Bättre och bättre dag för dag

Sportlov i Dalsland. Korvgrillning i trädgården, äppelpaj på verandan, snödroppar på väg upp i rabatterna, bebisar som sover ute i vagnen och förnimmelsen av vår i luften. Har lyckats jobba bort lite administration när barnen sover, men förutom att sjunga med barnen har jag inte musicerat en ton. Det är ju så det brukar bli nu för tiden.

Facebooks minnesfunktion påminde mig häromdagen om att det är tio år sen min stora examenskonsert i Studio Acusticum. Jag trotsade såväl min pianolärarinna som mina inre demoner och brände på fullt ös med egna kompositioner blandat med de klassiska verken, fantastiska medmusiker, femtio körsångare i trapporna, ljus- och videotekniker och en överdådig kakbuffé som manskören hade bakat åt mig. Konserten gick så bra och jag var så stolt.

Minns att jag tänkte att jag kommer aldrig bli en bättre musiker än vad jag är nu. Aldrig i mitt liv kommer jag ha så mycket tid för att öva och förbättra mitt musicerande. Sen kommer det bara gå utför.

Är det verkligen så, undrar jag tio år senare. Är det bara övningen som gör det? Isåfall är jag en riktigt riktigt dålig musiker nu när målet ligger så lågt som fem minuter om dagen.

Som musikhögskolestudent med oceaner av tid så fanns det stort utrymme för att ligga med huvudet ner i klaviaturen och känna sig dålig, ha evighetslånga fikapauser i blå sofforna och utveckla nån slags psykosomatisk värk i armarna som satte igång så fort man närmade sig ett övningsrum och skulle prestera. Alltid skulle något förbättras, aldrig kunde jag bara släppa och vara nöjd. Jag vet inte om det är att vara en bättre musiker än som jag jobbar nu. Yxa in övningstid i korta pass, snabbt hitta mönster och ackord i notbilden ifall jag skulle behöva fuska, öva upp till good enough-nivå och sen släppa och vara nöjd.

Härom veckan skulle jag spela Mozarts Lacrymosa på begravning på Djurgården, hade ingen övningstid att tillgå förutom precis innan och fastnade i bilkö på väg till jobbet. Ringde Marie, min chef, kollega och vän som är ett under av struktur och frågade vilket av arren som var lättast att fuska sig igenom och var det fanns i nothyllan. Därefter spelade jag nämnda stycke tio gånger efter varandra på Spotify och försökte planka ackorden (tack för absolut gehör!) medan jag manövrerade Forden genom Stockholms innerstad. Kom fram lagom till att hinna kika på noterna och råfuska mig igenom det två gånger på lägsta registrering innan begravningen drog igång. Åh så underbart spelat, sa änkan efteråt. Tack tack sa jag och tyckte själv att det var ganska proffsigt hanterat. Det där hade inte Amanda för tio år sedan klarat av, alla övningstimmar till trots.

Så nej, det var fel tänkt. Jag är en sjuhelsikes mycket bättre musiker nu än 2009. Och om tio år till, då kan vi snacka.

Drömduon dansar igen

Äntligen dags! Första ”riktiga” dagen på Sexårskören, idag mjukstart med bara två grupper. Dags att se om våra försök att göra allt enkelt, tydligt och roligt håller eller om vi måste ändra. Kommer barnen kunna åka kana genom minnesluckan eller blir det kaos? Är koreografierna på låtarna tillräckligt enkla och ändå snygga? Och framförallt, hur ska det gå när åttio sexåringar samtidigt ska vifta med långa vita remsor?

Anna-Linda sätter ut kryss med tejp på scenen när jag kommer. Ett kryss för varje liten sexårsrumpa som ska börja i bakre gruppen. Tydligt ska det vara. Jag repar sångtexter och skummar manus under tiden. Allt sitter inte än men det mesta.

Något försenade anländer första gruppen, hälften i röda och hälften i blå tröjor där de röda är drömmar och de blåa är minnen. Hela musikalen utspelar sig i en hjärna. Låter det flummigt? Minst sagt, men kul och årets låtar är superbra.

Vi hälsar välkomna, kör igång och allt flyter på nästan oroväckande bra. Var är kaoset? Behöver vi inte ändra någonting? Jag vet ju att jag och Anna-Linda jobbar bra tillsammans, men nu är det nästan löjligt hur väl synkade vi är i kommunikationen med barnen och varandra. Inte en enda gång behöver vi pausa repet och konferera sinsemellan. Vilken fröjd att jobba tillsammans!

På slutet, när de vita remsorna kommer in i bilden, ballar det ur lite. Här behövs uppstyrning om det ska bli vackert och inte anarki.

Kort paus, snabb genomgång sinsemellan om vad som kan förbättras till nästa grupp. En hoper nya barn i röda och blå tröjor står ute i foajén och väntar på att bli insläppta. På’t igen, hela musikalen en gång till. Om möjligt ännu bättre flyt denna gång. Scenen med de vita remsorna blir för uppstyrd denna gång, vi måste hitta en medelväg.

Repen klara för idag. Anna-Linda och scenografen Janne (hur man kan få in så många svordomar i en mening och ändå låta jättetrevlig är ta mig tusan en bragd!) testar olika sätt för att få ordning på vita rems-scenen. Jag tar av mig myggan, byter om och gör mig redo för hemfärd. Att få jobba med detta ända fram till mitten av mars, vilken lycka!

Andra halvlek

Vårt hem ser ut som Jerusalems förstörelse. Det är stökigt överallt. Jag städar och städar men ständigt är det någon som river fram nya grejer. När ska man komma i mål? Försöker parallellt med städandet att öva lite inför kvällens körrep. Bara sjunga igenom repertoaren. Agnes suckar.

-Mamma, jag kan inte få lugn och ro när jag ritar om du ska hålla på att sjunga!

Nä okej då, jag lägger ner. Tids nog, mitt barn, kommer du lära dig uppskatta gammalkyrkliga introitus.

Vardagen är igång igen med tolv timmar ensam med barnen varje dag. Jag hanterar barnen, hemmet – och jobbet. Nog för att jag jobbade en del i höstas också, men då gjorde jag bara mitt uppdrag och åkte hem igen. Hela mitt fokus låg på att klara av den nya tillvaron med tre barn. Nu flyter det på ganska bra och jobbhjärnan har börjat vakna. Orkar tänka strategiskt längre än två dagar framåt. Övar på låtarna till Sexårskören som snart drar igång, förbereder terminens repertoar för Oscars Stämmor och snickrar ihop ansökningar till Norrbottensmusiken för renässanstrion Lux.

Det är andra halvlek i det här bebisåret. Lika delar fantastiskt som sorgligt att de växer så himla fort. Har ställt ut en del bebisgrejer i garaget och Inga och Alice har precis lärt sig krypa. Jag får inte sova speciellt mycket alls men är på nåt konstigt sätt ändå lite mindre trött än innan jul. Uppskattar att jobbhjärnan har börjat vakna. Nu ska man bara komma i mål med städningen också.

Nyårsafton

Jag följer andras jul på internet. Hur de slutspurtar inför kommande ledighet och hur de sedan glider runt i en kravlös mellandagstillvaro fyllda av pussel, korsord, skidturer och julmatsrester. För egen del är det varken slutspurt eller mellandagsfrid, utan som vanligt. Jag går upp och så är det full rulle. Igår stod jag bredvid vår fantastiska julgran och skopade i mig kallnande risgrynsgröt till lunch samtidigt som jag försökte söva två bebisar i selen. Julen 2018 i ett nötskal.

Och nu är det nyårsafton. Bara jag, mamma och barnen i Dalsland. Vi ska ut och grilla korv och marschmallows, laga och äta trerätters och titta på grannarnas fyrverkerier. Alldeles lagom nivå.

Tänker inte ge mig på någon ambitiös årssammanfattning. Första halvåret sov jag mig igenom, andra halvåret har nästan uteslutande ägnats åt barnen. Hade någon sagt för ett drygt år sen att jag skulle vara ensam med en treåring och två bebisar tolv timmar om dagen fem dagar i veckan hade jag sagt att det klarar jag aldrig. Men det gör jag. Jag får till och med saker gjorda då och då.

Aldrig varit så trött, aldrig fått så mycket kärlek. Många insikter; några befriande, andra smärtsamma, alla utvecklande. Tycker att jag bara varit hemma med barnen hela tiden men har ändå lyckats fakturera över femtiotusen kronor sen september.

En av de bättre insikterna kom några dagar före jul när jag var på artistmöte hos Ragnar på Musikcentrum Öst. Hade bett om ett möte för att bolla vad som är möjligt nu under småbarnsåren och var ganska inställd på att lägga det artistiska arbetet åt sidan och bara vara yrkesmusiker i olika former ett tag. Det tyckte inte Ragnar. Ska du ha en solokarriär eller ett band som inte bara är en liten hobby så börjar arbetet nu! sa han och pepprade på med frågor, åsikter och tips i närmare två timmar. Jag var helt upplyft och superpeppad när jag kom därifrån. En spark i helt rätt riktning.

Nu är alla barnen vakna, slut på skrivandet. Gott Nytt År!

Ta ansvar för dina behov

Det är mååndag morgon, och mitt huvud känns så tungt… nej det gör det faktiskt inte. Jag har en varm bebis på varje sida och har fått sova ända till åtta. Ett gäng uppvak under natten naturligtvis, men ändå!

Agnes kommer in i sovrummet och ber om att få kolla på barnprogram. Krånglar mig ur sängen, bäddar ner henne i soffan och slår på teven. Tänder en brasa och slår mig ner framför den med en kopp te och en påse tvätt som ska vikas. Hur gör man vardagssysslor mer attraktiva att ta tag i? Gör dem framför brasan.

För en liten stund råder friden. Brasan sprakar, tvätten viks och jag hinner till och med göra några yogaövningar med min stela kropp. Nog för att man blir stark som en oxe av det här ständiga bärandet, men man blir rätt stel också. Det fanns en tid då jag körde några mil på cykeln före frukost, nu handlar det om att ta tillvara på de få minuter man får och försöka få till träning på dem.

”Ta ansvar för dina behov” var ett ledord på Sparreviken när det var full rulle och en massa lägerungar med tillhörande logistik som skulle tas om hand. Som trebarnsmamma som är ensam med barnen hela dagarna gäller det än. Ta ansvar för att dina behov ligger sist i prioriteringskön men ta också ansvar för att lyckas prioritera de behov som är nödvändiga. Det funkar inte att sova fyra timmar per natt, leva på te, majskakor och Marabou Helnöt och aldrig få sätta sig ner, även om det hade varit det enklaste för att få ihop logistiken.

Jag hör att Inga och Alice har vaknat och går ut i sovrummet. Dessa stora leenden när man dyker upp, all denna kärlek som man översköljs av. Jag bär ut dem i vardagsrummet och trebarnshjulet rullar igång. Alla ska äta, alla ska bada, alla ska ha kläder. Sängar ska bäddas, smutstvätt ska tvättas. Bebisarna gråter för att de är trötta, Agnes gråter för att strumporna sitter snett. Lös uppgiften, bara lös uppgiften. Kollar snabbt av jobbmailen och skottar i mig en tallrik müsli på stående fot när det blir en minut ledig.

Det går ett par timmar, sen måste man pausa. Inga och Alice sover och Agnes leker att hon är en trollkarl på väg till en annan planet. En kopp te, en rad choklad och så en liten stunds vila framför brasan. Ta ansvar för dina behov var det ja.

På vift i den andra världen

Så var dagen här. Dagen jag har tänkt på när inte fått sitta ner på tolv timmar och ätit lunch ståendes med sked samtidigt som jag vaggat ledsna bebisar i sele och matat treåring som inte alls vill äta själv. Dagen som officiellt innebär ett styrelsemöte i Göteborg med Musikcentrum Riks men som för mig blir en dag på paus, en stunds återhämtning. En hel dag med bara mig själv.

Halv fem ringer klockan och jag dröjer kvar en kort stund i den varma sängen full av snusande barn som kommit dit under nattens gång. Sedan upp och trycka igång startknappen på hjärnan. Kläder, fixa till sig, packa väskan. Allting går ovanligt snabbt och smidigt. Hade bestämt mig för att inte börja städa och röja men det finns något väldigt rogivande i att få gå och plocka utan att ständigt bli avbruten. Saker som ofta tar tre timmar att färdigställa tar plötsligt fem minuter.

Det närmar sig avfärd. Går in i sovrummet och pussar familjen hejdå. ”Jag ska bara pussa mina barn” säger jag till Emil och överväldigas plötsligt av känslorna för de där tre små grisarna. Det är så starkt att jag får en klump i halsen och måste svälja.

Väskan är packad, tänderna är borstade och mascaran är på. Dags att gå till bussen! Men vänta, det är ju fem minuter kvar. Det har väl inte hänt sen Inga och Alice föddes att man är färdig med allt och har fem minuter kvar. Vad gör man med såna oceaner av tid?

Ställer in lite disk i maskinen, provar en schal, ler mot mig själv i spegeln. Den trötta småbarnsmamman kan ju vara riktigt snygg.

På med skorna, ut i natten. I jackfickan känner jag två små leksaksdjur i plast som Agnes stoppat dit. Himlen är full av stjärnor. Välkommen Amanda, en dagsutflykt till den andra världen.

Ny taktik

På nåt sätt lyckas jag ändå någorlunda få till saker som gäller företaget. Jag lyckas kolla min jobbmail och skriva svar inom anständighetens gräns, jag lyckas öva in aktuell repertoar till rätt arbetstillfälle så att den håller good enough-nivå och jag har till och med lyckats skaka liv i Frilansförälderns instagramkonto och få ur mig några poster i veckan.

Så långt allt väl, men sen kommer sorgebarnet Bloggen. Jag funderar, förbereder, startar, avbryts, tar upp igen, avbryts igen, känner hur dagarna rinner iväg, startar om en ny post för att den gamla blivit för inaktuell… och kommer aldrig i mål. Har försökt angripa problemet på flera olika sätt, men ännu inte lyckats och de halvfärdiga utkasten i min telefon blir bara fler och fler.

När jag jobbade som kulturrecensent på Piteå-Tidningen och hade snäva tidsramar att förhålla mig till var jag en jäkel på att spotta ur mig rescensioner. Tänkte prova samma taktik nu och har satt en timer på trettio minuter. Om jag blir avbruten får jag trycka på paus men själva inlägget får inte ta längre än en halvtimme att skriva. Det ger kanske inte utrymme för långa vindlande analyser, men å andra sidan finns det just nu inte så mycket tid till det i mitt riktiga liv heller. Lös uppgiften liksom.

Nio minuter kvar innan klockan ringer. Brasan sprakar, sängarna är bäddade, golvet är relativt tomt på leksaker. Agnes målar med glittriga färger i sin digitala målarbok, Alice leker i babysittern, Inga sover i sovgungan. Just nu, om så bara för en minut, råder friden.