låta riktigt riktigt bra finns där och vi skrattade så mycket att vi inte kunde sjunga. Min drop-in-kör i Tessinparken lever och frodas och dess trogna medlemmar utvecklas hela tiden. Imorgon ska jag ha digitalt möte med Sensus och Halmens Hus inför ansökan till Musikverket där jag, Rebecca och Caroline ska söka projektmedel till vår halmföreställning. Kompis det går bra nu, för att citera Petters gamla hit.

En bra känsla i magen. Glädje och entusiasm. Dags att rida på den och gå till sängs.

Sexårskalas

Jag är rätt mycket för att gå in i projekt med hull och hår en kortare tid och sen lämna, men vissa jobbsaker har fått hänga med ett tag. Häromdagen så fyllde Frilansförälder-bloggen sex år. Sex år! Agnes var fem månader och jag skulle precis börja jobba halvtid för att få ihop lite pengar utöver min usla föräldrapenning.

Jag har samma elefanthalsband runt halsen, dricker enorma mängder te precis som då och har fortfarande svårt med höger och vänster men annars är det inte mycket som är sig likt. Från att precis ha börjat förstå föräldraskapet till att ratta vardagen med tre flickor och känna sig som Morsan med stort M. Från andrahandslägenhet i Bromma till hus i skärgården. Från mångårigt förhållande till ensamstående. Från att ständigt pussla med pengarna när vi var två till att ensam kunna försörja mig och barnen. Från att känna skräck varje gång jag skulle köra i nån stad som var större än Åmål till att köra 47 mil enkel väg med tre barn i bilen varje månad. Från de första stapplande sånglektionerna hos Lena till att våga uppträda med en riktigt svår duett på Medeltidsveckan. Från att precis ha tagit ut riktningen för hur jag skulle låta karriären växa i takt med barnen till att lämna att nu har det verkligen börjat rulla. Lite fler gråa hårstrån. Några fler linjer kring ögonen. En känsla av att vara på rätt plats såväl fysiskt som mentalt.

Det var sannerligen inte bättre förr. Grattis bloggen till sex utvecklande år! Nu kör vi vidare på den inslagna vägen.

Här är ditt liv

Lediga helger om det inte är gig! Arbetsdagen är slut när barnen har hämtats! Ta mig mycket tid till övning och kreativitet! Visst hinner jag träna på lunchen! Och i helgen, då kommer jag absolut att hinna stapla ved, städa bokhyllan, moppa alla golv och inventera hösten och vinterns ytterkläder!

När jag hunnit så långt i mina verklighetsfrånvända överambitiösa planeringstankar så ringde förskolan och sa att Inga var sjuk. Hej hej reality check. Släpp allt, boka av dagens elev, dra fram vagnen och gå och hämta sjukt barn med tillhörande tvillingsyster.

Helgen har därefter varit ungefär tvärtom mot mina högtflygande ambitioner. Jag har skrivit fakturor klockan sju på morgonen och pratat halmföreställning med Caroline kl kvart över tio på kvällen när våra barn äntligen somnat. Lyckats moppa ungefär en kvadratmeter i sovrummet som var full av leriga små fotavtryck. Slängt en blick på veden. Gjort några styrkeövningar sent på kvällen. Bokhyllan blev i alla fall gjord till hälften, alltid något.

Men det är ok, även om det mest känns som huvudet är kört i en centrifug. Det är det här livet som jag aktivt har valt. Ett litet steg framåt är också ett steg. Och jag lyckades ju ändå få till två små stunder i hängmattan, med te som inte hunnit kallna i en vacker kopp och sol från klarblå himmel.

Sista skälvande sommarlovstimmarna

-Godmorgon min skatt. Idag är sista dagen på sommarlovet. Imorgon är du skolflicka.
-Mamma, jag är så taggad!!!

Lyckan fullkomligt strålar ur ögonen. Du skuttar ur sängen, klädd i samma linne och kjol som du vägrat ta av dig de senaste dagarna och som du bestämt hävdar ser ut som en skoluniform. Vårt stora matbord är belamrat av papper och pennor efter att du lekt skola där de senaste dagarna och du slår dig omedelbart ner där igen.
-Fröken, vad ska jag göra i skolan nu?
Jag har instruerat om bokstäver och mattetal, veckodagar, årstider och mängder av olika saker du ska rita. Nu tar jag fram en svampbok och uppmanar dig att börja rita av dem. Du tar dig an kantareller i björkskog med sällan skådad entusiasm.

Vi har köpt nya jättefina kläder, tvättat ryggsäcken och fixat så att de glittriga gympaskorna inte ska klämma på lilltån. Du har allvarligt inspekterat dig själv i spegeln. Mamma, visst ser jag ut som en skolflicka nu?

Du längtar efter läxor men oroar dig lite för någon ska ge dig sås på maten när du inte vill ha. Jag lugnar dig med att nu kommer du nog få ta mat själv när ni går till den stora matsalen. Vi pratar om raster, gympalektioner och nya kompisar, funderingarna tar aldrig slut. Du kan inte sova på kvällarna för att du tänker på och längtar så mycket till skolan.

Jag tittar på dig och känslorna svämmar fullkomligt över. Min stora stora skolflicka som både vill vara stor och samtidigt viker ihop hela kroppen för att få plats i min famn som ett litet barn. Imorgon börjar ett nytt kapitel i vårt liv.