Friheten

Tisdag morgon innan barnen vaknat. Kroppen är trött och huvudet hänger inte med. Jag lallar runt i morgonrock utan större struktur, pratar mitt vanliga tisdagsmorgonsamtal med Anette, försöker göra saker som jag gjort hundratals gånger förut. Ska barnen ha kläder? Och frukost? Och vänta, det är ju typ varmt idag, då måste jag tänka ut andra ytterkläder. Och måste jag klä mig själv också? Hjälp!

Jag väcker långsamt barnen som sover som stenar och börjar så mjukt som möjligt ta på kläder. Allt går segt, både jag och barnen är trötta. Frukosten lyser med sin frånvaro. Jag hittar inte hårborsten. Ingen av barnen är superpeppad på att gå till förskolan. De har placerat sig vid bordet i sitt lilla kök och utfodrar dockorna med brakfrukost.

Plötsligt säger Agnes att hon nog är lite snuvig i halsen. Det tror jag inte alls att hon är, men ett drygt år i en pandemi har satt spår. Är man snuvig får man stanna hemma. Jag frågar om det är det hon vill, vara hemma idag. Ja, får jag till svar. Hemma med mamma idag och förskolan imorgon.

Ja men för tusan. I några månader till har vi den här friheten att kunna vara lediga när vi vill, att kunna välja bort förskolan en dag då och då för att åka någonstans eller bara skrota runt hemma tillsammans. Snart hägrar förskoleklassen med obligatorisk närvaro, då är det bara att rätta sig in i ledet. Men ett litet tag till är vi fullständigt fria med tiden. Bäst att passa på. Jobba kan jag göra fem minuter här och där och när de somnat ikväll.

Jag meddelar barnen att vi ska vara hemma idag och får glada leenden till svar. Messar förskolan och får svar att det låter mysigt med hemmadag. Öppnar dörrarna ut i trädgården och släpper ut flickflocken rätt i solen som ystra kalvar på grönbete och med sikte mot sandlådan som inte riktigt hämtat sig från gårdagens regnväder. Jag hör lyckliga utrop om geggamoja.

Rätt val Amanda. Snart är småbarnstiden ett minne blott. Ta vara på den tiden.

Att hitta orden

Som barn, tonåring och ung vuxen fanns orden alltid där. I rödsvarta kinaböcker, i pappas svartvita pyttelilla Macintosh som jag först fick låna och sen ärvde, i den digitala dagboken på Lunarstorm och på sockerdricka.nu där jag publicerade dikter och noveller på löpande band. Jag skrev och skrev och skrev. Berättelser och dikter och betraktelser och pjäser och låttexter, orden bara rann ur mig. Min kompis Roger och jag mailade varandra på rim. Skrivandet var en enda stor lustfylld flod av kreativitet.

Successivt längs vuxenlivets väg smalnade den stora floden av kreativt skrivande av till en rännil. Julklappsrim, en limerick då och då till nån kompis som fyller år, blogginlägg som jag oftast håller på alldeles för länge med istället för att bara släppa orden fria och ett kontinuerligt flöde av facebookstatusar. That’s it. Jag skriver inte ens några fyndiga låttexter längre. Eller några seriösa heller för den delen.

För några månader sen insåg jag att det bara fanns en rännil kvar av skrivandet och att jag måste hitta orden igen. Känna den flödande floden av kreativitet och att så småningom kunna tjäna pengar på mitt skrivande. ”Den lilla versmåttskolan” på nätet har blivit mitt första lilla steg på vägen. Varje vecka ett nytt versmått nedplitat i en vacker anteckningsbok med gröna pärmar. Jag har lärt känna jamber och trokéer, blankvers, terziner och hexameter. Begränsningen i versmåttet tränar kreativiteten. Från att ha varit en rännil är den nu uppe i , låt säga, Åmålsån.

Orden kommer tillbaka. Allt snabbare flödar de. Snart är den där, den stora lustfyllda floden.

Ensam är inte alltid starkast

Tre sovande barn i sängen. En urdrucken tekopp, en värmeljusstake som jag haft på mitt nattduksbord sen jag var femton och en äggkopp med några spretiga vårblommor i. Samt en mamma och entreprenör som jobbar på sin telefon fast timmen är sen. The big no-no, jobba i sängen. Men om lusten och glädjen finns, varför inte.

Tack covid -19 för att du tvingat mig att bli en sådan entreprenör. Sammanlagt sexton olika projekt igång samtidigt av vitt skilda slag. Jag kan inte längre hålla i alla trådar själv på ett tillfredsställande sätt utan har beslutat att anlita min mamma som projektledare i företaget. En oerhört produktiv, progressiv och professionell relation. Nog för att jag själv är strukturerad men den här utvecklingen hade jag aldrig åstadkommit på egen hand. Telefonmöte varje måndag, ett ytterst strukturerat gemensamt dokument att förhålla sig till. Inget projekt lämnas att driva vind för våg, allt följs upp. Vi för en kontinuerlig diskussion kring hur jag effektiviserar, strukturerar, paketerar och levererar ännu bättre. Och hanterar, icke att förglömma. Alla mina projektidéer har konkretiserats och rullar framåt. Vissa med myrsteg, vissa med ganska stora kliv, men allting rullar. Det har aldrig hänt tidigare i mitt yrkesliv.

Ropen skalla, projektledare åt alla. Jag rekommenderar det å det varmaste.

Barnen snusar i mörkret. Flitens lampa lyser. Och i mitt anteckningsprogram ligger det gemensamma dokumentet som håller ordning på allt. Ensam är verkligen inte alltid starkast.

En mamma fullt ut

-Mamma, jag är en stor sexåring nu!

Du kommer ut på terassen och kramar mig. Det är din sexårsdag och vi har firat dig enligt konstens alla regler. Nu står du där i din fina blommiga klänning med snurr i kjolen och är en stor sexåring. Jag har svårt att ta in det. I sex år har jag varit mamma. Det svindlar när jag tänker på det.

Mamma är inte något man bara är, mamma är något man erövrar och förtjänar. Du är född med akutsnitt och varken min kropp eller psyke fick en chans att hänga med i processen. Det tog tre veckor innan jag på riktigt kunde knyta an till dig, två månader innan tigermammainstinkten slog till. Inte förrän Inga och Alice föddes kunde traumat kring din förlossning läkas helt.

Amningen strulade på alla tänkbara vis i fyra månader innan det funkade problemfritt. Det första månaderna som mamma var ett famlande i blindo. Jag hade inte mycket gratis. Steg för steg behövde jag stapplande erövra moderskapet.

Du och jag blev en enhet, sammankopplade med en mental kedja stark som en ankarkätting. Sen föddes Inga och Alice. Jag knöt an till dem på trettio sekunder men jag hade usel beredskap på att hantera dig som nybliven storasyster. Ut och famla i moderskapet igen. Gör om, gör rätt. Erövra den nya rollen som trebarnsmamma. Förtjäna barnens kärlek och respekt.

Kanske är det först nu, efter två år som ensamstående, som jag till fullo har erövrat min mammaroll. Identiteten som mamma har alltid varit stark men först nu känner jag att jag kan hantera moderskapets alla delar. Jag behöver inte famla längre. All logistik flyter på. Jag har svaren inuti mig själv på hur jag ska hantera de vitt skiftande situationer som dyker upp. Klart att jag gör fel ibland, men tryggheten i att vara mamma är numera orubbad.

Älskade älskade Agnes. Tack för att du lärt mig att vara mamma. Nu fortsätter vi den skolan i sisådär femtio år till.

Samspelet

Hon har spelat piano i några månader nu. På en slingrig väg kantad med guldstjärnor har hon långsamt fått grepp om tonernas namn, skillnaden mellan en halvnot och en fjärdedelsnot och var tonerna ligger på notraderna. Jag försöker hålla isär rollerna, försöker bara vara pianofröken och inte mamma, men blir ändå oproportionerligt stolt när hon börjar knäcka notkoden och spelar rätt melodi från bladet.

Normalt sett i undervisningen så får mina elever hålla på med sin låt i minst en vecka. Det funkar inte alls här. En låt per övningstillfälle får det bli, och minst en guldstjärna. Hon vill framåt hela tiden. Jag försöker repetera utan att hon egentligen märker det; lockar med fler stjärnor för att testa att spela en gammal låt, plockar fram den lilla xylofonen och ber henne spela på den, låter henne titta i mina noter och leta efter fjärdedelar. Undervisningen är en ständig balansgång. Driver jag på för mycket? Är jag alldeles för positiv nu? Hur ska jag göra för att få henne dit jag vill och ändå hålla intresset uppe? Hur mycket mamma ska jag egentligen vara? Det är mycket utvecklande.

Häromdagen sa jag att hon bara kunde sitta vid pianot och spela vad hon ville. I säkert tjugo minuter satt hon där, uppslukad, och provade sig fram på tonerna. Ibland ljuvt, ibland kärvt. Jag berättade att det kallas att improvisera, det här att bara hitta på musik. Nästa dag kom hon ut i hallen där jag stod och vek tvätt.

-Mamma, nu vill jag improvisera. Med dig.

Hon fick välja, antingen vita eller svarta tangenter. Satt i mitt knä och skapade melodier och klanger och jag hängde på med passande harmonier. Försökte lyssna var hennes melodier tog vägen. Plötsligt såg jag oss utifrån. Här sitter jag med min snart sexåriga dotter och vi musicerar på riktigt. Det här är samma sortens samspel som jag ägnar mig åt med mina professionella kollegor. Tårarna började rinna. Agnes märkte ingenting utan la glatt några kärva klusterackord. Jag nöjde mig med en enkel baslinje i vänsterhanden för att balansera. Du och jag Agnes. Du och jag.

Att gräva ett steg i taget

Mycket jobb att göra. Tre barn och ett hushåll att sköta. Och så kommer Den Stora Förkylningen som en tung slägga. Ont i hela kroppen, hosta, snuva, så ont i halsen att jag inte kunde sova, en röst som försvann och total orkeslöshet. Stor lättnad när Coronatestet visade negativt men en tung förkylning kan knäcka den bästa.

Jag vet hur det brukar bli för mig i sådana här situationer när det blir lite mycket. Allt känns övermäktigt. Jag sitter och stirrar tomt framför mig, vet inte var jag ska börja, får absolut ingenting gjort och känner stor stress och allmän värdelöshet. Alternativt så slösurfar jag planlöst som ett flyktbeteende. Det är ett otroligt konstruktivt och lösningsfokuserat sätt att hantera sin situation. Inte.

Faktum är att det faktiskt inte fungerar att bli så här. Ingen annan sköter mina jobb. Ingen annan tar hand om mitt hem och mina barn heller. Mitt i självömkandet är det faktiskt rätt skönt. Det här fungerar inte, vad kan jag göra för att det ska kännas lite bättre?

Gräv där du står, säger alltid min mamma. Börja med någonting litet precis där du är. Sen en liten sak till och en till. Plötsligt har du gjort massa saker. Plötsligt kommer jag också att tänka på min kompis Anders som en gång för länge sedan svetsade ett trappsteg i miniatyr åt mig med motiveringen att ”allting börjar med ett steg”. Ok, här har vi en plan. Gräv där du står, ett litet steg i taget.

I en dryg vecka har jag praktiserat detta. Små små steg, börja precis där jag är. Varje gång känslan av att allt är övermäktigt kommer skjuter jag vänligt men bestämt undan den, klappar mig själv mentalt på kinden och gör något litet som att skriva ett jobbmess eller plocka upp en leksak. Försöker att bara fokusera på ett litet enskilt område istället för att känna stress över helheten. När barnen lekte i badet tog jag loss fronten på badkaret, hällde linoljesåpa på golvet och skurade badrumsgolvet. Barnen fick hälla vatten på golvet och jag fick ett rent golv, alla var lika nöjda.

Resultatet? Det har väl aldrig varit så städat här hemma. Har aldrig haft så lite hushållsarbete att göra när barnen har somnat. Mitt jobb är i fas. Men viktigast av allt, jag känner mig nöjd. Känslan av att hela tiden ligga efter, att jag alltid borde ha gjort mer, den har försvunnit. Det här förhållningssättet verkar vara ett vinnande koncept även efter att dunderförkylningen släppt. Rekommenderas varmt till alla och envar. Tack mamma och Anders för mentala spadar och fysiska små trappsteg.

Ett eget rum

Tre timmars låtskrivarworkshop online med Sofie Livebrant. Det har utlysts en låtskrivartävling med tillhörande workshops och jag har gett mig själv tiden att skriva ett bidrag och delta på de tre tillfällena. Vi har samlats ett gäng musiker, mestadels kvinnor i min egen ålder, på Zoom för att jobba med temat ”ord och ton” under ledning av Sofie som sitter på Stallets scen med de välkända mönstrade veporna i bakgrunden. Jag har laddat med block och penna, notpapper och röstmemon på telefonen och är förväntansfull på vad vi ska få lära oss. Förra veckans workshop med Mats Edén gav handfasta övningar, konkreta tips och en google-mapp full med material att öva på och inspireras av. Jag är beredd på något liknande.

Sofie hälsar oss välkommen och börjar prata. Trots att hon möter oss genom en skärm skapar hon en otrolig närvaro mellan henne och oss. Hon pratar om kreativiteten, att den spränger fram när man minst anar det och då bara måste hon testa idén på pianot och spela in på studs. Att kreativitet tar tid. Jag tänker att så funkar inte jag, jag är bra på att skapa snabbt under tidspress. Under åren med barnen har det blivit en paradgren, att leverera resultat med små marginaler och att jobba i korta intervall. Vara en hantverkare mycket mer än en konstnär.

Nu kommer den lilla klockan fram i bild och det är dags för gemensam chattfråga. Varför skriver du? frågar Sofie. Folk skriver långa djupa svar, själv sitter jag tyst. Varför skriver jag? Jag har inte skrivit på längre, varken låtar eller texter. Har inte haft tid att skriva. Ger inte mig själv tid att skriva kanske. Startar upp massa blogginlägg i huvudet men skriver aldrig färdigt dem och det var säkert fyra år sedan jag senast skrev en låt. Facebookstatusar har blivit mitt nya uttryckssätt, de tar ungefär tre minuter att skriva.

Nya chattfrågor kommer. Sofie frågar oss om vårt mentala kreativa rum. Hur når vi dit, var är porten och nyckeln? En hoper djupa vackra svar drösar in. Jag skriver något om när jag springer hem genom skogen efter att ha lämnat barnen på förskolan, men när jag skickat iväg det känner jag att det inte stämmer. Det jag gör när jag springer är att jag förbereder mig för arbetsdagen, vilket i och för sig också är trevligt och absolut en form av kreativitet, men det är inte samma sak.

”Jag får” skriver någon som avslutning på sitt svar. Då är det något som börjar skava i mig. Känner att jag börjar bli lite ledsen. Hallå, vad händer här, vad händer i mig? Kan man få lite övningar på vallåtsmodus som vi fick förra veckan eller nåt annat konkret som jag kan fokusera på istället för att känna en växande klump i halsen? Sofie pratar på om det kreativa rummet, att skapa sig ett eget rum. Ge sig själv ett rum, ge sig själv tid. Jag dricker te och noterar att mina ögon ser ledsna ut på skärmen. Hoppas ingen märker något.

Vi får en uppgift, att under fem minuter bara flödesskriva utan att tänka. Sen ska vi välja ut de ord som vi tycker talar starkt till oss, göra en kort text baserat på de orden och sen tonsätta den. Jag kommer några meningar, sen är det stopp. Och storgråt. Fulgråt. Tack och lov att kameran är av. Jag förstår plötsligt vad som händer. Under många år har jag, av olika anledningar, inte tillåtits eller tillåtit mig själv att ha ett eget kreativt rum. Jag har behövt vara hantverkaren som dragit in pengar på musiken. Nu säger någon till mig att jag får.

De andra deltagarna skickar in sina korta kompositioner och vi får lyssna anonymt. Det är modigt och fint, jag blir imponerad. Själv skickar jag ingenting. Har fullt upp med att kanalisera känslorna som kommer. Vi får en ny uppgift, att återigen stänga av kameran och mota bort våra inre kritiker och sabotörer med fuck you-dans till peppig musik. Det låter extremt flummigt och jag känner mig lite skeptisk, men ger det en chans. Det funkar. Sabotörer och kritiker flyger all världens väg och jag gråter ännu mer. Det känns som när slussluckorna hemma hos pappa är vidöppna och vattnet bara forsar.

Workshopen fortsätter. Inspirationsfilmer, nya frågor och uppgifter, en samarbetsövning med två nya bekantskaper. Vi komponerar gemensamt en kort glad visa om en dansares möte med en monster på Stockholms gator. Alltihop avslutas med en runda och jag är ärlig och säger att jag gråtit en stor del av workshopen och att det känns som att ha hittat en bortglömd del av en själv. Sedan stänger jag ner datorn och går ut till bilen för att hämta barnen med workshopen som en glittrande diamant djupt i mitt inre. Någon, och även jag själv, har sagt att jag får ha ett eget kreativt rum.

Amanda och arbetsglädjen

Det är vår i luften. Nästan ljust när jag vaknade vid halv sju. Jag behövde inte starta dagen med att elda, den enorma snömängden som låg som ett tungt täcke över trädgården har töat bort och minusgraderna lyser med sin frånvaro.

Klockan är strax efter nio, jag har lämnat barnen på förskolan och springer genom skogen hem. Marken är som en tvättsvamp och kallt vatten sipprar in i gympaskorna men det gör ingenting. Jag känner mig fri och lätt och lycklig. Solen skiner och jag nästan studsar på vägen hem.

I två och en halv vecka har barnen varit hemma från förskolan. Först lite snoriga. Sen på vädjan från förskolan vars personal föll som furor i covid-19 och slutligen för att förskolan tvingades stänga. Oändligt mysigt, ett sjuhelsikes jobbpusslande och ett hem som, för att utrycka det milt, sett bättre dagar. Men idag har förskolan fått öppna igen och glädjen var stor när vi öppnade grindarna. Rätt in i leken for de, inget barn var intresserad av några långa avsked. Med lätt hjärta och värme i bröstet stängde jag efter mig och började springa hem.

Jobba obrutet i flera timmar! Öva romanser! Förbereda digital föreläsning i musikteori för en massa människor! Skriva på bidraget till den där låtskrivartävlingen! Få delta i digital workshop om låtskrivande och kreativitet! Och sen, när jag jobbat både torsdag och fredag, få ha en helg utan jobb! Allt känns som roliga paket att öppna en julaftonskväll. Till och med att på lördag få sätta tänderna i den horribla mängden av stryktvätt.

Jag kommer hem, med blöta skor och full av inspiration. Byter kläder, röjer bort lite pyjamasar och leksaker, tar en kopp te och sätter igång. Full rulle fram till hämtning!

Du nya digitala värld

Jag pratar, för säkert tredje gången den här veckan, med Anna i telefon och vi hamnar återigen i vårt återkommande ämne ”att jobba och undervisa hemifrån och digitalt”. I det ryms tillexempel tips för att få ihop en grupp , utmaningen att förmedla energi genom en skärm, vikten av att plötsligt börja detaljplanera repetitioner man förut bara kunde köra på erfarenhet och flow samt dagens tema, behovet av rutiner. Anna som växlar mellan frilansliv hemma och fysisk undervisning på kulturskola pratar om att klä på sig ordentliga kläder även under hemmadagarna. Helsike tänker jag, det där med kläderna var jag jätteduktig på förut men har helt tappat bort. Tio månader hemmavid i tights har gjort sitt. Här krävs det skärpning!

Hemmaarbetet är ingen ny grej, jag har jobbat hemifrån i snart tio år och alltid gillat det. Men förut bröts den ensamma hemmatillvaron med jämna mellanrum av en strid ström av uppdrag som krävde att man duschade, tog på sig snygga kläder och levererade en presentabel version av sig själv. Nu hänger mina tidigare jobbkläder oanvända i garderoben medan jag sliter ut svarta tights på löpande band. Här krävs en förändring! Det måste bli skillnad på arbete och ledighet, vardag och helg. Och inte minst respekt inför arbetet och de man träffar, även om det är bakom en skärm. Men vem vill ta på sig jeans igen efter tio månader i tights? Veckans uppgift blir att kombinera ihop en ”snyggt men ändå skönt”-garderob till arbetsdagarna.

Sådär, borstat hår och fin rosa tröja på. Dags för elev online. Det är på många sätt suveränt, jag kan ha elever över hela Sverige, behöver inte plocka undan barnens leksaker innan och de kan till och med vara hemma och kolla på film en halvtimme medan jag undervisar. Jag kör arrangeringselever över Zoom på datorn och sång- och pianoelever över FaceTime med telefonen på stativ vid pianot. Har under tio års hemmajobbande aldrig känt behovet av en fast arbetsplats, men nu är det fixat. Jag vill att mina elever ska komma till samma rum varje gång och själv vill jag ha möjligheten att ”gå till jobbet”. Och gå hem därifrån, inte minst. Att köra allting hemifrån gör att ställtiden som man förut fick i bilen till och från uppdraget försvinner. Nu måste jag fixa den själv.

Att undervisa privatelever online är numera, efter lite trial and error, mestadels lätt. Leda kör över Zoom är betydligt svårare, men vi försöker efter bästa förmåga. Jag kör rundor där koristerna får säga något om sig själva för att bygga ihop laget, kör uppsjungningar och övningar där de får ha muteknappen intryckt och försöker fokusera på sånt man inte hinner med på vanliga körrep. Musikteori, dirigering, sångteknik… Håll i och håll ut, snart borde restriktionerna lätta och vi kan ses utomhus och sjunga.

Coronapandemin ger utmaningar och begränsningar, men också utveckling och nya möjligheter. Plötsligt är jag inte alls lika beroende av barnvakt som förut när jag hade kvällsjobb i stan. Jag har till och med kunnat gå en tre gångers onlinekurs i folklig trall med barnen ute i vardagsrummet, med fulladdade plattor och kastrullpoppade popcorn som mysig muta. Då och då fick kursen en ny tvåårig kursdeltagare som ville sitta i knäet och tanka några minuter och efteråt var det popcorn i hela vardagsrummet, men ta mig tusan, det gick att gå en kvällskurs med tre småbarn hemma! Fast nästa gång blir det nog grönsaksstavar eller nåt annat lättstädat till mys. Popcorn har en imponerande spridningsradie.

Mammafunderingar i natten

Det är natt och ni ligger intill tätt intill mig som små magneter. En ligger ovanpå mig, en trycker sig mot mig och en kan jag hålla om om jag sträcker ut armen. Det är vansinnigt trångt. Extremt obekvämt. Oändligt mysigt.

Ni tappar nappen, letar efter den sedan länge urdruckna flaskan, sparkar av er täcket, får ofrivilligt nån systers fot i munnen. Jag vaknar om och om igen. Stoppar in nappen, sjunger vaggvisa, klappar på ryggen och stryker över håret, stoppar om, letar efter flaskor och flyttar på fötter som hamnat fel. Ni somnar om, mumlar något, snarkar till. Jag lyssnar på era andetag i mörkret.

Trygghet, stabilitet och kärlek kan jag ge er. Vispad grädde i kristallskål till pannkakorna. Laddade plattor och hundra genomläsningar av Ludde bygger koja och Vilda Bebin. Tvättade overaller och tålamod då ni själva prompt ska ta på mössor och stövlar eller fastnar i vindlande femåringsfunderingar lagom till att vi behöver komma ut genom dörren. Rockigt pianokomp till Krokodilen i bilen och halvtaskiga framföranden av alla era önskelåtar på munspelet ni sticker i handen på mig. En ständigt öppen famn. Ett försök att alltid vara närvarande.

Jag kan ge er en ö till hem. Ett rött hus, skogen till granne och havet ett stenkast bort. Jag kan ge er korta dagar på förskolan, lugna morgnar och många timmar hemma innan det är dags för läggning.

Jag kan ge er ekonomisk trygghet. Det företag och den affärsmodell jag skapat för att kunna bygga en musikerkarriär och samtidigt vara med er så mycket som möjligt bär sig. Häromdagen när jag för skojs skull kollade på Svenskt Tenns hemsida insåg jag att jag skulle kunna köpa de där bordstabletterna jag suktat efter sen jag flyttade hemifrån utan att de skulle gräva ett speciellt djupt hål i plånboken.

Trygghet, stabilitet och kärlek kan jag ge er. Varsitt sparkonto ska jag starta åt er. Och oräkneliga gånger ska jag flytta på era systrars fötter och rumpor så att ni kan fortsätta sova er igenom natten.