En mamma fullt ut

-Mamma, jag är en stor sexåring nu!

Du kommer ut på terassen och kramar mig. Det är din sexårsdag och vi har firat dig enligt konstens alla regler. Nu står du där i din fina blommiga klänning med snurr i kjolen och är en stor sexåring. Jag har svårt att ta in det. I sex år har jag varit mamma. Det svindlar när jag tänker på det.

Mamma är inte något man bara är, mamma är något man erövrar och förtjänar. Du är född med akutsnitt och varken min kropp eller psyke fick en chans att hänga med i processen. Det tog tre veckor innan jag på riktigt kunde knyta an till dig, två månader innan tigermammainstinkten slog till. Inte förrän Inga och Alice föddes kunde traumat kring din förlossning läkas helt.

Amningen strulade på alla tänkbara vis i fyra månader innan det funkade problemfritt. Det första månaderna som mamma var ett famlande i blindo. Jag hade inte mycket gratis. Steg för steg behövde jag stapplande erövra moderskapet.

Du och jag blev en enhet, sammankopplade med en mental kedja stark som en ankarkätting. Sen föddes Inga och Alice. Jag knöt an till dem på trettio sekunder men jag hade usel beredskap på att hantera dig som nybliven storasyster. Ut och famla i moderskapet igen. Gör om, gör rätt. Erövra den nya rollen som trebarnsmamma. Förtjäna barnens kärlek och respekt.

Kanske är det först nu, efter två år som ensamstående, som jag till fullo har erövrat min mammaroll. Identiteten som mamma har alltid varit stark men först nu känner jag att jag kan hantera moderskapets alla delar. Jag behöver inte famla längre. All logistik flyter på. Jag har svaren inuti mig själv på hur jag ska hantera de vitt skiftande situationer som dyker upp. Klart att jag gör fel ibland, men tryggheten i att vara mamma är numera orubbad.

Älskade älskade Agnes. Tack för att du lärt mig att vara mamma. Nu fortsätter vi den skolan i sisådär femtio år till.

Samspelet

Hon har spelat piano i några månader nu. På en slingrig väg kantad med guldstjärnor har hon långsamt fått grepp om tonernas namn, skillnaden mellan en halvnot och en fjärdedelsnot och var tonerna ligger på notraderna. Jag försöker hålla isär rollerna, försöker bara vara pianofröken och inte mamma, men blir ändå oproportionerligt stolt när hon börjar knäcka notkoden och spelar rätt melodi från bladet.

Normalt sett i undervisningen så får mina elever hålla på med sin låt i minst en vecka. Det funkar inte alls här. En låt per övningstillfälle får det bli, och minst en guldstjärna. Hon vill framåt hela tiden. Jag försöker repetera utan att hon egentligen märker det; lockar med fler stjärnor för att testa att spela en gammal låt, plockar fram den lilla xylofonen och ber henne spela på den, låter henne titta i mina noter och leta efter fjärdedelar. Undervisningen är en ständig balansgång. Driver jag på för mycket? Är jag alldeles för positiv nu? Hur ska jag göra för att få henne dit jag vill och ändå hålla intresset uppe? Hur mycket mamma ska jag egentligen vara? Det är mycket utvecklande.

Häromdagen sa jag att hon bara kunde sitta vid pianot och spela vad hon ville. I säkert tjugo minuter satt hon där, uppslukad, och provade sig fram på tonerna. Ibland ljuvt, ibland kärvt. Jag berättade att det kallas att improvisera, det här att bara hitta på musik. Nästa dag kom hon ut i hallen där jag stod och vek tvätt.

-Mamma, nu vill jag improvisera. Med dig.

Hon fick välja, antingen vita eller svarta tangenter. Satt i mitt knä och skapade melodier och klanger och jag hängde på med passande harmonier. Försökte lyssna var hennes melodier tog vägen. Plötsligt såg jag oss utifrån. Här sitter jag med min snart sexåriga dotter och vi musicerar på riktigt. Det här är samma sortens samspel som jag ägnar mig åt med mina professionella kollegor. Tårarna började rinna. Agnes märkte ingenting utan la glatt några kärva klusterackord. Jag nöjde mig med en enkel baslinje i vänsterhanden för att balansera. Du och jag Agnes. Du och jag.

Att gräva ett steg i taget

Mycket jobb att göra. Tre barn och ett hushåll att sköta. Och så kommer Den Stora Förkylningen som en tung slägga. Ont i hela kroppen, hosta, snuva, så ont i halsen att jag inte kunde sova, en röst som försvann och total orkeslöshet. Stor lättnad när Coronatestet visade negativt men förkylningen håller i sig trots allehanda försök till botemedel.

Jag vet hur det brukar bli för mig i sådana här situationer när det blir lite mycket. Allt känns övermäktigt. Jag sitter och stirrar tomt framför mig, vet inte var jag ska börja, får absolut ingenting gjort och känner stor stress och allmän värdelöshet. Alternativt så slösurfar jag planlöst som ett flyktbeteende. Det är ett otroligt konstruktivt och lösningsfokuserat sätt att hantera sin situation. Inte.

Gräv där du står, säger alltid min mamma. Börja med någonting litet precis där du är. Sen en liten sak till och en till. Plötsligt har du gjort massa saker. Jag tvingade mig att sluta slösurfade och börja tömma diskmaskinen, vilket går på två minuter här hemma.

Ett eget rum

Tre timmars låtskrivarworkshop online med Sofie Livebrant. Det har utlysts en låtskrivartävling med tillhörande workshops och jag har gett mig själv tiden att skriva ett bidrag och delta på de tre tillfällena. Vi har samlats ett gäng musiker, mestadels kvinnor i min egen ålder, på Zoom för att jobba med temat ”ord och ton” under ledning av Sofie som sitter på Stallets scen med de välkända mönstrade veporna i bakgrunden. Jag har laddat med block och penna, notpapper och röstmemon på telefonen och är förväntansfull på vad vi ska få lära oss. Förra veckans workshop med Mats Edén gav handfasta övningar, konkreta tips och en google-mapp full med material att öva på och inspireras av. Jag är beredd på något liknande.

Sofie hälsar oss välkommen och börjar prata. Trots att hon möter oss genom en skärm skapar hon en otrolig närvaro mellan henne och oss. Hon pratar om kreativiteten, att den spränger fram när man minst anar det och då bara måste hon testa idén på pianot och spela in på studs. Att kreativitet tar tid. Jag tänker att så funkar inte jag, jag är bra på att skapa snabbt under tidspress. Under åren med barnen har det blivit en paradgren, att leverera resultat med små marginaler och att jobba i korta intervall. Vara en hantverkare mycket mer än en konstnär.

Nu kommer den lilla klockan fram i bild och det är dags för gemensam chattfråga. Varför skriver du? frågar Sofie. Folk skriver långa djupa svar, själv sitter jag tyst. Varför skriver jag? Jag har inte skrivit på längre, varken låtar eller texter. Har inte haft tid att skriva. Ger inte mig själv tid att skriva kanske. Startar upp massa blogginlägg i huvudet men skriver aldrig färdigt dem och det var säkert fyra år sedan jag senast skrev en låt. Facebookstatusar har blivit mitt nya uttryckssätt, de tar ungefär tre minuter att skriva.

Nya chattfrågor kommer. Sofie frågar oss om vårt mentala kreativa rum. Hur når vi dit, var är porten och nyckeln? En hoper djupa vackra svar drösar in. Jag skriver något om när jag springer hem genom skogen efter att ha lämnat barnen på förskolan, men när jag skickat iväg det känner jag att det inte stämmer. Det jag gör när jag springer är att jag förbereder mig för arbetsdagen, vilket i och för sig också är trevligt och absolut en form av kreativitet, men det är inte samma sak.

”Jag får” skriver någon som avslutning på sitt svar. Då är det något som börjar skava i mig. Känner att jag börjar bli lite ledsen. Hallå, vad händer här, vad händer i mig? Kan man få lite övningar på vallåtsmodus som vi fick förra veckan eller nåt annat konkret som jag kan fokusera på istället för att känna en växande klump i halsen? Sofie pratar på om det kreativa rummet, att skapa sig ett eget rum. Ge sig själv ett rum, ge sig själv tid. Jag dricker te och noterar att mina ögon ser ledsna ut på skärmen. Hoppas ingen märker något.

Vi får en uppgift, att under fem minuter bara flödesskriva utan att tänka. Sen ska vi välja ut de ord som vi tycker talar starkt till oss, göra en kort text baserat på de orden och sen tonsätta den. Jag kommer några meningar, sen är det stopp. Och storgråt. Fulgråt. Tack och lov att kameran är av. Jag förstår plötsligt vad som händer. Under många år har jag, av olika anledningar, inte tillåtits eller tillåtit mig själv att ha ett eget kreativt rum. Jag har behövt vara hantverkaren som dragit in pengar på musiken. Nu säger någon till mig att jag får.

De andra deltagarna skickar in sina korta kompositioner och vi får lyssna anonymt. Det är modigt och fint, jag blir imponerad. Själv skickar jag ingenting. Har fullt upp med att kanalisera känslorna som kommer. Vi får en ny uppgift, att återigen stänga av kameran och mota bort våra inre kritiker och sabotörer med fuck you-dans till peppig musik. Det låter extremt flummigt och jag känner mig lite skeptisk, men ger det en chans. Det funkar. Sabotörer och kritiker flyger all världens väg och jag gråter ännu mer. Det känns som när slussluckorna hemma hos pappa är vidöppna och vattnet bara forsar.

Workshopen fortsätter. Inspirationsfilmer, nya frågor och uppgifter, en samarbetsövning med två nya bekantskaper. Vi komponerar gemensamt en kort glad visa om en dansares möte med en monster på Stockholms gator. Alltihop avslutas med en runda och jag är ärlig och säger att jag gråtit en stor del av workshopen och att det känns som att ha hittat en bortglömd del av en själv. Sedan stänger jag ner datorn och går ut till bilen för att hämta barnen med workshopen som en glittrande diamant djupt i mitt inre. Någon, och även jag själv, har sagt att jag får ha ett eget kreativt rum.

Amanda och arbetsglädjen

Det är vår i luften. Nästan ljust när jag vaknade vid halv sju. Jag behövde inte starta dagen med att elda, den enorma snömängden som låg som ett tungt täcke över trädgården har töat bort och minusgraderna lyser med sin frånvaro.

Klockan är strax efter nio, jag har lämnat barnen på förskolan och springer genom skogen hem. Marken är som en tvättsvamp och kallt vatten sipprar in i gympaskorna men det gör ingenting. Jag känner mig fri och lätt och lycklig. Solen skiner och jag nästan studsar på vägen hem.

I två och en halv vecka har barnen varit hemma från förskolan. Först lite snoriga. Sen på vädjan från förskolan vars personal föll som furor i covid-19 och slutligen för att förskolan tvingades stänga. Oändligt mysigt, ett sjuhelsikes jobbpusslande och ett hem som, för att utrycka det milt, sett bättre dagar. Men idag har förskolan fått öppna igen och glädjen var stor när vi öppnade grindarna. Rätt in i leken for de, inget barn var intresserad av några långa avsked. Med lätt hjärta och värme i bröstet stängde jag efter mig och började springa hem.

Jobba obrutet i flera timmar! Öva romanser! Förbereda digital föreläsning i musikteori för en massa människor! Skriva på bidraget till den där låtskrivartävlingen! Få delta i digital workshop om låtskrivande och kreativitet! Och sen, när jag jobbat både torsdag och fredag, få ha en helg utan jobb! Allt känns som roliga paket att öppna en julaftonskväll. Till och med att på lördag få sätta tänderna i den horribla mängden av stryktvätt.

Jag kommer hem, med blöta skor och full av inspiration. Byter kläder, röjer bort lite pyjamasar och leksaker, tar en kopp te och sätter igång. Full rulle fram till hämtning!

Du nya digitala värld

Jag pratar, för säkert tredje gången den här veckan, med Anna i telefon och vi hamnar återigen i vårt återkommande ämne ”att jobba och undervisa hemifrån och digitalt”. I det ryms tillexempel tips för att få ihop en grupp , utmaningen att förmedla energi genom en skärm, vikten av att plötsligt börja detaljplanera repetitioner man förut bara kunde köra på erfarenhet och flow samt dagens tema, behovet av rutiner. Anna som växlar mellan frilansliv hemma och fysisk undervisning på kulturskola pratar om att klä på sig ordentliga kläder även under hemmadagarna. Helsike tänker jag, det där med kläderna var jag jätteduktig på förut men har helt tappat bort. Tio månader hemmavid i tights har gjort sitt. Här krävs det skärpning!

Hemmaarbetet är ingen ny grej, jag har jobbat hemifrån i snart tio år och alltid gillat det. Men förut bröts den ensamma hemmatillvaron med jämna mellanrum av en strid ström av uppdrag som krävde att man duschade, tog på sig snygga kläder och levererade en presentabel version av sig själv. Nu hänger mina tidigare jobbkläder oanvända i garderoben medan jag sliter ut svarta tights på löpande band. Här krävs en förändring! Det måste bli skillnad på arbete och ledighet, vardag och helg. Och inte minst respekt inför arbetet och de man träffar, även om det är bakom en skärm. Men vem vill ta på sig jeans igen efter tio månader i tights? Veckans uppgift blir att kombinera ihop en ”snyggt men ändå skönt”-garderob till arbetsdagarna.

Sådär, borstat hår och fin rosa tröja på. Dags för elev online. Det är på många sätt suveränt, jag kan ha elever över hela Sverige, behöver inte plocka undan barnens leksaker innan och de kan till och med vara hemma och kolla på film en halvtimme medan jag undervisar. Jag kör arrangeringselever över Zoom på datorn och sång- och pianoelever över FaceTime med telefonen på stativ vid pianot. Har under tio års hemmajobbande aldrig känt behovet av en fast arbetsplats, men nu är det fixat. Jag vill att mina elever ska komma till samma rum varje gång och själv vill jag ha möjligheten att ”gå till jobbet”. Och gå hem därifrån, inte minst. Att köra allting hemifrån gör att ställtiden som man förut fick i bilen till och från uppdraget försvinner. Nu måste jag fixa den själv.

Att undervisa privatelever online är numera, efter lite trial and error, mestadels lätt. Leda kör över Zoom är betydligt svårare, men vi försöker efter bästa förmåga. Jag kör rundor där koristerna får säga något om sig själva för att bygga ihop laget, kör uppsjungningar och övningar där de får ha muteknappen intryckt och försöker fokusera på sånt man inte hinner med på vanliga körrep. Musikteori, dirigering, sångteknik… Håll i och håll ut, snart borde restriktionerna lätta och vi kan ses utomhus och sjunga.

Coronapandemin ger utmaningar och begränsningar, men också utveckling och nya möjligheter. Plötsligt är jag inte alls lika beroende av barnvakt som förut när jag hade kvällsjobb i stan. Jag har till och med kunnat gå en tre gångers onlinekurs i folklig trall med barnen ute i vardagsrummet, med fulladdade plattor och kastrullpoppade popcorn som mysig muta. Då och då fick kursen en ny tvåårig kursdeltagare som ville sitta i knäet och tanka några minuter och efteråt var det popcorn i hela vardagsrummet, men ta mig tusan, det gick att gå en kvällskurs med tre småbarn hemma! Fast nästa gång blir det nog grönsaksstavar eller nåt annat lättstädat till mys. Popcorn har en imponerande spridningsradie.

Mammafunderingar i natten

Det är natt och ni ligger intill tätt intill mig som små magneter. En ligger ovanpå mig, en trycker sig mot mig och en kan jag hålla om om jag sträcker ut armen. Det är vansinnigt trångt. Extremt obekvämt. Oändligt mysigt.

Ni tappar nappen, letar efter den sedan länge urdruckna flaskan, sparkar av er täcket, får ofrivilligt nån systers fot i munnen. Jag vaknar om och om igen. Stoppar in nappen, sjunger vaggvisa, klappar på ryggen och stryker över håret, stoppar om, letar efter flaskor och flyttar på fötter som hamnat fel. Ni somnar om, mumlar något, snarkar till. Jag lyssnar på era andetag i mörkret.

Trygghet, stabilitet och kärlek kan jag ge er. Vispad grädde i kristallskål till pannkakorna. Laddade plattor och hundra genomläsningar av Ludde bygger koja och Vilda Bebin. Tvättade overaller och tålamod då ni själva prompt ska ta på mössor och stövlar eller fastnar i vindlande femåringsfunderingar lagom till att vi behöver komma ut genom dörren. Rockigt pianokomp till Krokodilen i bilen och halvtaskiga framföranden av alla era önskelåtar på munspelet ni sticker i handen på mig. En ständigt öppen famn. Ett försök att alltid vara närvarande.

Jag kan ge er en ö till hem. Ett rött hus, skogen till granne och havet ett stenkast bort. Jag kan ge er korta dagar på förskolan, lugna morgnar och många timmar hemma innan det är dags för läggning.

Jag kan ge er ekonomisk trygghet. Det företag och den affärsmodell jag skapat för att kunna bygga en musikerkarriär och samtidigt vara med er så mycket som möjligt bär sig. Häromdagen när jag för skojs skull kollade på Svenskt Tenns hemsida insåg jag att jag skulle kunna köpa de där bordstabletterna jag suktat efter sen jag flyttade hemifrån utan att de skulle gräva ett speciellt djupt hål i plånboken.

Trygghet, stabilitet och kärlek kan jag ge er. Varsitt sparkonto ska jag starta åt er. Och oräkneliga gånger ska jag flytta på era systrars fötter och rumpor så att ni kan fortsätta sova er igenom natten.

Vardag och sjutton projekt

Klockan ringer halv sju och jag vaknar omtumlad och vet inte var jag är. Sängen är full av barn, ingen ville sova i sin egen säng inatt. Och vem är jag att protestera? För min del får de gärna sova på mig som tre små värmekuddar varenda natt.

Försöker koppla in hjärnan. Just det, det är måndag morgon och barnen ska till förskolan för första gången på drygt tre veckor. Jag kan inte bara strunta i klockan och somna om även om jag bra gärna skulle vilja. Nu är det dags för rutinerna igen. Agnes är otroligt förväntansfull inför att börja igen och Inga och Alice pratar glatt om att åka rutschkana och gräva i sanden med fröken Liisa.

Jag lyckas disciplinera mig upp ur sängen. Kör ett yogapass, kokar te. Tar fram barnens kläder och gör smoothie i färgglada muggar. Tänder ljus i adventsljusstaken som fortfarande står framme och skriver några rader i dagboken. Även jag känner en spirande förväntan i kroppen inför att vardagen drar igång igen.

Sjutton projekt. Mamma och jag listade alla projekt jag har igång just nu och fick det till sjutton stycken. Mitt under pågående Coronapandemi. Alla på stimulerande nivå, inget känns som skåpmat. Allt går just nu att göra digitalt eller utomhus. Många ger pengar redan nu och de projekt som behöver uppstartstid finansieras av stipendiepengarna från Konstnärsnämnden. Alla fungerar med att ha barnen 9-14 på förskolan. Det är helt fantastiskt.

Kvart i åtta. Dags att väcka barn. Hej vardagen, nu kör vi!

Gott Nytt År

Varsågod, här har du låtarna du gillade mest under året! sa Spotify. Jag tryckte igång spellistan utan att fundera så mycket. Det enda som jag säkert visste skulle vara med var Slå dig fri som gick på repeat under Agnes mest intensiva Frostperiod.

Och ja, den var med. Men sen kom det, hela året rasandes över mig. Alla låtar i olika genrer jag instuderat till olika speljobb. Öhrwalls folkliga koraler som jag fullständigt hamrade in i Oscars Stämmor så att de skulle sitta i kroppen. Flummig new agemusik och Stefan Klaverdals kärvare tongångar som jag yogat till nästan varje morgon sen i juli. Mängder av renässansmusik till konserten som Vox Ancorae skulle gjort i Tyska Kyrkan men som fick ställas in när restriktionerna stramades åt. Sara Parkmans hela skiva som rymmer alla känslolägen och som jag haft som sällskap på alla löpturer på klipporna längs havet. Instuderingsmaterial till sång- och dirigeringslektioner och olika exempellåtar till arrangeringselever. Jakob Hellmans nya låt som jag inte kunde sluta gråta av. Stefan Sundström, Tommy Körberg och färöiska Eivør som jag spelat i bilen på hög volym. Och sist av allt den skramliga fantastiska Dansa Nu av Ulf Lundell som är den bästa medicinen för att komma upp på den mentala hästen igen efter att ha ramlat av.

Låt efter låt, minne efter minne, känsla efter känsla. Jag var inte beredd på den tillbakablicken. Blev oerhört berörd, men också tacksam och glad.

Tack 2020. Du var en utmaning men du gav också enormt mycket. Det är mycket som ligger i pipeline nu när 2021 ska dra igång. Jag bara åker med och ser var det landar.

Jul utan jobb

Det är natten mellan julafton och juldagen. Först väcks jag av att Alice kommer krypandes över sängen, lägger sig på mig och tycker att jag ska sjunga Majas alfabet. Vid bokstav G somnar hon om. En stund senare tycker Agnes att det är tomt och tråkigt borta i hennes säng och knör omilt ner sig bredvid mig. Tredje gången vaknar jag av att mina armar har somnat för att det ligger barn på dem. Dags att gå upp.

Hela huset sover. För en stund är det bara jag, tekoppen och granen. En mycket ovan situation att vara hemma en tidig juldagsmorgon.

I sjutton år, hela mitt vuxna liv, har det varit en del av julen att åka och jobba. Lämna familjefirandet på kvällen, köra några mil genom mörka dalsländska skogar och sätta sig på orgelpallen någonstans i tjottahejti. Midnattsmässa på kvällen, sen hem och sova några timmar och så upp klockan fem för att köra ytterligare några mil i skogen för att komma till julotta i en annan kyrka. Ibland har jag haft med mig sångsolister, ibland jobbat med lokala förmågor och ibland kört helt själv. Uppsjungning i bilen, te, clementiner och orgelskor på sätet bredvid. Dragit på fullt blås i Var hälsad sköna morgonstund och Dagen är kommen. Kört hem den oländiga vägen mellan Nössemark och Ed medan morgonhimlen lyst röd över Stora Le. Att jobba har varit en viktig del av min jul. Ingen jul utan orgelskorna på.

Tanken var att jag skulle jobbat i år också, både midnattsmässa och julotta. Sen kom åttapersonersregeln och allt ställdes in. Ständigt denna Corona. Ständigt dessa restriktioner och anpassningar. Först blev jag lite ledsen, sen tänkte jag att det bara var att gilla läget och slutligen, när jag gått och tänkt lite, kändes det helt rätt att inte jobba på jul. Jag vill ju vara med barnen. Jobba kan jag göra när de är större.

Det finns en tid för allt som sker under himlen, som Predikaren säger. Jag tänker ofta på den passagen i Bibeln. En tid att sjunga O Helga Natt och köra under stjärnor genom dalsländska skogar och en tid att lägga sig själv samtidigt som Agnes på julaftons kväll och ligga i sängen och lyssna på barnens andetag.

-Mamma, vaj eee du? hörs det från trappen och Alice kommer in i vardagsrummet i sedvanlig morgonfrisyr à la Plupp, blicken under lugg och nappen fortfarande i munnen. Hon kryper upp i min famn och kurar ihop sig till en liten boll. Mamma, ja vill vaja i din schamn.

Vaj ee du mamma? Här, mitt hjärta. Mamma är inte på nån orgelpall långt borta. Mamma är här.