Och så var vi där

Jag och Anna står utanför Tyska Kyrkan i decemberkylan och iakttar när publiken strömmar till för att gå på Göteborg Baroque. Stockholm Early Music Festivals skyltar står utanför kyrkan. För några timmar sen strömmade publiken till vår konsert med Vox Ancorae och nu är vi lika delar euforiska och jättetrötta.

-Tänk, säger Anna, tänk vad som hände med vår lilla studentensemble från Musikhögskolan. Nu står vi här.

I elva år har Vox Ancorae funnits. Mika, Daniel och Anna startade kvartetten 2010 som unga studenter med hemmasydda medeltidskläder och hann avverka Norrlandsturnéer, medeltidsveckor och ett antal altar innan jag kom med 2014. Sen kämpade vi på i tre år, boendes i fyra olika städer och med fulla agendor på varsitt håll. Det gick sådär minst sagt och tillslut rann alltihop ut i sanden. Total paus i tre år.

Men nu. I ett års tid har vi satsat hårt och ses på rephelger i princip varannan månad. Uttalat högtflygande mål och jobbat fokuserat mot dem. Nu har vi kommit en bit på vägen. Bokade till Stockholm Early Music Festival Christmas Edition och en konsert där vi levererade med den äran och fick massor av lovord efteråt. I många år har jag gått och tittat på Stockholm Early Music Festivals affischer på kulturtavlorna i Stockholm och tänkt att där skulle Vox Ancorae vara med, det är ett mål att sträva mot. Och nu, nu är den lilla studentkvartetten från Piteå plötsligt där.

Vi fryser men är lyckliga i vinterkvällen. Ett mål nått. Nu jobbar vi vidare.

En glimt från en svunnen tid

Plötsligt glimmar minnesbilden till. Den nyseparerade Amanda för drygt två år sedan som efter några månader som ensamstående var så stolt över att hon ensam lyckades rodda en dag på stranden med barnen.

Så stort då, så enkelt nu. Så många saker som kändes fullständigt oöverstigliga då som nu bara rullar på, såväl i föräldraskapet som på jobbfronten. Det är ljusår mellan den nyseparerade Amanda och Amanda idag. Stundtals glömmer jag bort det, ser inte den enorma utveckling som skett och sker. Fastnar med huvudet i tvättkorgen eller bland en hoper ofärdiga projekt som ska ros iland. Det är bra att bli påmind ibland.

Jag klappar henne på kinden, hon den nyseparerade. Det gick ju bra. Du klarade en dag på stranden, och massa saker efter det. Nu jobbar vi vidare, du och jag.

När poletten trillar ner

Halv sex ringde klockan i kompakt mörker. Jag stapplade upp, kokade te, tände ljus och satte mig i fåtöljen med mormors varma filt över benen och datorn i knäet. Förväntade mig inga stordåd, bara lite mer tid för att komma vidare på eftersatta områden.

Men plötsligt. Där i mörkret och lugnet kom kreativiteten och en säljande text som jag kämpat och kämpat med föll bara på plats. Pang bom, så var det klart.

Det är ju så här jag ska göra. Mitt val att hämta barnen tidigt och vara med dem dagtid gör att jag måste jobba när de sover. Har länge försökt med kvällspass efter nattning men det är helt värdelöst, jag är så trött att jag mår illa. Raglar runt och försöker ömsom jobba, ömsom städa och så småningom ramla i säng alldeles för sent. Kass kombination. Sen upp halv sju och försöka väcka kropp och själ (med halvdant resultat) innan jag måste väcka barnen vid sju. Har känt ett tag att det där sliter på mig.

Så nu en ny strategi. Inget jobb efter nattning. Komma i säng i vettig tid och sen gå upp tidigt för en lång egen stund bland mörker, te och värmeljus. Hoppas på succé.

Superhjälten

Jag är så trött. Har nattat i flera timmar och nu väntar städ och tvätt och disk. Vill bara sitta här framför brasan, dricka te och läsa en stund. Eller kanske ännu hellre gå och lägga mig. Men nej det går inte, för det finns ingen annan vuxen här hemma. Och någonstans är det ganska skönt, att det inte finns nåt alternativ. Bara att göra.

Jag pratade med människor som sa att föräldraskapet är en ständig övning i ödmjukhet. Att man ständigt behöver lägga ribban lägre än sina intentioner och acceptera och inse att det är good enough. Men är det inte tvärtom, tänkte jag när jag gått och grunnat ett tag. Att vara förälder gör en till en superhjälte, med superkrafter man inte hade en aning om att man besatt.

Det är föräldraskapet som gör att jag på nåt märkligt sätt lyckas få iväg tre barn till förskola och skola på morgonen och alla är i tid, har borstat hår och är klädda i ändamålsenliga ytterkläder. Innan jag fick barn fick jag knappt iväg mig själv och såväl håret som ändamålsenliga ytterkläder lämnade ibland en del att önska.

Det är föräldraskapet som gör att jag orkar vara vaken tre nätter i rad med sjuka barn. Som får mig att briljera i konflikthantering och lyckas välja när det är pedagogiskt vettigt att bli arg och när det är läge att låta bli. Det är föräldraskapet som ingjuter nån slags evighetstålamod (även om jag ibland måste andas i en fyrkant) när nattningen aldrig tar slut. Som plötsligt fyller mig med visshet om vad jag ska göra med barnet som är rädd för att somna. Och som, när nattningen till slut är avklarad, får mig att ställa mig och baka bröd på mjölslattar och ett utgånget jästpaket för att jag insåg att brödet i frysen visst var slut.

Det är föräldraskapet som gjorde att jag lyckades behålla lugnet när multiremmen på bilen gick av mitt i rondellen vid Gullmarsplan och alla barn satt i bilen. Jag bara kände hur superkrafterna strömmade till. Lyckades rulla in på en sidogata innan batteriet helt dog och fick sen barnen att tycka att det är värsta äventyret att åka kollektivtrafik hem. Det blir så enkelt, allt fokus på barnen.

Så, föräldraskapet. Ge mig nu tillräckligt med superkrafter för att förbereda morgondagen, stoppa in en tvätt och hoppa hundra hopp med hopprepet. Sen blir det läsa och sova som belöning.

Ett nytt paradigm

Jag står vid kajen i Saltsjöqvarn och väntar på båten till Djurgården. Bussen jag åkte med hit var fullsmockad. Jag är lite förkyld, sa mannen jag tvingades sätta mig bredvid. Hela pandemin verkar som bortblåst.

Samhället öppnade upp. Plötsligt försvann restriktionerna och vi fick återigen gå på fest, trängas i köpcentrum, kramas och uppleva fullsatta salonger. Jag hängde mentalt inte riktigt med när det hände. Va, får man ha riktiga körövningar nu, utan Zoom? Får folk stå nära varandra igen, även om jag tycker det är rätt skönt att slippa? Och hjälp, får man plötsligt ha konserter som man måste sälja in? Hur sjutton gör man då?

Jag har klarat Coronapandemin ganska bra ekonomiskt. Dels för att jag är en bred musiker och bra entreprenör och har kunnat dra in pengar på digitala lektioner, kurser och körövningar, men också för att jag har kunnat leva på gamla meriter och lyckats få rätt mycket pengar i krisstipendium och omsättningsstöd. Men nu är det slut med det. Ingen kommer längre ge mig pengar för att jag dirigerade opera i Bangladesh 2017 eller spelade auktoritär tandställning på fjorton fantastiska barnmusikalföreställningar 2020. Nu är det nu som gäller. Nu måste man leverera.

Det är så man skäms för att säga det, men jag tyckte att arbetslivet under pandemin ändå var rätt skönt. Någon slags undantagstillstånd. Eftersom det ändå inte gick att ha konserter så var det fritt fram att skapa massa konstnärliga projekt som skulle ge pengar sen. Men sen har blivit nu. Nu måste alla projekten betala sig.

Först blev jag nästan panikslagen. Hur gör man? Har sökt flera hundratusen kronor i omsättningsstöd och konstnärliga projektmedel, men det blir inga pengar förrän tidigast i december. Jag behöver jobb som ger pengar nu. Var går min konstnärliga gräns? Kan jag ta vilket jobb som helst bara för att få in pengar?

Sen byttes paniken ut mot handlingskraft och jävlar anamma. Det har alltid gått, det kommer gå vägen den här gången också, bara jag har tillit. Jag började styra upp ett projekt med körsång som teambuildingsaktivitet som skulle kunna ge bra pengar ganska fort och jobbade stenhårt mentalt på att bara tillåta goda tankar som handlade om intäkter.

Det tog en vecka. Sen kom snabba pengar-jobben ett efter ett. Flera begravningar i veckan fram till jul i Oscars församling. En förfrågan om ett damkörsarr, nya elever, blixtinkallad musiker på dop, ett ackompanjemangsjobb i Västerås. Leverera leverera leverera, parallellt med att få de konstnärliga projekten att fortsätta rulla vidare. Samt sjösätta den där idén om körsång som teambuilding. Och byta däck på bilen, moppa köksgolvet, rensa avlopp och framförallt pussa på barnen. Det är lite mycket nu, men jag klagar inte. Nu är det paradigmskifte i livet.

Prova Pomodoro

Småbarnstillvaron är inrutad, strukturerad och fylld av rutiner. Kvart över åtta börjar skolan, klockan två hämtar jag dem. Klockan fem ska middagen stå på bordet och klockan sju börjar läggningen. Morgonrutinen ser exakt likadan ut varje morgon och vi är (till min stora förundran) exemplariska på att komma iväg i god tid. Jag pussar hejdå på förskola och skola, springer hem och sen börjar förfallet.

Nog för att jag har en strukturerad lista på alla projekt och vad som ska göras under veckan, men det räcker inte. Vad ska jag börja med? Hur lång tid får det ta? Hur ska jag göra för att säkerställa att jag får gjort allt jag tänkt idag? Och framförallt, hur ska jag undvika att köra av den tilltänkta stigen för att en annan impuls slår ut det jag tänkte göra. Det finns en viss förbättringspotential här.

Så, idag har jag testat pomodoro-metoden. Man ska ställa en klocka på 25 minuter, jobba intensivt med en enskild uppgift tills klockan ringer och då ta fem minuters paus. Efter fyra sådana där pomodoro-pass får man ta en längre paus. Tror det är jättebra för mig, men en rejäl utmaning på flera plan.

Jag gjorde en lista med exakta tidsangivelser (som jag sen fick skriva om för att min elev fick förhinder och jag plötsligt fick tjugofem extra minuter att förädla), ställde klockan, gick in i mitt arbetsrum och satte igång. Drygt fyra timmar senare drog jag på mig gympaskorna och gick för att hämta barn, för första gången på länge nöjd med min arbetsdag.

Jag fick mycket gjort, men var inte helt lätt. Hade lite svårt att inte dra över de korta passen och fick jobba hårt för att inte följa alla impulser som kom. Men övning ger färdighet! Nu ska jag ge det här en chans. Imorgon är en ny dag, med ett gäng nya pomodoros.

Lön för mödan

Jag håller hårt på uppfostran. Man ska äta med bestick och tacka för maten. Säga ja tack och nej tack och kan jag be att få. Man cyklar inte inomhus och skorna ska stå i skostället. Dessutom städar man upp efter sig när man har lekt med något och ställer sin tallrik i diskmaskinen efter middagen. Man är snäll mot sina systrar och springer inte runt och skriker och stör. Eller gnäller, man får tala om tydligt vad som är fel. Vi är en familj och i en familj så hjälps man åt. Och så vidare. Mina barn kan rabbla några av mina vanligaste ”såhär uppför man sig”-meningar vid det här laget.

Uppför sig då barnen alltid som änglar? Icke. De testar mängder av gränser och gnäller och tar sina systrars grejer och tycker att mamma kan städa istället. Minst en gång om dagen rullas cykeln in genom köksdörren och körs ett litet varv på mattan bara för att kolla om mammas cykelgräns står fast. Det gör den, kan jag meddela.

Men ibland, ibland får man skörda frukterna av sitt idoga uppfostringsarbete. Imorse vaknade vi upp på nattåg och barnen uppförde sig exemplariskt. Inget bråk, inget gnäll, bara hjälpsamma vid påklädning och packning. När vi ska gå av hittade jag inte mobilen och blev lagom stressad. Bad barnen ställa sig i korridoren på tåget och de stod som tända ljus och vaktade väskor medan jag vände upp och ned på alla sängkläder i hela kupén. Mobilen hittades och vi, väskorna och vagnen kom av tåget. Inga och Alice satte sig i vagnen utan gnäll och Agnes släpade målmedvetet den tunga rullväskan bakom sig, även nerför trapporna. Hiss, tunnelbana och hiss igen och när vi kom till Slussens bussterminal var det bara några få minuter kvar till vår buss skulle gå.

-Nu får du ett uppdrag, sa jag till Agnes. Spring bort till hållplats R och säg till busschauffören att han ska vänta på oss. Hon nickade allvarligt och satte iväg som en pil. När jag kom fram med vagn och väskor lutade hon sig ut ur bussen och vinkade glatt och stolt. Mamma, jag sa att han måste vänta på min mamma och mina småsyskon och han sa att han skulle det!

Jag körde på och möttes av en hoper glada främlingar som tyckte Agnes var så duktig och redig. Vi trängde ihop oss på ett säte i den fulla bussen och jag försökte underhålla under den timslånga turen. Bussgodis, kramar, sånger och ramsor. Ett otal genomsjungningar av Den olydiga ballongens egen visa. Några tillsägelser om att man får prata tyst och inte störa på bussen. Mer kramar.

I Stavsnäs vinterhamn gick de flesta av bussen. Åh vilka duktiga barn, sa flera av dem. Så väluppfostrade och så duktiga! Och vilken duktig mamma!

Jag log och sa tack, men inombords var jag så nöjd och stolt över mina barn att jag nästan kunde spricka. När vi kommer hem kommer jag få tjata om var skorna ska stå, men just nu ska jag bara gotta mig i den här känslan, att få så fin lön för mödan.

Morsorna

Jag tvättar lakan och tömmer pottor. Löser syskonkonflikter och torkar snoriga näsor. Läser sagor, lagar middag, berömmer Legoskapelser. Jobbar stenhårt på städrutiner med barnen men måste ändå plocka plocka plocka legobitar och Pippifigurer och piprensare och halvätna äpplen som någon gömt. Ger massor av kärlek och får tusenfalt tillbaka. Jobbar så effektivt jag kan när barnen är på förskolan och skolan eller har somnat. Försöker beta av en sak i taget och känna mig nöjd med det, inte fastna i känslan av att det finns hur mycket som helst att göra. Dag efter dag efter dag.

Då och då slänger jag en blick på morsorna på kryddhyllan. Med sina ungar i famnen och änglar på flankerna står de där och hejar på. Kom igen Amanda! Det här går ju bra! En sak i taget bara. Ta nu en kopp te och sätt dig i gungstolen en stund. Du kan tömma diskmaskinen eller bädda Agnes säng medan teet är i mikron så har du fått det gjort. Heja på!

Morsorna fick jag av Dals Eds församling för typ elva år sen efter en hel sommar på orgelpallen. De har hängt med genom fem flyttar, en separation och tre barn. Ett tag bodde de i bilen fastsatta med häftmassa, i några år stod de fint uppställda i bokhyllan. Nu står de mitt i vardagen, guldglittrande bland stekos och halvfyllda kryddburkar, och hejar på för fullt. Två morsor hejar på en tredje.

Omstart i ett fruset ögonblick

Det är natt och jag har fastnat vid brasan. Roddat extra lång arbetsdag, hämtning, middag, barngympa, läggning och förberedelser för morgondagen. Nu räcker inte energin till för att förflytta sig till sovrummet. Det får bli en stund här innan sängen och tre varma barnkroppar.

Bloggen blev tyst ett tag. Saker hände, rutiner rubbades, bloggen tystnade. Men i detta korta lilla inlägg, detta frusna ögonblick vid brasan, startar jag om den igen. Ett, två, tre. Bandet rullar.

Kompis det går bra nu

Kvällspasset på jobbfronten. Diskmaskinen och torktumlaren jobbar i bakgrunden, barnens leksaker är i det närmaste upplockade. Trött men inspirerad.

Det rullar på bra nu. Vox Ancorae har fått en bokad spelning på Stockholm Early Music Festivals julsession och i helgen kommer hela kvartetten hit för rep och inspelning. Videon med musik för trombon och orgel som jag och Anders spelat in börjar få spridning och snart är det dags för att börja sälja konserter. Idag har jag haft en ny elev online som var sju år och satt ända borta i Uddevalla på sin pianopall. Repetitionerna för min vokalensemble startade förra veckan, förutsättningarna för att de ska låta riktigt riktigt bra finns där och vi skrattade så mycket att vi inte kunde sjunga. Min drop-in-kör i Tessinparken lever och frodas och dess trogna medlemmar utvecklas hela tiden. Imorgon ska jag ha digitalt möte med Sensus och Halmens Hus inför ansökan till Musikverket där jag, Rebecca och Caroline ska söka projektmedel till vår halmföreställning. Kompis det går bra nu, för att citera Petters gamla hit.

En bra känsla i magen. Glädje och entusiasm. Dags att rida på den och gå till sängs.