Småbarnstalangerna

Klockan är tjugo i fem och det är meningen att middagen ska stå på bordet inom en snar framtid. De tre middagsgästerna är inte överens.

Agnes har knåpat ihop en veckomatsedel helt efter egna preferenser och idag står det tomatsoppa med mjukt bröd. Inga protesterar högljutt men det biter inte på Agnes. Nu står det ju tomatsoppa på listan! Jag försöker hävda att hon kanske skulle involverat sina systrar i skapandet av matsedeln, men talar för helt döva öron.

Den något luttrade modern suckar, värmer en tekopp i mikron och försöker tänka ut en lösning som ska göra alla glada. Jag kokar lite snabbt ihop en tomatsoppa och gräver i kylskåpet efter något som kan rädda situationen. Lite gammal pasta, några oliver längst ner i en burk, en halv paprika och en fetaost. I frysen några skivor lantbröd köpta på extrapris. Jag lägger upp allt i fina skålar, dukar fint och tänder ljus och ropar att maten är klar.

-Idag får man bestämma själv, säger jag med entusiastisk röst. Det är soppa och så får man bestämma helt själv vad man vill ha i.

Alice ber om en stor portion soppa, häller i alla tillbehör som finns och rör sen glatt ihop det hela till en gröt som hon slevar i sig så det stänker på bordet, klänningen och den syster som råkar sitta närmast. Inga ratar soppan totalt men äter tillbehör som om det inte finns någon morgondag. Agnes äter tillbehör i en separat skål och sitter sen och petar i soppan.

-Jag kom på att jag nog inte gillar soppa så mycket. Jag vill nog ha pasta istället. Med ketchup.

Den något luttrade modern kväver en suck, värmer den kallnande pastan i mikron och tar fram ketchupen. Agnes gör tabberas på pastaskålen och jag häller ihop resterande slattar i en låda. Blir en bra lunch imorgon.

Mätta och nöjda fortsätter barnen med sina ritprojekt på golvet. Jag tar mig an det nerkladdade middagsbordet och tänker på vilka förmågor man skaffar sig som småbarnsförälder. Vem behöver gå på kurser i personlig utveckling eller ledarskap när man har tre döttrar?

Kollega med döden

I snart tjugo år har vi varit kollegor, jag och döden. En sommardag 2003 i Åmåls kyrka skulle vi för första gången jobba tillsammans och jag var fullständigt oförberedd. Den kollektiva sorgen sköljde över mig och jag satt och kämpade mot tårarna när jag inte kämpade med Våren av Grieg som var önskad som ingångsmusik. Sen åkte jag hem och stensomnade.

Nuförtiden gråter jag sällan på begravningar. Man blir van vid den kollektiva sorgen och att jobba med döden. Men ibland blir det svårt. När jag spelat på begravningar utan anhöriga eller att livsödet är extra sorgligt. Och barnbegravningar tackar jag nej till.

Det går inte att komma ifrån att det också är en föreställning som ska klaffa i minsta detalj. Momenten ska följa på varandra utan onödiga pauser. Ibland måste prästen eller officianten lägga in extra prat för att jag ska hinna förflytta mig. Och är det tvåhundra personer som ska ta avsked av den avlidne måste jag åtminstone vara mentalt förberedd på att spela oavbrutet i en halvtimme. Tur att improvisation är min paradgren och att jag skaffat mig ett bibliotek av defileringshits att väva in i improvisationen.

Att spela begravningar i Oscars församling är en lyxtillvaro. Stora orglar och solister i absoluta toppklass. Men jag tycker också om den andra sidan, att försöka skapa magi på en liten kass orgel och få den rädda amatörsångaren som ska sjunga på släktingens eller vännens begravning att våga börja blomma.

Det finns något skönt i att ta på sig uniformen. Jag har alltid kjol eller klänning och nästan alltid den svarta kaftanen som jag bara har på jobbet. Och så orgelskorna förstås, de med multifärgat glitter. De som fick specialbeställas från England, som gör mig glad varje gång jag tar på mig dem och som alltid genererar beröm. Senast av en begravningsentreprenör som var helt exalterad över hur fina skor jag hade.

Döden var varit min kollega även på alla släktingars begravningar. Det har varit helt självvalt, jag har velat göra det. Men där har jag inte kunnat, och inte heller velat, distansera mig från sorgen och gå helt in i musikerrollen. Rösten har darrat på solosångerna och fingrarna sluntit på tangenterna. När jag spelade Gammal Fädbodpsalm från min fasters egen not var det svårt att hålla reda på både fingrar och fötter. Men jag har alltid velat spela. Både för deras skull och för min.

Så nära men ändå på avstånd. Jag har jobbat med döden i snart tjugo år men aldrig sett en död människa. Ibland kommer det nära när jag sitter på orgelpallen. Hur kommer jag reagera när mina föräldrar dör? Hur vill jag själv ha det när jag dör? Och vad händer egentligen när vi dött?

Sen avbryts funderingarna av prästens pålysning. Dags för ännu ett välbekant men kärt framträdande av Blott en dag.

En tisdag i bilder

Ritualerna och ensamheten. Torrborstning, vatten med äppelcidervinäger, yoga och sen te, tända ljus och dagbok. Redo att möta dagen och väcka barnen.

Internet är inte vaken så här tidigt på morgonen, sa jag för en månad sen och ersatte morgonfilm med morgonpyssel. Ingen klagade. De pärlar och ritar och leker med klippdockor och Lego medan Krakel Spektakel och Kusin Vitamin pratar och sjunger i bakgrunden.

På hemväg eget lämning. Mitt i skogen men ändå en minut till ICA och tre till skolan och förskolan. Samt typ fem minuter till havet och en egen liten badvik. Vilken ökning av livskvalité att flytta hit i somras.

Trött på att bara öva good enough för att klara olika uppdrag tog jag kontakt med Oskar igen för att hitta tillbaka till min förlorade pianoteknik. En timme på Pepparkaksgränd räckte. Nu sitter jag här varje morgon och gläds över att pianistfingrarna långsamt återvänder.

Min hjärna kräver stenhård disciplin, annars sticker den. Likt en tryffelhund på jakt rusar den glatt mot alla nya impulser och börjar gräva om ingen håller i kopplet. Ytterst detaljerade listor. Alarm på mobilen som reglerar korta arbetspass och korta pauser. Mycket te. Men lyckas jag hålla hjärnan kopplad jobbar den å andra sidan fruktansvärt effektivt.

Sångelev över FaceTime. Videomöte med Sunniva om nya reptider och fotosession med Amabelli. Jobba med Ophelias nya föreställning. Dirigera repertoar framför spegeln. Förkovring i röstlära. Pang pang pang.

Klockan slår tolv och allt stillnar för en stund. Jag lyssnar på Dagens dikt på radion. Äter en enkel lunch. Ligger en kort stund i soffan och låter tankarna vandra som de vill.

Jag viker kläder och sjunger duett med Malena. Tänk vad alla sånglektioner med Lena har gjort. Från att låta som en liten flicka till att ha ett omfång på tre oktaver och kunna sjunga avancerade operaverk.

En löptur genom höstlandskapet. I slutet av februari väntar Vasaloppet. Skräckblandad förväntan.

Dukar namnsdagsbord innan hämtning. När jag var liten var det jag och mormor Inga som firade namnsdag, nu är det jag och min lilla Inga. Så glad att hon fick det namnet.

Man får anpassa ambitionsnivån efter situation. Så länge barnen tycker att höjden av bakverk är såna där munkar från ICA så räcker det fint med ett sexpack dammsugare och Tom&Jerry-kex. Tids nog är det dags för hembakad namnsdagtårta på morgonen.

Ambitionsnivån fortsätter. Agnes har kör i Gustavsberg och efteråt frågar jag om vi ska köpa namnsdagsmiddag. Nån fin restaurang göre sig icke besvär, barnen röstar på Maxmiddag. I bilen.

Inga och Alice somnar i bilen på vägen hem och allt kommer i ofas. Läggningen blir jätteförsenad och ingen somnar. Klockan har slagit tio när jag stapplar upp ur sängen. Planen med hushållsarbete går om intet, jag bara stirrar tomt framför mig. Efter en stund ger jag upp, lämnar det stökiga köket åt sitt öde och går och lägger mig. Tekopp och en tänd änglaljusstake. Barnens varma kroppar som trycker sig nära mig. Inte kan jag få det bättre än så.

Out of Office

Vad spelar det för roll att hela veckan ägnats åt vabb när jag bestämt att ha helt jobbfri helg? Ingenting. Satt uppe halva fredagsnatten och jobbade ikapp men det var det värt. När lördagsmorgonen kom infann sig ett sådant lugn. Oändligt och oändligt av oplanerad tid.

I det lilla ser man det stora. Hur stora barn jag börjar få. Agnes var borta några timmar hos en kompis och Inga och Alice erövrade ännu ett stycke av klätterträdet. Stolt ropade de att de var jättemodiga och att jag skulle ta kort.

Med små små steg utökas självständigheten. Vi stoppade sedlar i en plånbok, övade på att säga ”Ursäkta, var är Nutellan?” och sen gick hon på lite darrande ben men med stolt min de hundrafemtio meterna genom skogen ner till ICA. Efter en stund kom hon tillbaka med Nutella, två liter mjölk och den Pokémontidning hon valt ut. De darrande benen hade bytts ut mot rejäla kliv och hon fullkomligt strålade av stolthet.

Kan inte Mohammed komma till berget så får berget komma till Mohammed. Ska det bli nåt friluftsliv med barnen så får det bli på deras villkor. Eftersom alla vägrade regnbyxor så fick det bli prinsessklänningar och min första tanke om en längre promenad till labyrinten byttes ut mot det närliggande berget. Barnen gick i ett föredömligt rakt led och hojtade åt mig att laga luckan när jag försökte gå en bit bakom och fota. Det är roligt när förskoledisciplinen flyttar hem. Fattas bara reflexvästarna.

Jag är så glad för att mamma och pappa gav mig naturen på ett sånt okomplicerat sätt. Vi var aldrig i fjällen eller gjorde några andra strapatsrika vandringar, men vi var alltid väldigt mycket ute på olika sätt. Till och med när vi var tonåringar släpade pappa ut oss i skogen på korvgrillning över öppen eld. Tröttsamt då, tacksamt nu.

Älskade Alice. Prinsessklänning, håret på ända, skorna på fel fot. Händerna och ansiktet fulla av strösocker efter att du vittjat sockerlådan som vi skulle ha till pannkakorna. Du är en virvelvind som springer mellan oavslutade aktiviteter, byter kläder fyra gånger om dagen, kastar saker omkring dig, testar gränser med blicken stadigt fäst på mig och lyssnar med ett halvt öra på det jag säger. Men så stillnar det. Du kryper upp i min famn, kurar ihop dig till en liten boll och sitter alldeles tyst och stilla. Leker ibland med mitt halsband, men oftast är du bara alldeles alldeles stilla. Som stiltje på havet innan vågorna och vindarna drar igång igen.

Agnes ritade oss. Supermamman och Superbarnen. Agnes fick vattnets kraft, Inga vindens och Alice solens. Och jag fick alla krafter för jag var en Supermamma. Jag tittar på bilden då och då medan jag städar kök och förbereder skolveckan och tröstar ledsna barn med ont i magen. Bär den imaginära manteln med stolthet.

Mamma!

Det är mitt i natten och jag ska upp om bara några timmar och få iväg barnen till förskola och skola. Men jag kan inte sluta att kolla på klipp från dagens föreställning, om och om igen. Visst hör jag några saker som kan bli ännu bättre, men framförallt blir jag stoltare och stoltare för varje gång jag tittar.

Ophelia Vokalensemble spelade Mammaföreställningen i Oscarskyrkan idag. Efteråt var jag nöjd och tyckte det gick bra, men det är nu efter att ha fastnat fullständigt i de här videoklippen som jag fattar HUR bra det var. För ett drygt år sen, efter att i ett halvår suttit som nystartad ensemble och kämpat på Zoom, inledde Ophelia Vokalensemble höstterminen i en av koristernas trädgård och sångarna var rädda för att sjunga för varandra. Nu levererar de en sån här föreställning med all repertoar utantill och med mängder av koreografi. Min stolthet fullständigt svämmar över av denna utveckling.

Tänk så det kan bli. Utan pandemins knäckande restriktioner hade det inte blivit nån Ophelia Vokalensemble. Hade inte jag och Therese råkat jobba tillsammans på det där dopet i Djurgårdskyrkan i våras och omedelbart klickat, då hade jag inte fått en kollega och varken ensemblen eller föreställningen hade varit så bra som den är nu.

Jag har skrivit manus, Therese har koreograferat och så har vi regisserat tillsammans. Samarbetet har varit ytterst konstruktivt och förvånansvärt okomplicerat. Dessutom har jag fått en ny vän. Therese har fått mig att utveckla mitt skådespeleri från att bara spela rolig barnteater till att våga ta plats i det allvarliga. Utan hennes hjälp hade jag aldrig kunnat göra den här insatsen som föreställningens berättare så bra.

Mamma! handlar om så många skeenden i en förälders liv. Föda barn, få dricka kallt kaffe, långa nattningar, att fullständigt lacka ur, försöka få respekt från tonåringar, att försöka laga det trasiga. Men framförallt den enorma kärlek som bär genom allt. Vi i ensemblen är alla mammor i olika faser av vårt föräldraskap och vi har alla kunnat relatera personligen till föreställningen. Det har blivit oerhört starkt.

Jag läste en gång ett uttryck från dressyrvärlden om att man måste vänta på sin häst. Man kan inte pusha fram sin vilja med kropp eller sinne, man ska följa hästen när den väl är redo. Jobba för det man vill och sen vara beredd när det plötsligt händer. Precis så har det varit här. 2014 såg jag ”Öppen planlösning” med Voces Nordicae, blev helt golvad och ville också skapa sceniska föreställningar. Jag försökte men varken mina ensembler eller jag var mentalt redo. Drömmen låg kvar i bakhuvudet, plötsligt ramlade både ensemblen och Therese ner i knäet och alla bitarna föll på plats. När vi hade premiär i juni var jag så lycklig för att min dröm äntligen blivit verklighet. Inatt är jag lycklig för att kvaliteten blivit så hög. På tisdag ska vi börja arbeta med en ny föreställning och samtidigt sälja in Mamma! till nya arenor. Uppåt, framåt, vidare.

Pannbenet av pansar

Jag sprang ett Lidingölopp i förrgår. 30 långa kilometer utan att ha någon som helst talang för löpning. Och jag kom i mål.

2011 sprang jag Lidingöloppet förra gången. Då var jag tjugoåtta år, hade obegränsat med tid och var dessutom nyss hemkommen från flera månader på kibbutz i Israel där man inte behövde bekymra sig sig för matlagning och handling och tvätt och städ så länge man gjorde sina sju timmar i tvätteriet varje dag. Jag sprang och sprang och sprang på den dammiga grusvägen runt kibbutzen. ”Amanda, you’re fucking crazy, you have run for an hour!” ropade mina kompisar som ägnade sina kvällar åt att sitta på gräsmattan och dricka öl och titta på solnedgången istället för att springa fyra varv runt kibbutzen nästan varje kväll. Men det gav resultat. Från att inte kunna springa två kilometer när jag kom till Israel till att drygt två månader senare klara tre mil.

Men nu är det en annan tid. Jag är trettionio år och är ensamstående egenföretagande trebarnsmamma. Det finns verkligen inte oändligt med tid, jag har inte bara mig själv utan också tre barn att hålla reda på och ingen annan lagar vår mat eller tvättar våra kläder. Ändå skulle jag ge mig på att göra En Svensk Klassiker igen. Eller kanske just därför, för att se om det går.

Om jag har löptränat? Ja. I samma utsträckning som i Israel? Definitivt inte. Jag hade inga andra ambitioner än att komma i mål, men var ändå lite orolig för att jag skulle vara för långsam för att klara reptiderna.

Första 1,5 milen gick riktigt bra. Jag var jättestolt och även om det kändes väl verklighetsfrånvänt att klara loppet på fyra timmar så vågade jag ändå tänka tanken när jag gav mig ut på den sextonde kilometern. Då, från ingenstans, slog en fruktansvärd smärta till i låren.

Jag kunde knappt springa. Det gjorde lika ont att gå. Nedförsbackarna som förut varit andningshål var nu värst av allt. Istället för att kunna ta ut stegen ordentligt fick jag nu trippa nerför backarna. Alla sprang om mig. Men vad tusan, jag kunde ju inte ge upp nu. Skulle jag bryta var det för att jag inte klarade reptiderna, inte för att jag själv gav upp.

Jag sprang, gick och trippade om vartannat. Kunde inte hejda tårarna men bestämde att det inte gjorde nåt, det var säkert bra för att släppa spänningar. Vid varje kontroll tryckte jag i mig massa saltgurka för att inte riskera att få saltbrist och tappa humöret ännu mer. Stoppade bullar i jackfickorna för att ha när orken tröt. Jag klarade reptiderna med typ tio minuters marginal och när jag kommit förbi sista repet och bara skulle ta mig i mål slutade jag försöka springa och bara gick de sista kilometrarna under en mörknande kvällshimmel. Strunt i smärtan, nu skulle jag bara i mål. Aldrig mer Lidingöloppet, tänkte en del av mig. Så brukar det låta, vi får väl se, sa en annan del.

På målrakan hade de satt ut marschaller och jag sprang de sista trehundra metrarna medan ett gäng funktionärer entusiastiskt hejade på. Någon hängde på mig en medalj och sa Bra jobbat och jag hade fullt sjå med att inte börja gråta. Mamma hade skickat peppande sms längs vägen och när jag ringde henne hade jag vissa svårigheter att hålla rösten i styr. Så ont och så trött. Men så stolt.

Jag visste att jag hade ett bra pannben, men inte att det var så här bra. Återstår att se vilken nytta jag har i övriga livet av detta pannben av pansar och insikten att man kan röra sig väldigt långsamt, bara man inte ger upp. Tids nog kommer man i mål. Och man får till och med tända marschaller på upploppet.

Lejonmamma under stjärnorna

Stjärnhimlen hälsar mig välkommen hem när jag parkerar bilen på gården. Klockan är ett på natten och jag har inte mött en bil sen Ålstäket två mil tidigare. Barnen sover djupt under filtar med gosedjur i famnen.

I fyrtiosju mil har jag fört dem hem, tvärs över Sverige. Fixat deras trilskande plattor, delat ut matsäck, stoppat om, sjungit vaggsånger och sen när de somnat bara tillryggalagt mil efter mil i septembernatten.

Vi var i Dalsland för att jag hade premiär på Halm i Hatten-föreställningen. Med barnen, pappa och Ebba på första parkett gick den alldeles strålande bra och barnen pratade glatt efteråt om att mamma blev kittlad och fick en hatt i ansiktet och om tokiga farbröder med skägg som spelade fiol. Bra betalt fick vi också. Nu har jag försörjt min flock och sen för jag dem hem till boet. Känner mig som en lejonhanne. Eller kanske mer en lejonmamma.

Jag bär in alla sovande barn och stoppar om dem i sängen. Struntar i resten av packningen, låser bilen och sätter mig vid köksbordet med tända ljus och en tekopp. Hela veckan har lite varit som att jonglera och hålla andan samtidigt. Allt nytt som dragit igång. Rodda truppgymnastik och kör och simskola och läsläxor och gympapåsar och extrakläder och så en liten tripp till Dalsland på det. Men nu är veckan i mål och jag andas ut. Vi klarade det. Stjärnorna viskar godnatt.

En uppvisning i fuskspel

Tackade ja till att spela på begravning i Oscarskyrkan. De anhöriga kontaktade mig och önskade något vackert pianostycke, gärna Chopin. Jag skickade förslag och spotifylänkar på några stycken som sitter i fingrarna och valet föll på Nocturne opus posthume av Chopin. Den övade jag in för ett halvår sen och den var dessutom lätt. Skönt, nu behövde jag inte lägga mer övningstid på den där begravningen.

Imorse tänkte jag bara spela igenom Chopin några varv innan begravningen skulle gå av stapeln. Plockade fram noterna och fick en smärre chock. Det var inte Nocturne opus posthume jag övade in för ett halvår sen, det var Vals opus posthume. Hur många Chopinstycken finns egentligen utgivna postumt? Den här Nocturnen hade jag aldrig spelat. Eller kanske när jag var typ sexton, i nån slags intensiv Chopinperiod. Jag kände vagt igen noterna, men den satt definitivt inte i fingrarna.

Nåväl, det var inte så mycket att göra. Om några timmar skulle den spelas på en stor begravning, det var bara att börja öva. Takt för takt, fras för fras. Många koppar te. Behåll lugnet. Agnes fick gå med grannarna till skolan och Inga och Alice, vars förskola var stängd för planeringsdag, sov som stockar i sovrummet. Öva öva öva innan de vaknar. Vilka ackord är det här egentligen? Var kan jag fuska utan att det hörs?

Jag satte alla noter medan de sov och fortsatte finslipa medan Inga, Alice och grannflickan Vera lekte precis utanför. Vera ställde sig i dörren och lyssnade andäktigt. Jag vill lyssna när du spelar, sa hon. Ok, om jag har lyckats charma en femåring ska jag väl lyckas charma ett begravningsfölje på Östermalm också.

Oscarskyrkan var fylld av svartklädda människor och koret helt överfullt av blommor. Jag fick jobba med en mycket duktig solist som jag tycker om och vi lyckades få uttjänta gamla begravningshits som Ave Maria och Dagen är nära att skimra. Sist av allt var det då dags för dagens uppvisning i fuskspel medan kistan bars ut. Jag spelade det vackraste jag någonsin kunde och försökte effektivt dölja alla missar. Kommer det här att gå vägen eller kommer det att märkas att jag övade in det här för några timmar sen?

Efter begravningen kom kyrkoherden fram.
-Vilken duktig pianist du är!
Yes. Mission completed.

Pipor och Basuner

Sedan mars 2021 har vi repat, jag och Anders. Ett helt år av pandemi och ständigt vabbande där det ibland kändes som att vi ställde in fler rep än de vi faktiskt genomförde. Sedan en vår med lite fler genomförda rep, en lång semester och så slutspurten med tre rep på en vecka. Och idag var det premiär på Pipor och Basuner.

Som jag har övat och slitigt. Repertoaren vi valt är verkligen inget för veklingar. Jag har verkligen behövt hålla igång pianospelet men framförallt har jag tvingats bli en så mycket bättre organist.

Vi har också fått lära känna varandra igen. Nog för att vi spelade i samma jazzband och umgicks lite när vi gick på gymnasiet, men sen följde tjugo år utan egentligen någon kontakt alls. Förutom en ny spelkollega har jag också fått en ny vän.

Och premiären gick så oerhört bra! Till och med när de fjorton hoptejpade sidorna med noter på Morceau Symphonique ramlade ner på golvet bredvid orgeln och jag fick fuska de tre sista sidorna ur huvudet. Vi fick så otroligt mycket lovord efter konserten. Klart att det finns förbättringspotential och viss repertoar kan byta plats eller bytas ut för att få en ännu bättre konsert, men den efterlämnande känslan är att det här konceptet kan bli riktigt riktigt bra. Världsturnéer hägrar! Men först kontakta alla kyrkomusiker vi känner och boka in konserter. Imorgon börjar arbetet framåt.

Sommarlovets sista skimrande stund

Tio veckors sommarlov fick vi. Tio veckor av att få sova så länge man vill. Tio veckor av smultronplockning, bad i havsvik och långgrund sjö, lek med kompisar och kusiner, raceande på springcyklarna, spretiga blombuketter och magiska solnedgångar över Ivägsjön.

Men nu är det slut. Imorgon börjar Agnes ettan och Inga och Alice på storbarnsavdelningen Kobben. Agnes har packat sin nya jättefina ryggsäck, valt en av sina finaste klänningar och är lycklig och spänd över att få gå till skolan igen. Inga och Alice är glada de också över att börja på Kobben men eftersom det ska vara tjugofem grader varmt imorgon och Alice just nu oavsett väder klär på sig tre lager mönstermixade kläder och strumpor uppdragna till knäna så överlät jag inte klädvalet till henne. Hoppas på att hon accepterar de fina och svala kläder jag har lagt fram.

Och imorgon är också min semester slut. Gjort några små punktinsatser under sommaren och förra veckan jobbade jag litegrann, men imorgon börjar det på riktigt. Direkt efter att barnen är lämnade ska jag åka in till stan för att repa med Anders inför söndagens konsert. När barnen är hämtade vid två ska jag ha Zoommöte med Sunniva och prata om hösten med Amabelli och därefter genomföra en provsjungning online med en potentiell ny medlem till Ophelia Vokalensemble. Hade tänkt mig en lugn mjukstart med lite jobb på nån solig klippa, men det får vänta till på onsdag.

Allt känns väldigt ovant efter så lång semester. Hur gör man när man jobbar? Hur gör man för att få iväg alla barn i tid? Vilka strukturer och strategier behöver vi ha för att få vardagslivet att flyta smidigt och vilka behöver jag ha för att få arbetslivet att flyta lika smidigt? Vad vill jag prioritera och hur ska jag få det gjort? Känns som det behövs lite funderingar på den där klippan på onsdag.

Barnen sover och jag har övat konsertrepertoar med tekoppen som sällskap. Jag har inte tagit fram nån finklänning, men även jag känner förväntan inför imorgon. Allt har sin tid och nu är det dags för vardag igen.