En nattlig Canzone

Jag underhåller och utmanar min kreativitet genom att skriva bunden vers. Sonett, limerick, haiku, blankvers, terzin.. Nuvarande utmaning är att skriva en canzone, ett versmått med tretton rader och märklig rimställning som var poppis på artonhundratalet. I flera veckor har jag tänkt få till en Canzone, men det har verkat så svårt att jag ständigt skjutit på det. Och vad sjutton ska den handla om?

Ikväll nattade jag i tre timmar och när alla barn äntligen somnat så smet det in ett gäng myggor och kalasade på barnen. Alla vaknade, grät och kliade sig frenetiskt. Den lagom trötta mamman som sett fram emot en lugn stund med plats för egna tankar släpade sig till sovrummet och kliade, klappade och försökte lugna och trösta. Så länge jag satt på sängkanten så var det lugnt, även om insomningen gick väldigt långsamt.

Ok, tänkte jag. Nu blir det Canzone småbarnsversionen. Ingen hjärta och smärta här inte, här är det myggbett och trötta mammor.

Lagom tills jag skrivit klart hade barnen somnat. Myggorna verkar ha lämnat huset. Dags att själv sova bland tre myggbitna barn.

Sommarkören

Det är tredje sommaren i rad med Sommarkör. Något som skulle kompensera för en utebliven pandemitermin växte sig stort, blev succé och återkom. Rosorna blommar i Tessinparken och hälsar mig välkommen åter. En vecka sedan vi sist sågs.

Vi samlas vid fontänen som alltid. Några kommer varje gång, några kommer ibland, för vissa är det första gången. Alla är välkomna. Man kan vara helt nybörjare eller avancerad körsångare, allt går bra.

Jag kör en snabb presentationsrunda och sen en kort uppsjungning som inleds med några djupa långa andetag. Fokus, nu landar vi i det här tillsammans. Har snott konceptet av en prästkollega som kör gemensam andning med församlingen inför varje dop och vigsel och det är förvånansvärt effektivt.

Därefter enkla övningar med fokus på samsjungning och intonation. Sjung ett ord var i en låt, sjung i kvinter, sjung ett ackord och byt ut en ton, sjung kanon på två personer! En ständig balansgång mellan trygghet och utmaning. Jag justerar ständigt. När behöver folk känna sig trygga och när kan man vidga deras komfortzoner? Modet flödar bland körsångarna och de kastar sig, om ibland lite skräckslaget, ut i utmaningen.

Sen dags för sångövning. Folkmusik, sydafrikansk, spirituals, medeltidsballader, alla sorters kanons och tacksamma arr av Anders Öhrwall och Anders Nyberg. Alltid på gehör. Alltid lätta stämmor som låter bra på en gång. Aldrig längre progression än till körövningens slut en timme senare. Man ska alltid känna sig nöjd när man går hem och inte känna att man missar en del av inlärningen om man inte kan komma nästa gång.

Till sist En vänlig grönska fyrstämmigt. Jag har sjungit den säkert tusen gånger, ändå slår den an något i mig varje gång. För evigt förknippad med Musikhögskolans Kammarkör och allt som Erik Westberg har lärt mig om körsång och körledning. Jag skänker honom en varm tanke varje gång första ackordet kommer.

Timmen är slut och koristerna applåderar och pratar med varandra med glada röster. Jag går genom rosenallén bort mot tunnelbanan med glädje i bröstet. Lika roligt varje gång och nästa vecka ses vi igen.

Långsamt leder också framåt

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor…

10 juni gick barnen på tio veckors sommarlov och uppenbarligen gjorde deras mamma också det. Jobbhjärnan kopplade ner fortare än kvickt och det jobb som behövts göras har gått otroligt långsamt. Som en gammal bil som behövt chokas igång och sen långsamt tuffat på. Men långsamt leder också framåt. Snart är alla uppgifter färdiga förutom konserter som ska övas in och en hemsida som vid sommarens slut förhoppningsvis ser dagens ljus.

Femhundra meter från vårt gamla hus börjar vårt nya liv ta form. Det var en fruktansvärt jobbig flytt på många olika plan, men nu börjar jag och barnen landa. Långsamt leder också framåt även här. En kartong i taget och försöka att vara nöjd med varje litet framsteg. Huset är litet men läget perfekt och barnen trivs jättebra.

Om en vecka är det tre kilometers simmande på Vansbrosimningen och idag simmade jag nästan lika länge som det tog när jag gjorde En Svensk Klassiker 2011. I en timme och sju minuter simmade jag tre varv runt en havsvik och höll humöret uppe genom att mumlande sjunga alla Cornelis Wreesvijks och Astrid Lindgrens sånger som jag kunde komma på. Åtminstone hoppas jag att jag mumlade. Minns fortfarande tydligt när jag var barn och trodde jag sjöng i mitt huvud men i verkligheten hade stått och sjungit En vänlig grönska för full hals över hela badviken.

Blev inte speciellt trött efter simningen, trots lång distans. Så oerhört skönt att veta att denna första del av Klassikern kommer gå bra, men hur jag ska klara av att springa tre mil på Lidingöloppet i september är en annan femma. Antar och hoppas att långsamt leder också framåt också på den fronten.

De höga förväntningarnas pedagogik

Det är morgon och jag sitter vid fönstret i mitt gamla flickrum i Ödskölt och jobbar. Barnen sover och jag läser utvärderingar från körsångare.

Djurö Kammarkör och Ophelia Vokalensemble. Ett körledarvikariat i Oscars Stämmor skapade via pandemins snåriga stigar två egna ensembler under mitt företag. Så kan det bli. Olika sättning, olika åldersgrupper, olika repertoar, olika framförandepraxis – men drivna av samma pedagogiska tanke. De höga förväntningarnas pedagogik.

Djurö Kammarkör tog sig an Rheinbergers mässa i G-dur. Ett verk som är lätt vid första anblicken men när man ger sig i kast med det blir det svårare och svårare. Fjorton korister vana att sjunga i en jättekör på sextio personer skulle plötligt våga vara bärande i en liten ensemble. Vi tragglade på, hade i halvlek ett fullständigt värdelöst rep där ingenting fungerade, bröt ihop och kom igen. Sångarna skapade egna övningsgrupper och började öva hemma hos varandra. Jag la in extrarep efter extrarep. Sakta började musiken dansa och självförtroendet blev större och större. Och på gudstjänsten i Djurö Kyrka som var målet med hela projektet, då satt det. De hade fattat grejen med körsång. De räddade alla felsteg, de hittade balansen mellan att lyssna in varandra och att våga sjunga på, det fanns ett flöde även i de svaga partierna och de vågade vara mitt instrument och överlämna sig i dirigentens händer. Stoltheten och glädjen var stor efteråt hos oss alla.

Ophelia Vokalensemble gjorde en föreställning om alla aspekter att vara mamma. All musik utantill. En koreograf kopplades in och mängder av koreografier skulle sättas. Vi slet och slet och slet. La in massor av extrarep. Oron för att klara det var stor hos koristerna och stundtals även hos mig. Pressar jag dem för hårt nu? Men jag tror ju att de har förmågan att klara det!

Nivån på koristerna steg med rekordfart sista veckorna. På genrepet kändes det som att det ändå skulle gå vägen och på den välbesökta föreställningen så var vi i hamn. Succé! Publiken pendlade mellan skratt och gråt och vi blev fullkomligt översköljda av beröm när föreställningen var slut. Ni måste spela den på fler ställen! Ni måste åka på turné!

De höga förväntningarnas pedagogik. Jag har alltid jobbat så, ända sen jag var tjugotvå och skulle börja leda min första kör. Var med på en erfaren kollegas rep och iakttog förundrat och lite förvirrat pedagogiken. Varför tror han inte kören om mer? Varför peppar han dem inte för att bli lite bättre när de har förutsättningar för det? Varför går snacket, såväl hos dirigent som hos kören, att de inte kan bättre än såhär? Så vill inte jag jobba!

Jag förväntar mig alltid stordåd av mina körsångare. Tror med en dåres envishet på deras inneboende förmåga. Försöker alltid spänna bågen lite till och uppbådar all min entusiasm för att ingjuta mod i sångarna att våga spänna bågen tillsammans med mig. Hela tiden kan det bli bättre.

Pedagogiken funkar inte alltid. Några gånger har jag lämnat ensembler för att våra intentioner inte längre gått att förena. Men av enkäterna att döma så har pedagogiken denna gång landat helt rätt. Ser redan fram emot höstens projekt.

En dag i frilansförälderns liv

Onsdag morgon. Barnen är på förskolan och skolan och jag har precis sprungit backintervaller och tagit ett spontant dopp i havet. Svinkallt men skönt.

Hem till en varm tekopp och pianot. Ska spela två Mozartstycken på begravning senare idag och måste öva klart. På pianokonserten kapar jag resolut ett antal sidor i mitten för att stycket ska bli mer hanterbart långt både för pianisten och publiken. En fin modulering i C-dur över till nästa del så kommer ingen märka nåt.

Sunniva kommer med bussen. Hon får också en kopp te och vi pratar igenom förmiddagens projekt innan vi sätter igång. Släpar ut pianot mitt på vardagsrumsgolvet, riggar lampor, testar den ena kameravinkeln efter den andra, agerar kameramodeller med varandras instrument i händerna och märker ut alla lyckade vinklar med silvertejp, guldiga pallar och pelargoner. Det är otroligt oglamouröst men kul. Imorgon ska vi spela in marknadsföringsvideos.

Jag kör för ovanlighetens skull hela vägen in till stan. Buss och tunnelbana hinns inte riktigt med idag. Rep med solist och sen en snabb lunch på en solig bänk utanför kyrkan. Jag tvingar mig själv att inte jobba under tiden utan att bara vara närvarande.

Begravningen går vägen. Får beröm av präst och vaktmästare för pianospelet. Allegrosatsen ur pianosonaten i C-dur som var utgångsmusik var det första stora stycke jag fick spela som barn och minnena letar sig tillbaka till en konsert i Mustadfors Folkets Hus när jag var tio. När jag var femton fick jag spela hela sonaten och stora delar sitter fortfarande utantill.

Jag och Hyundaien tråcklar oss förbi dubbelparkerade bilar på Strandvägen och verkar precis undkomma rusningen. Jag bestämmer mig för att den här stunden får vara fri från jobb och väljer bort instuderingsmusik för Robert Broberg.

Hämta barn på förskola och fritids, köra hem och servera paradrätten ”goda kalla uppskurna saker i skålar som alla får plocka vad de vill av”. Den förekommer allt som oftast på onsdagar innan gympan.

Det är kort om tid mellan hämtning och gympa, jag är trött och känner att irritationen ligger nära. Försöker skärpa mig och tänka att så här har många föräldrar det hela tiden. Normalt sett har jag och barnen oceaner av tid att ösa ur. Vi kommer iväg till gympan och såväl irritation som stress släpper. Nu är det bara att vara gympafröken som gäller.

Vi kommer hem och alla är trötta men uppe i varv. Jag sätter på lite Octonauterna på SVT play för att barnen ska få chans att varva ner. Passar samtidigt på att köra ett plockrace och kolla av lite småjobb. Maya skriver att jag ska sprida eventet om vår Piafkonsert. Anna och jag har ett snabbt samtal om Vox Ancoraes medverkan på Medeltidsveckan. Fem minuter här, fem minuter där. Hela tiden dessa femminutare som ändå driver arbetet framåt.

Nattningen är klar. Sagor och sånger och samtal och mängder av närhet och kärlek. Nu är det dags för sista passet. Viker tvätt, packar några flyttkartonger, jobbar lite till. Föreställningar ska planeras, begravningsmusik ska förberedas, logistik ska ordnas. När klockan närmar sig midnatt hör jag steg från sovrummet och ut raglar Alice med en filt runt benen.

-Mamma ska komma nu. Mamma ska vara i sängen och ligga bredvid mig.

Ja mitt barn, det ska mamma. Nu får det räcka för idag.

Hej från musikerlivet

I april hittade jag på den kreativa utmaningen ”Hej från musikerlivet” och la varje dag ut glimtar från mitt yrkesliv med ett ord om dagen i alfabetisk ordning. Roligt och utvecklande för kreativiteten. Nu i maj finns dock ingen tid för att sitta och fnula på vilket ord jag ska använda idag. Den här månaden är att ta ett djupt andetag och kasta sig ut. Hej från musikerlivet på riktigt.

I lördags hade vi konsert med Vox Ancorae och slingorna från medeltids- och renässansmusiken snurrar fortfarande i huvudet. På torsdag är en helt annan slags konsert tillsammans med Maya med Edith Piafs sånger, vin och kanapéer. Projektkören som jag precis döpt till Djurö Kammarkör ska framföra en mässa av Rheinberger 29 maj och behöver ett antal rep fram till dess. Mitt och Sunnivas folkmusikprojekt Amabelli ska spela in fler filmer och jag och Anders ska repa trombonrepertoar till en konsert i augusti. Jag, Caroline och Rebecca arbetar med vår föreställning om den dalsländska halmslöjden. Ett gäng begravningar med musik jag inte kan, hur ofta händer det? Och kanske störst av allt just nu, föreställningen Mamma! med Ophelia Vokalensemble. Vi övar in all repertoar utantill, sätter all koreografi och jag skriver på mitt manus och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att bli regisserad av Therese. Det här är så mycket utanför ensemblens komfortzon men också utanför min. Vad har vi gett oss in på? Samtidigt finns en bubblande eufori. Detta har jag velat göra i så många år och nu händer det, i egen regi dessutom.

Dessutom, utöver alla dessa projekt, så ska vi flytta ut från huset i månadsskiftet maj/juni. Kommer sakna de stora fönstren, tallarna och hägrarna, men det känns bra att lämna och göra plats för något nytt.

Jag skulle kunna bli sjukt stressad över detta. Men jag väljer att försöka hålla stressen stången och fokusera på det fina som gör mig glad. Så länge har jag längtat efter detta, att vara del i fasta ensembler på hög nivå som vill framåt och uppåt i karriären. Efter många år av musikalisk ensamhet och uppstartade projekt som bara runnit ut i sanden eller inte blivit det jag ville har det det senaste året bara sagt pang. Nu har jag så många ensembler att jag kan strössla med dem.

Ett djupt andetag till. Nu är det bara att köra ända in i kaklet fram till juni tar vid. Allt medan körsbärsträden, kastanjen och rododendronen slår ut i min trädgård och hägrarna flyger över tallarna.

Ute på motorvägen igen

En Sån Som Tränar. Jag var ju en sån i nästan fem år. Åkte skidor, cyklade, simmade och sprang. Från att ha varit en total icke-tränare till att genomföra En Svensk Klassiker och tre olympiska triathlonlopp. Blev aldrig snabb men byggde däremot upp en disciplin, ett pannben av stål och en helt ny självbild. Samt en och annan muskel, ser jag när jag tittar på gamla bilder.

Sen kom barnen och jag hittade aldrig tillbaka till träningen. Har gjort många tappra försök men aldrig lyckats hitta något som hållit i sig. Lite här, lite där och alldeles för mycket bortförklaringar. Självbilden har rasat och kläderna passat dåligt.

Nu får det vara nog, tänkte jag för en månad sen. Om det någonsin ska bli nåt av den här träningen så måste jag ha ett mål som verkligen kräver att jag tränar. Sagt och gjort, olympisk distans på Stockholm Triathlon i augusti. 1500 meter simning i öppet vatten, fyra mil cykling och en mil löpning. Inget jag direkt snyter ur näsan utan träning.

Direkt efter att jag anmält mig och basunerat ut den stora nyheten på Facebook så hände något med mig. Både kroppen och sinnet hittade omedelbart tillbaka till den gamla självbilden. Det kändes som att ha varit ute och slirat på en slingrig skogsväg i flera år och plötsligt komma ut på en motorväg. Det här har jag gjort förut, det är bara att köra i gamla hjulspår. Jag vet exakt hur jag ska agera och tänka för att nå målet. Plötsligt finns inga bortförklaringar. Plötsligt lyckades jag alltid hitta tid att träna. Plötsligt har jag tränat sex pass i veckan i tre veckors tid. Plötsligt är jag En Sån Som Tränar.

Visst finns det förbättringspotential på träningsfronten. Helgerna har varit svåra att få till och mest inneburit några styrkeövningar på golvet och tvåhundra hopp med hopprepet. Men ändå, jag har inte bangat utan faktiskt genomfört ett litet pass.

Än är mina distanser korta, än är det långt till att klara Stockholm Triathlon. Men i augusti minsann, då ska jag försöka slå min gamla tid med en minut eller två!

En monoton kvällsaktivitet

Det är måndag kväll och alla barnen har somnat. Nu är det dags att plocka fram den Björneråska disciplinen och köra ytterligare ett arbetspass. Fram med datorn, en filt över axlarna, en stor kopp te.

Musikalliansen anställer tio nya frilansmusiker. Blir jag antagen får jag varje månad lön för att göra sånt frilansare normalt måste göra gratis; öva som solist eller med mina ensembler, kompetensutveckla mig eller skapa nya projekt som så småningom blir lönsamma. Jag tror inte att jag behöver utveckla varför det känns attraktivt.

Ansökan till Musikalliansen är dock inget för veklingar. Varenda litet gig från juni 2016 till årskiftet 2021/2022 ska registreras. Jag upprepar, vartenda litet gig. Några längre kontrakt har jag haft genom åren och de får man registrera som en enhet , men oftast har jag bara varit anlitad för ett specifikt tillfälle. Listan över gjorda gig är därför helt f r u k t a n s v ä r t lång.

Jag har suttit i många timmar och kommer få sitta många till. Men det är inget att oja sig över, bara att göra. På torsdag är sista ansökningsdag och då ska allt vara registrerat. Må all denna ansträngning ge resultat.

Kvartett på orgelpallen

Doplördag i Djurgårdskyrkan och tre små assistenter med. Vi hade pratat mycket om hur det skulle gå till och alla var intresserade av leksakerna som fanns i en korg uppe vid orgeln.

Fram tills dopet började, vill säga. Då skulle alla sitta med mig på pallen. Inte helt planerat. Alice fick inte riktigt plats och bröt fullständigt ihop mitt i psalmen. Jag får inte PLAAATS!!!

Plötsligt fick jag användning för en av de viktigaste lärdomarna från kantorsutbildningen när man var en ambitiös nittonåring som bara ville göra rätt hela tiden. Vad du än gör, sluta inte spela under psalmsång (eller livet i allmänt, tänker jag nu). Kommer du av dig, spela bara melodi och bas. Kommer du av dig ändå, sjung! The show must go on.

Jag spelade med högerhand och fötter och försökte sjunga så övertygande som möjligt medan jag lyfte upp Alice i knäet med vänster arm. Tack småbarnsåren för att jag har blivit stark. Alice blev betydligt gladare och ville gärna spela med på orgeln. Vänster hand släppte orgeln igen och greppade telefonen. Titta här Alice, jätteroliga foton på din syster som sjunger i barnkören! Titta nu medan mamma tar sig igenom psalmen! Vi kom i mål med lite småmissar i fötterna och en helt svettig organist.

Emellan dopen spelades avantgardistisk orgelmusik, såväl av mina barn som av mina två barnelever som kom förbi på väg till Skansen. Upptäckarglädjen gick inte att ta miste på. Alice tog det hela ett steg längre genom att förtjust låna Maries guldiga orgelskor som stod redo bredvid orgeln.

Plocklunch vid orgeln. Sedan lekte Inga och Alice kurragömma bland kyrkbänkarna och Agnes gick upp i predikstolen och sjöng Nu tändas tusen juleljus. Några Djurgårdsflanörer kikade in men försvann lika snabbt igen när de insåg att tyst kontemplation inte var dagens melodi i kyrkorummet. Kändes som läge att ta med de små damerna ut.

Vinterjacka, vinterskor – och keps. Är det vår på gång så är det.

-Vet de om att de är två personer? frågade någon mig för ett tag sen. Jag vet ärligt talat inte hur de upplever sig själva och varandra. De är så starka i sina individuella utryck, men upplever de sig ändå som en enhet?

Ett dop till med mycket tjänstvilliga registranter på pallen, sen börja plocka ihop för hemfärd. Fann en snart sjuårings kärleksförklaring på ritplattan. Barns kärlek alltså. Så villkorslös, så direkt, så icke inlindad. De bara kastar kärleken på en. Det är bara att vara öppen och ta emot. Så även en alldeles vanlig lördag på en liten orgelläktare på Djurgården.

Barnkörsbarnet

Jag minns ju själv hur det var. Hur rummet såg ut som vi övade i. Ett svagt minne av hur körfröken som hette Elisabeth såg ut. Ett starkare minne av kyrkorummet på Öckerö, att vi sjöng Dina händer är fulla av blommor och fick påskliljor efteråt. På ett sätt nära men ändå så långt borta.

Och nu är det du som snart fyller sju och som sjunger i barnkören. Det är familjegudstjänst och du står längst fram i kyrkan. Sjunger för full hals, kan alla rörelser. Din körfröken heter Caroline och hon gör ett sånt fantastiskt jobb med er. Jag hade ju kunnat vara den jobbiga musikerföräldern som minsann vet hur allt borde skötas, men jag har bara lovord att säga om Caroline.

Du får gå fram och tända Kristusljuset och skiner av stolthet. Jag blir lite rörd. Dina systrar däremot är lagom intresserade av vad som sker i koret utan ägnar sig mest åt att trycka ner gosedjur i sina väskor och plocka upp dem igen.

Jag växlar blixtsnabbt och omedvetet mellan rollerna som musiker och mamma. Noterar att Caroline valt en hög och bra tonart för barnen, fångar upp ett gosedjur som Inga tappade, tänker på att alla barnen sjunger rent och ingen skriker, får plötsligt en liten Alicehand inkilad i min.

Du har lite paus mellan låtarna och kommer och kryper ihop bredvid mig. Min älsklingsfavoritmamma, säger du och pussar på min hand innan det är dags att gå upp och sjunga igen. Du var lite nervös innan, men det verkar helt försvunnit. Nu är du bara stolt och glad.

”Jag klappar mina händer, jag stampar mina fötter, jag öppnar mina armar, låt hjärtat va med! ” sjunger ni som postludium. Den har jag själv lärt ut när jag vickat i barnkörerna i Oscars. Alla roller blandas plötsligt: lilla barnet Amanda, barnkörsfröken Amanda och mamma Amanda. En stillsam lycka medan ni tar i från tårna där framme i koret.