Tre veckors jullov med tre musketörer

Jag ligger i sängen med barnen runt omkring. Vi pratar och kramas, kittlas och busar. Sista morgonen som de får sova hur länge de vill och hasa runt i pyjamas halva förmiddagen. Imorgon börjar skola och förskola igen och tack och lov är barnen enormt peppade efter tre veckor hemma.

Vi har haft ett så fint jullov. Nästan en vecka i Dalsland, heldag på Gröna Lund och väldigt mycket tid att bara skrota runt hemma. Jag läser om föräldrar som klagar på att det blev för mycket skärmar under jullovet. Mina barn har visserligen bett om att få kolla på film då och då, men i nästa ögonblick glömt bort det då en ny lek uppstått ur intet. De parallella världarna finns ständigt hos oss och fantasin flödar. Ena stunden är barnen superhjältar, nästa stund prinsessor och plötsligt ska jag vara med och arrangera fiskdamm i klädkammaren för att de ritat och klippt ut en massa godisar i papper och det nu ska vara utdelning av godispåsar.

Som vuxen går det inte riktigt att ha tre veckors jullov när inte resten av världen har det. Men nästan. Jag har jobbat undan akuta grejer när de har sovit eller varit upptagna med sina lekar och ibland har de fått följa med. Lyx med tre så stora barn att det funkar.

Agnes undrade häromdagen varför jag har ett jobb där man behöver jobba på julaftonskvällen. För att det jobbet gör att jag kan vara med er hur mycket som helst, sa jag. Det är väldigt få föräldrar som kan jobba och ändå vara med sina barn så mycket som jag kan. Många andra barn har fått gå på fritids på jullovet för att deras föräldrar måste jobba. De kan inte vara hemma så som jag kan med er.

Vi tar oss upp ur sängen. Dagen till ära får barnen ha på sig pyjamasar och morgonrockar hela förmiddagen. De försvinner in i leken, jag ställer fram skålar med olika goda saker att äta när hungern sätter in och försöker i rasande fart hantera kommande föreställningar, repetitioner, begravningar, konserter och elever medan barnen är upptagna med annat. Imorgon börjar vardagen och vi är alla redo för den.

God Jul

Klockan är tio i åtta på morgonen. Tre sovande barn och jag ligger tillsammans i en 140 centimeters bäddsoffa. Agnes övergav sin säng vid fyratiden och kröp ner här. Det var för spännande med julafton för att kunna sova själv.

Jag hör hur mamma stökar på nedervåningen. Om ett litet tag kommer hon upp för trappan och väcker min och Linneas familj med den vackra speldosan som spelar Stilla Natt. Sen ner för trappan till knastrande brasa, julfika och morgonjulklapp. Samma väckning och samma omtanke på julaftons morgon sen jag var kanske sju år och jag känner samma förväntan att höra speldosan trots att jag är vuxen sen länge.

På något sätt kom jag i mål. På något sätt hann jag klart allt jobb i tid och nu har jag jullov med barnen. Förutom några begravningar och lite småplock som måste fixas innan vårterminens start ska jag vara helt ledig fram till 10 januari. Inte en väckarklocka så långt ögat når på nästan tre veckor.

Min bästa plats på jorden, i sängen bland mina barn. God Jul.

Den cirkulära acceptansen

Jag har stångat mig blodig. Trots en klok mamma och andra människor som i flera år sagt ”gör en sak i taget, gräv där du står” så har min hjärna inte förmått ta in det. Jag bara sett allt som måste göras, hela tiden försökt komma ikapp och har fått lägga mycket energi på att inte dräneras av känslan av misslyckande.

Så kom november. En visserligen ganska vacker november, men ändå så grå, så blöt och så tung. Barnen kom knappt upp på morgonen för att de var så trötta. Det kändes som att det enda vi kunde göra var att härda ut och överleva till ljusare tider. Och då kom den tillslut, den cirkulära acceptansen.

Plötsligt kunde jag ta till mig att tillvaron med barn på ett sätt är cirkulär. Det kommer aldrig komma ett tillfälle när allting är tipptopp samtidigt. Städar jag i ett hörn av huset plockar de fram i ett annat. Har jag hunnit få rent på diskbänken har Alice samtidigt bytt kläder fyra gånger och slängt alla kasserade klänningar och strumpbyxor huller om buller i den minimala klädkammaren. Den där tvättkorgen kommer inte bli tom förrän barnen flyttat hemifrån. Det är bara att vila i det.

Likadant med jobbet. Det kommer ständigt komma nya grejer om man har sjutton projekt parallellt som jag har. Det handlar bara om att våga släppa taget och vila när arbetsdagen eller veckan är slut och sedan återuppta igen.

Egentligen lärde jag mig det här när jag jobbade i tvätteriet på kibbutzen i Israel. Det gick aldrig att jobba ikapp. Försökte man effektivisera och vika undan snabbare kom det bara in nya vagnar med tvätt. Det var bara att infinna sig på sin plats 6.30-13.30 varje arbetsdag, vika på och sen lämna den halvfärdiga tvättvagnen när arbetsdagen var slut. Svårt men nyttigt för mig.

Det enda, förutom barnen, som jag prioriterade stenhårt i november var träningen. Jag tränade vartenda pass som min kusin skidtränaren skrivit på schemat och kände mig supernöjd över att få till fem eller sex pass i veckan. Också en form av acceptans. Ska det tränas så mycket så går jobbet och hushållet lite långsammare, och så får det vara.

Så förflöt november i acceptansens tecken och jag längtade efter första advent. Då skulle allt bli lättare. Juleljus och pepparkakor och bara mys och härlighet.

Så kom första advent, jag åkte på covid och allt havererade. Lyckades få mig symptomfri så att jag med gott samvete kunde gå och jobba på en jätteviktig begravning och sen åka hem och däcka, i övrigt försvann en dryg vecka i covidens dimma och nu handlar det bara om att komma ifatt på det mest akuta. Det handlar inte om acceptans längre, nu är det ACCEPTANS som gäller.

Allt har havererat. Jag ligger fruktansvärt efter på alla fronter: jobb, hem och träning. Men det är nyttig träning: acceptera, klappa på sig själv, intala sig att allt löser sig och beta av ett litet steg i taget.

Och mitt i detta är barnen och jag väldigt lyckliga i vår jultillvaro. Vi har gjort en stor sats pepparkaksdeg och bakar en plåt då och då, åker skridskor på Ekvallen och spelar och sjunger julsånger från morgon till kväll. Luciaframträdanden, julavslutning med barngympan, Agnes ritar egna julkort. Varje kväll ligger vi hand i hand i hennes säng och sjunger kvällens julsång som hon har valt ut. Det rör mitt hjärta så mycket att jag ibland får blinka bort tårarna.

Påfylld av kärlek kan jag sen ägna kvällen åt att jobba med den cirkulära acceptansen. Hänga upp blöta ytterkläder, sätta en deg på nattjäsning och fixa inför morgondagens friluftsdag för Agnes. Mer än så blir det inte på en kväll . Allt annat får jag bara vinka lite åt och överlåta åt morgondagen.

Småbarnstalangerna

Klockan är tjugo i fem och det är meningen att middagen ska stå på bordet inom en snar framtid. De tre middagsgästerna är inte överens.

Agnes har knåpat ihop en veckomatsedel helt efter egna preferenser och idag står det tomatsoppa med mjukt bröd. Inga protesterar högljutt men det biter inte på Agnes. Nu står det ju tomatsoppa på listan! Jag försöker hävda att hon kanske skulle involverat sina systrar i skapandet av matsedeln, men talar för helt döva öron.

Den något luttrade modern suckar, värmer en tekopp i mikron och försöker tänka ut en lösning som ska göra alla glada. Jag kokar lite snabbt ihop en tomatsoppa och gräver i kylskåpet efter något som kan rädda situationen. Lite gammal pasta, några oliver längst ner i en burk, en halv paprika och en fetaost. I frysen några skivor lantbröd köpta på extrapris. Jag lägger upp allt i fina skålar, dukar fint och tänder ljus och ropar att maten är klar.

-Idag får man bestämma själv, säger jag med entusiastisk röst. Det är soppa och så får man bestämma helt själv vad man vill ha i.

Alice ber om en stor portion soppa, häller i alla tillbehör som finns och rör sen glatt ihop det hela till en gröt som hon slevar i sig så det stänker på bordet, klänningen och den syster som råkar sitta närmast. Inga ratar soppan totalt men äter tillbehör som om det inte finns någon morgondag. Agnes äter tillbehör i en separat skål och sitter sen och petar i soppan.

-Jag kom på att jag nog inte gillar soppa så mycket. Jag vill nog ha pasta istället. Med ketchup.

Den något luttrade modern kväver en suck, värmer den kallnande pastan i mikron och tar fram ketchupen. Agnes gör tabberas på pastaskålen och jag häller ihop resterande slattar i en låda. Blir en bra lunch imorgon.

Mätta och nöjda fortsätter barnen med sina ritprojekt på golvet. Jag tar mig an det nerkladdade middagsbordet och tänker på vilka förmågor man skaffar sig som småbarnsförälder. Vem behöver gå på kurser i personlig utveckling eller ledarskap när man har tre döttrar?

Kollega med döden

I snart tjugo år har vi varit kollegor, jag och döden. En sommardag 2003 i Åmåls kyrka skulle vi för första gången jobba tillsammans och jag var fullständigt oförberedd. Den kollektiva sorgen sköljde över mig och jag satt och kämpade mot tårarna när jag inte kämpade med Våren av Grieg som var önskad som ingångsmusik. Sen åkte jag hem och stensomnade.

Nuförtiden gråter jag sällan på begravningar. Man blir van vid den kollektiva sorgen och att jobba med döden. Men ibland blir det svårt. När jag spelat på begravningar utan anhöriga eller att livsödet är extra sorgligt. Och barnbegravningar tackar jag nej till.

Det går inte att komma ifrån att det också är en föreställning som ska klaffa i minsta detalj. Momenten ska följa på varandra utan onödiga pauser. Ibland måste prästen eller officianten lägga in extra prat för att jag ska hinna förflytta mig. Och är det tvåhundra personer som ska ta avsked av den avlidne måste jag åtminstone vara mentalt förberedd på att spela oavbrutet i en halvtimme. Tur att improvisation är min paradgren och att jag skaffat mig ett bibliotek av defileringshits att väva in i improvisationen.

Att spela begravningar i Oscars församling är en lyxtillvaro. Stora orglar och solister i absoluta toppklass. Men jag tycker också om den andra sidan, att försöka skapa magi på en liten kass orgel och få den rädda amatörsångaren som ska sjunga på släktingens eller vännens begravning att våga börja blomma.

Det finns något skönt i att ta på sig uniformen. Jag har alltid kjol eller klänning och nästan alltid den svarta kaftanen som jag bara har på jobbet. Och så orgelskorna förstås, de med multifärgat glitter. De som fick specialbeställas från England, som gör mig glad varje gång jag tar på mig dem och som alltid genererar beröm. Senast av en begravningsentreprenör som var helt exalterad över hur fina skor jag hade.

Döden var varit min kollega även på alla släktingars begravningar. Det har varit helt självvalt, jag har velat göra det. Men där har jag inte kunnat, och inte heller velat, distansera mig från sorgen och gå helt in i musikerrollen. Rösten har darrat på solosångerna och fingrarna sluntit på tangenterna. När jag spelade Gammal Fädbodpsalm från min fasters egen not var det svårt att hålla reda på både fingrar och fötter. Men jag har alltid velat spela. Både för deras skull och för min.

Så nära men ändå på avstånd. Jag har jobbat med döden i snart tjugo år men aldrig sett en död människa. Ibland kommer det nära när jag sitter på orgelpallen. Hur kommer jag reagera när mina föräldrar dör? Hur vill jag själv ha det när jag dör? Och vad händer egentligen när vi dött?

Sen avbryts funderingarna av prästens pålysning. Dags för ännu ett välbekant men kärt framträdande av Blott en dag.

En tisdag i bilder

Ritualerna och ensamheten. Torrborstning, vatten med äppelcidervinäger, yoga och sen te, tända ljus och dagbok. Redo att möta dagen och väcka barnen.

Internet är inte vaken så här tidigt på morgonen, sa jag för en månad sen och ersatte morgonfilm med morgonpyssel. Ingen klagade. De pärlar och ritar och leker med klippdockor och Lego medan Krakel Spektakel och Kusin Vitamin pratar och sjunger i bakgrunden.

På hemväg eget lämning. Mitt i skogen men ändå en minut till ICA och tre till skolan och förskolan. Samt typ fem minuter till havet och en egen liten badvik. Vilken ökning av livskvalité att flytta hit i somras.

Trött på att bara öva good enough för att klara olika uppdrag tog jag kontakt med Oskar igen för att hitta tillbaka till min förlorade pianoteknik. En timme på Pepparkaksgränd räckte. Nu sitter jag här varje morgon och gläds över att pianistfingrarna långsamt återvänder.

Min hjärna kräver stenhård disciplin, annars sticker den. Likt en tryffelhund på jakt rusar den glatt mot alla nya impulser och börjar gräva om ingen håller i kopplet. Ytterst detaljerade listor. Alarm på mobilen som reglerar korta arbetspass och korta pauser. Mycket te. Men lyckas jag hålla hjärnan kopplad jobbar den å andra sidan fruktansvärt effektivt.

Sångelev över FaceTime. Videomöte med Sunniva om nya reptider och fotosession med Amabelli. Jobba med Ophelias nya föreställning. Dirigera repertoar framför spegeln. Förkovring i röstlära. Pang pang pang.

Klockan slår tolv och allt stillnar för en stund. Jag lyssnar på Dagens dikt på radion. Äter en enkel lunch. Ligger en kort stund i soffan och låter tankarna vandra som de vill.

Jag viker kläder och sjunger duett med Malena. Tänk vad alla sånglektioner med Lena har gjort. Från att låta som en liten flicka till att ha ett omfång på tre oktaver och kunna sjunga avancerade operaverk.

En löptur genom höstlandskapet. I slutet av februari väntar Vasaloppet. Skräckblandad förväntan.

Dukar namnsdagsbord innan hämtning. När jag var liten var det jag och mormor Inga som firade namnsdag, nu är det jag och min lilla Inga. Så glad att hon fick det namnet.

Man får anpassa ambitionsnivån efter situation. Så länge barnen tycker att höjden av bakverk är såna där munkar från ICA så räcker det fint med ett sexpack dammsugare och Tom&Jerry-kex. Tids nog är det dags för hembakad namnsdagtårta på morgonen.

Ambitionsnivån fortsätter. Agnes har kör i Gustavsberg och efteråt frågar jag om vi ska köpa namnsdagsmiddag. Nån fin restaurang göre sig icke besvär, barnen röstar på Maxmiddag. I bilen.

Inga och Alice somnar i bilen på vägen hem och allt kommer i ofas. Läggningen blir jätteförsenad och ingen somnar. Klockan har slagit tio när jag stapplar upp ur sängen. Planen med hushållsarbete går om intet, jag bara stirrar tomt framför mig. Efter en stund ger jag upp, lämnar det stökiga köket åt sitt öde och går och lägger mig. Tekopp och en tänd änglaljusstake. Barnens varma kroppar som trycker sig nära mig. Inte kan jag få det bättre än så.

Out of Office

Vad spelar det för roll att hela veckan ägnats åt vabb när jag bestämt att ha helt jobbfri helg? Ingenting. Satt uppe halva fredagsnatten och jobbade ikapp men det var det värt. När lördagsmorgonen kom infann sig ett sådant lugn. Oändligt och oändligt av oplanerad tid.

I det lilla ser man det stora. Hur stora barn jag börjar få. Agnes var borta några timmar hos en kompis och Inga och Alice erövrade ännu ett stycke av klätterträdet. Stolt ropade de att de var jättemodiga och att jag skulle ta kort.

Med små små steg utökas självständigheten. Vi stoppade sedlar i en plånbok, övade på att säga ”Ursäkta, var är Nutellan?” och sen gick hon på lite darrande ben men med stolt min de hundrafemtio meterna genom skogen ner till ICA. Efter en stund kom hon tillbaka med Nutella, två liter mjölk och den Pokémontidning hon valt ut. De darrande benen hade bytts ut mot rejäla kliv och hon fullkomligt strålade av stolthet.

Kan inte Mohammed komma till berget så får berget komma till Mohammed. Ska det bli nåt friluftsliv med barnen så får det bli på deras villkor. Eftersom alla vägrade regnbyxor så fick det bli prinsessklänningar och min första tanke om en längre promenad till labyrinten byttes ut mot det närliggande berget. Barnen gick i ett föredömligt rakt led och hojtade åt mig att laga luckan när jag försökte gå en bit bakom och fota. Det är roligt när förskoledisciplinen flyttar hem. Fattas bara reflexvästarna.

Jag är så glad för att mamma och pappa gav mig naturen på ett sånt okomplicerat sätt. Vi var aldrig i fjällen eller gjorde några andra strapatsrika vandringar, men vi var alltid väldigt mycket ute på olika sätt. Till och med när vi var tonåringar släpade pappa ut oss i skogen på korvgrillning över öppen eld. Tröttsamt då, tacksamt nu.

Älskade Alice. Prinsessklänning, håret på ända, skorna på fel fot. Händerna och ansiktet fulla av strösocker efter att du vittjat sockerlådan som vi skulle ha till pannkakorna. Du är en virvelvind som springer mellan oavslutade aktiviteter, byter kläder fyra gånger om dagen, kastar saker omkring dig, testar gränser med blicken stadigt fäst på mig och lyssnar med ett halvt öra på det jag säger. Men så stillnar det. Du kryper upp i min famn, kurar ihop dig till en liten boll och sitter alldeles tyst och stilla. Leker ibland med mitt halsband, men oftast är du bara alldeles alldeles stilla. Som stiltje på havet innan vågorna och vindarna drar igång igen.

Agnes ritade oss. Supermamman och Superbarnen. Agnes fick vattnets kraft, Inga vindens och Alice solens. Och jag fick alla krafter för jag var en Supermamma. Jag tittar på bilden då och då medan jag städar kök och förbereder skolveckan och tröstar ledsna barn med ont i magen. Bär den imaginära manteln med stolthet.

Mamma!

Det är mitt i natten och jag ska upp om bara några timmar och få iväg barnen till förskola och skola. Men jag kan inte sluta att kolla på klipp från dagens föreställning, om och om igen. Visst hör jag några saker som kan bli ännu bättre, men framförallt blir jag stoltare och stoltare för varje gång jag tittar.

Ophelia Vokalensemble spelade Mammaföreställningen i Oscarskyrkan idag. Efteråt var jag nöjd och tyckte det gick bra, men det är nu efter att ha fastnat fullständigt i de här videoklippen som jag fattar HUR bra det var. För ett drygt år sen, efter att i ett halvår suttit som nystartad ensemble och kämpat på Zoom, inledde Ophelia Vokalensemble höstterminen i en av koristernas trädgård och sångarna var rädda för att sjunga för varandra. Nu levererar de en sån här föreställning med all repertoar utantill och med mängder av koreografi. Min stolthet fullständigt svämmar över av denna utveckling.

Tänk så det kan bli. Utan pandemins knäckande restriktioner hade det inte blivit nån Ophelia Vokalensemble. Hade inte jag och Therese råkat jobba tillsammans på det där dopet i Djurgårdskyrkan i våras och omedelbart klickat, då hade jag inte fått en kollega och varken ensemblen eller föreställningen hade varit så bra som den är nu.

Jag har skrivit manus, Therese har koreograferat och så har vi regisserat tillsammans. Samarbetet har varit ytterst konstruktivt och förvånansvärt okomplicerat. Dessutom har jag fått en ny vän. Therese har fått mig att utveckla mitt skådespeleri från att bara spela rolig barnteater till att våga ta plats i det allvarliga. Utan hennes hjälp hade jag aldrig kunnat göra den här insatsen som föreställningens berättare så bra.

Mamma! handlar om så många skeenden i en förälders liv. Föda barn, få dricka kallt kaffe, långa nattningar, att fullständigt lacka ur, försöka få respekt från tonåringar, att försöka laga det trasiga. Men framförallt den enorma kärlek som bär genom allt. Vi i ensemblen är alla mammor i olika faser av vårt föräldraskap och vi har alla kunnat relatera personligen till föreställningen. Det har blivit oerhört starkt.

Jag läste en gång ett uttryck från dressyrvärlden om att man måste vänta på sin häst. Man kan inte pusha fram sin vilja med kropp eller sinne, man ska följa hästen när den väl är redo. Jobba för det man vill och sen vara beredd när det plötsligt händer. Precis så har det varit här. 2014 såg jag ”Öppen planlösning” med Voces Nordicae, blev helt golvad och ville också skapa sceniska föreställningar. Jag försökte men varken mina ensembler eller jag var mentalt redo. Drömmen låg kvar i bakhuvudet, plötsligt ramlade både ensemblen och Therese ner i knäet och alla bitarna föll på plats. När vi hade premiär i juni var jag så lycklig för att min dröm äntligen blivit verklighet. Inatt är jag lycklig för att kvaliteten blivit så hög. På tisdag ska vi börja arbeta med en ny föreställning och samtidigt sälja in Mamma! till nya arenor. Uppåt, framåt, vidare.

Pannbenet av pansar

Jag sprang ett Lidingölopp i förrgår. 30 långa kilometer utan att ha någon som helst talang för löpning. Och jag kom i mål.

2011 sprang jag Lidingöloppet förra gången. Då var jag tjugoåtta år, hade obegränsat med tid och var dessutom nyss hemkommen från flera månader på kibbutz i Israel där man inte behövde bekymra sig sig för matlagning och handling och tvätt och städ så länge man gjorde sina sju timmar i tvätteriet varje dag. Jag sprang och sprang och sprang på den dammiga grusvägen runt kibbutzen. ”Amanda, you’re fucking crazy, you have run for an hour!” ropade mina kompisar som ägnade sina kvällar åt att sitta på gräsmattan och dricka öl och titta på solnedgången istället för att springa fyra varv runt kibbutzen nästan varje kväll. Men det gav resultat. Från att inte kunna springa två kilometer när jag kom till Israel till att drygt två månader senare klara tre mil.

Men nu är det en annan tid. Jag är trettionio år och är ensamstående egenföretagande trebarnsmamma. Det finns verkligen inte oändligt med tid, jag har inte bara mig själv utan också tre barn att hålla reda på och ingen annan lagar vår mat eller tvättar våra kläder. Ändå skulle jag ge mig på att göra En Svensk Klassiker igen. Eller kanske just därför, för att se om det går.

Om jag har löptränat? Ja. I samma utsträckning som i Israel? Definitivt inte. Jag hade inga andra ambitioner än att komma i mål, men var ändå lite orolig för att jag skulle vara för långsam för att klara reptiderna.

Första 1,5 milen gick riktigt bra. Jag var jättestolt och även om det kändes väl verklighetsfrånvänt att klara loppet på fyra timmar så vågade jag ändå tänka tanken när jag gav mig ut på den sextonde kilometern. Då, från ingenstans, slog en fruktansvärd smärta till i låren.

Jag kunde knappt springa. Det gjorde lika ont att gå. Nedförsbackarna som förut varit andningshål var nu värst av allt. Istället för att kunna ta ut stegen ordentligt fick jag nu trippa nerför backarna. Alla sprang om mig. Men vad tusan, jag kunde ju inte ge upp nu. Skulle jag bryta var det för att jag inte klarade reptiderna, inte för att jag själv gav upp.

Jag sprang, gick och trippade om vartannat. Kunde inte hejda tårarna men bestämde att det inte gjorde nåt, det var säkert bra för att släppa spänningar. Vid varje kontroll tryckte jag i mig massa saltgurka för att inte riskera att få saltbrist och tappa humöret ännu mer. Stoppade bullar i jackfickorna för att ha när orken tröt. Jag klarade reptiderna med typ tio minuters marginal och när jag kommit förbi sista repet och bara skulle ta mig i mål slutade jag försöka springa och bara gick de sista kilometrarna under en mörknande kvällshimmel. Strunt i smärtan, nu skulle jag bara i mål. Aldrig mer Lidingöloppet, tänkte en del av mig. Så brukar det låta, vi får väl se, sa en annan del.

På målrakan hade de satt ut marschaller och jag sprang de sista trehundra metrarna medan ett gäng funktionärer entusiastiskt hejade på. Någon hängde på mig en medalj och sa Bra jobbat och jag hade fullt sjå med att inte börja gråta. Mamma hade skickat peppande sms längs vägen och när jag ringde henne hade jag vissa svårigheter att hålla rösten i styr. Så ont och så trött. Men så stolt.

Jag visste att jag hade ett bra pannben, men inte att det var så här bra. Återstår att se vilken nytta jag har i övriga livet av detta pannben av pansar och insikten att man kan röra sig väldigt långsamt, bara man inte ger upp. Tids nog kommer man i mål. Och man får till och med tända marschaller på upploppet.

Lejonmamma under stjärnorna

Stjärnhimlen hälsar mig välkommen hem när jag parkerar bilen på gården. Klockan är ett på natten och jag har inte mött en bil sen Ålstäket två mil tidigare. Barnen sover djupt under filtar med gosedjur i famnen.

I fyrtiosju mil har jag fört dem hem, tvärs över Sverige. Fixat deras trilskande plattor, delat ut matsäck, stoppat om, sjungit vaggsånger och sen när de somnat bara tillryggalagt mil efter mil i septembernatten.

Vi var i Dalsland för att jag hade premiär på Halm i Hatten-föreställningen. Med barnen, pappa och Ebba på första parkett gick den alldeles strålande bra och barnen pratade glatt efteråt om att mamma blev kittlad och fick en hatt i ansiktet och om tokiga farbröder med skägg som spelade fiol. Bra betalt fick vi också. Nu har jag försörjt min flock och sen för jag dem hem till boet. Känner mig som en lejonhanne. Eller kanske mer en lejonmamma.

Jag bär in alla sovande barn och stoppar om dem i sängen. Struntar i resten av packningen, låser bilen och sätter mig vid köksbordet med tända ljus och en tekopp. Hela veckan har lite varit som att jonglera och hålla andan samtidigt. Allt nytt som dragit igång. Rodda truppgymnastik och kör och simskola och läsläxor och gympapåsar och extrakläder och så en liten tripp till Dalsland på det. Men nu är veckan i mål och jag andas ut. Vi klarade det. Stjärnorna viskar godnatt.