Sommarlov

Jag låter ändå klockan fortsätta ringa halv sju på morgonen. En stunds lugn innan barnen vaknar. Efter sisådär femton års startsträcka har jag äntligen börjat yoga varje morgon och märker snabbt stor skillnad i rörlighet, mjukhet men framförallt fokus. Mentala spänningar släpper parallellt med att jag lyckas nå tårna sittandes med raka ben.

Barnen vaknar successivt. Oftast är Alice först, med nappen i munnen, en urdrucken vällingflaska i handen och en filt släpandes efter sig. Gosa i famnen en liten stund, sen leka med Pippihuset i trä. Varje morgon Pippihuset. Sen kommer Agnes utramlande från sovrummet med trött uppsyn och till sist Inga. Eller inte. Oftast får vi gå och väcka henne medan Alice glatt skanderar ” Vaj e Inga? Inga schovej! Inga e lite tjött!”

Smoothie till frukost, sen ligger dagen framför oss. De stora bombastiska äventyren lyser helt med sin frånvaro. Vi går och badar vid vår lilla strand tre minuter hemifrån, leker timmar i sträck i Djurös lekparker, går till biblioteket eller hänger hemma på terassen som förvandlats till ett barnparadis med sandlåda, vattenlek i form av ett piratskepp, ett regnbågsfärgat bord och pool med rutchkana. Mamma köper en hängmatta till trädgården där jag och tre ungar ledigt får plats. Vi får lite olika vänner på besök och spelar minigolf, klipper och klistrar märkliga figurer, grillar korv och marschmallows och sover på stranden i vårt nyinköpta tält.

Barnen blir solbrända och växer både på längden och mentalt. Ur Alice fullständigt sprutar det ut ord och meningar och Inga hänger på strax bakom. Hon är å andra sidan drivande i projektet Göra själv som tillämpas på alla områden i vardagen. Jag springer och håller bak i Agnes cykel och plötsligt en dag så kan hon cykla. “Mamma, jag blir så glad så jag nästan svimmar!” ropar hon och jag kan inte hålla tårarna tillbaka för att det går så fort, för att min lilla tjej plötsligt är stor och flyger fram på sin cykel.

Regelrätt semester får bli ett år utan Corona. Jag tar alla jobb jag får. Via Facebook har jag fått lite barnelever och minst en gång i veckan sitter jag på en terass på andra sidan Djurö och undervisar mina nya adepter som utvecklas i rasande fart. Tioåringen, åttaåringen och jag klickar nästan direkt och snabbt blir lektionerna med dem en av veckans höjdpunkter.

En annan av veckans höjdpunkter är Sommarkören som består av frivilliga (man vet aldrig vilka som dyker upp just den här gången!) korister från min vanliga kör och som samlas varje vecka i Tessinparken för att på Coronavänligt avstånd från varandra kastas ut i en helt annan nivå av körsång än vad de är vana vid. Allt är utantill, de är bara några få i varje stämma och i övningarna får de både sjunga solo och prova att leda. Vi tränar såväl kanon som fyrstämmighet, övar skalor, bygger ackord och jag drillar dem stenhårt i intonation och timing. Utvecklingen hos deltagande korister märks från gång till gång. Jag tycker detta är jätteroligt och funderar på om det är detta som är min paradgren inom körledning: jobba med finlir på hög nivå fast utan noter.

Några gånger åker jag och barnen till Dalsland. Vi tar med oss enorma mängder matsäck, laddar barnens plattor och bränner de fyrtiosju milen mellan Djurö och Ödskölt med ytterst korta stopp. Jag blir en hejare på att dela ut mat i bilen, inspirera Inga och Alice till att välja de spel på plattan som de själva kan starta och att få Agnes att koppla upp trilskande internet och söka på rätt Youtube- och Netflixfilmer. Väl framme väntar barnens kusiner på besök från Tyskland och det leks oavbrutet.

Vi hade lätt kunnat fortsätta så här i några veckor till. Men imorgon får alla barnen i Agnes årskull på förskolan börja i det svarta trähuset med två våningar där de stora barnen ska gå och då vill jag att hon börjar i det nya huset samtidigt som de andra. Återigen, det går så fort. Plötsligt har jag ett barn som kan cykla, läsa och skriva och som får gå i ett hus för stora barn. Och, inte att förglömma, koppla upp sig på internet.

Så, imorgon blir det fem timmars förskola igen och jag börjar jobba lite mer. Men sommaren fortsätter länge än.

En ny tid med tid för framtid

Jag har beställt hem ett nytt klädesplagg att ha på jobbet. Det är inte en snygg klänning att spela konserter i, inga nya orgelskor eller ens svarta snygga strumpor. Det är ett par mycket sköna svarta tights med hög midja som jag tänkte bära tillsammans med en gammal Sparrevikströja och linne när jag går till hemmajobbet.

Plötsligt blev det nästan tomt i kalendern. Alla körövningar ställdes in, alla mina uppdrag i Oscars i april har blivit flyttade, rephelgerna och föreställningen vi skulle haft med renässanstrion har skjutits på framtiden. Förutom kursen i körarrangering som fortfarande rullar är det helt stilla. Förra veckan åkte jag över Djuröbron två gånger för att åka till Gustavsberg, i övrigt höll jag mig på ön.

Men plötsligt finns också tiden. Tid att hinna tänka hur framtiden ska se ut. Tid att rensa i notbibliotek och i dator. Tid att öva på saker mer långsiktigt, inte bara trycka in repertoar. Tid för alla musikaliska projekt som behöver lite tid i sin uppstartsfas.

Jag hade tur. Medan många av mina frilanskollegor har blivit av med vårens inkomster har jag det rätt väl förspänt just nu. Jag hann göra klart Sexårskören vilket ger ett rejält klirr i kassan och jag får betalt för allt jag var inbokad på i Oscars även fast allt har blivit inställt. Kurserna i körarrangering rullar på med stort utrymme mellan deltagarnas stolar och möjlighet att delta på distans.

Så nu sitter jag här i mina tights på terassen och lyssnar på hägrarna som är mina närmsta grannar. Försöker hitta på sätt att underhålla mina körsångare under den fysiska körsångens frånvaro, städar i min dator och planerar framtida föreställningar. Skriver långa men inspirerande listor i min bok över sådant som ska tas tag i. Bidar min tid, skapar framtid. Next year in Jerusalem.

Mjölktänderna det är allt vi har

img_0728Huvud, axlar, knä och gom, knä och gom
Huvud, axlar, knä och gom, knä och gom
Ögon, öron, ben och händer
och världens bästa mjölktänder

Åttio sexåringar sjunger för fulla muggar och pekar upp mot taket där det så småningom ska hänga tandrader i tyg. En tandrad i trä står redan framme på scenen till barnens stora förtjusning.
Det är första riktiga arbetsdagen för Sexårskören 2020. I år har Pelle tagit ut svängarna ordentligt när han skrivit musik och manus. Det blir opera! Käftopera – en tandlös historia. Med sjungen dialog och hela baletten. Och vad passar bättre för sexåringar än en opera om tänder? Vi befinner oss i en stor mun och barnen är mjölktänder klädda i vita t-shirts. Tandreglerarna Plack och Spene (även en gom med gomspene ska hänga i taket) vill att allt ska vara som det var förut och jobbar hårt för att mjölktänderna ska vara kvar i munnen. Men trots alla ansträngningar så börjar tänderna att lossna! Och det ryktas om att några som heter Nya Vassare kommer komma istället…
Det här med tänder är ett hett ämne för barnen. Alla kommer med gluggar i munnen. Alla pratar om hur många tänder de har tappat. När en kille råkar tappa en tand precis när vi ska börja sjunga om just det blir han omedelbart repetitionens mittpunkt.
Barnen sjunger och dansar och förflyttar sig, allt flyter på nästan oroväckande bra för att vara första dagen. Det är Anna-Lindas sjunde år och mitt tredje med Sexårskören och vi är ett samarbetsteam utan dess like, men har vi verkligen lyckats så här bra i år när vi jobbade fram koreografin? Ingen unge ballar ur. Ingenstans blir det stopp. Ingenstans fattar inte barnen vad de ska göra. Övning ger tydligen färdighet.

Man jobbar olika bra med olika människor, men mitt och Anna-Lindas samarbete är exceptionellt. Med fasta händer och mycket kärlek roddar vi minst åttio ungar på två vuxna. Det står fortfarande i kontraktet att hon är koreograf och jag körledare men de rollerna är fullständigt sammanväxta. i år jobbade vi fram nästan alla koreografier gemensamt och hon leder precis lika mycket sång som jag. Vi har en extremt rak kommunikation, det finns ingen prestige i vårt samarbete och ingen rädsla för att trampa på den andras tår. Föreställningen ska bli så bra som möjligt och vara till för barnen, det är det viktiga och det vilar vi båda i.

Första repetitionsveckan rullar på. Vi förbättrar, förtydligar och fixar till små saker hela tiden. Anna-Linda kommer på att vi behöver en tandkrämstub och Janne, vår fantastiska scenograf och kostymör, syr upp en stor i tyg som barnen är omåttligt förtjusta i. Även Janne har tagit ut svängarna ordentligt i år. Tandrader på golvet och i taket på scenen, en enorm tunga på golvet, ett rosa skrin som barnen kan lägga sina tappade mjölktänder (vita t-shirts) i och helt fantastiska handmålade textilvepor  som ramar in scenen.  Kulturhuset Dieselverkstadens stora scen har plötsligt förvandlats till Drottningholms slottsteater.
Det enda som är lite oklart under första veckan är vilka jag och Anna-Linda ska vara under själva föreställningen. Pelle har skrivit in oss som ”Kind” och ”Tunga” i manuset men det tycker vi själva är tråkigt. Efter att i en vecka ha drillat ungarna i snygga tandradsbyten så att alla barn någon gång ska stå längst fram kommer jag på det: vi ska vara tandställningen som håller ordning och reda i munnen! Vi är nöjda som små barn över att ha kommit på detta, meddelar Pelle att vi gör myteri mot hans manus och säger till Janne att han får hjälpa oss att få våra snygga handmålade kostymer att bli mer tandställningsliknande.

img_0760Borsta, gnugga, tugga tuggummi
Rent och snyggt skall det va´
Spotta, skölja, tugga mer tuggummi
om man vill ha tänderna kvar
Laga, fixa, tandkräm med flouren
Rent och snyggt skall det vara!
Då vet man vad man får, då vet man vad man har:
Allra käraste mjölktänderna kvar

Vecka två drar igång. Nu kan barnen koreografin ganska väl men får sjunga med bara inspelat komp och inga inspelade barnröster i bakgrunden, vilket alltid brukar bli en dipp innan de fattar att de måste sjunga på. Själv börjar jag tappa rösten men nöden har ingen lag. Rejäl uppsjungning innan och sen försöka sjunga med så mycket teknik som möjligt. Det låter skräp men spelar ingen roll. En skön sak i den här produktionen är att ens egen konstnärliga insats inte är det viktiga, man är bara ett medium för att få barnen att bli stjärnor.
Då och då i repetitionerna slår det mig vilken fantastisk sak Sexårskören är. Alla barn är verkligen stjärnor i en riktig produktion med stor scen, massa ljus och rökmaskin, orkester och dekor. Alla barn får stå längst fram någon gång under föreställningen. Vi vuxna för visserligen föreställningen framåt med vårt agerande men det är hela tiden barnen som är i fokus. Just här finns ingen urskiljning, barnen får inte välja om de vill vara med eller inte. Barn som går på balettlektioner varje vecka blandas med barn som aldrig någonsin skulle stått på en scen om inte Sexårskören funnits. Barn från Nackas finare områden delar repetitioner och föreställning med barn från de lite stökigare områdena. Ingen är solist, alla får glänsa lika mycket. Just i år finns det dock ett fint inslag av individualism i föreställningen: under de vita t-shirtarna har barnen sin finaste t-shirt som de visar i slutlåten när alla mjölktänderna är tappade och Nya Vassare har kommit fram istället. Barnen glittrar som små discokulor när nästan alla, tjejer som killar, har tröjor med paljetttryck.

Att vara tandställning som håller ordning och reda i munnen är ett riktigt lyckokast. Barnen vet inte riktigt vad en tandställning är men de tycker det är fruktansvärt roligt med några som håller ordning och reda. Tandradsbytena har utvecklats från att vara ett enkelt sätt att få barnen att förflytta sig till ett betydande inslag i föreställningen. Tandrad ett, bilda tåg! Tandrad två tre fyra, framåt marsch! skriker jag med min bästa magstödsröst och barnen marscherar som de aldrig gjort annat. Jag märker att tandställningskaraktärerna börjar leva sitt eget liv, att de utvecklas utan att jag och Anna-Linda lägger någon som helst energi på det. Plötsligt har jag en egen konstnärlig process pågående, fast inte inom musik utan inom teater. Har inte spelat teater sen högstadiet men något väcks till liv inom mig efter tjugo års slumrande.
Vi har funderat på om vi ska knyta Luciaglitter på strategiska ställen men Janne kommer med varsin enorm glittergirland som vi ska hänga på oss likt ett ordensband. Därtill höga hårknutar med paljettmuddar dragna ovanpå och så mängder av glittersmink. Vi ser fantastiska ut.

Säg, när ska det bli min tur?
När ska jag börja tappa tänder?
Jag önskar att det händer nu
Ja, kanske är det nu det händer
Just idag känner jag
om det börjar lossna för mig
-men nej

img_1396Tredje veckan drar igång med tretton genrep på fem dagar. Andrea och Erik, tillika Plack och Spene samt två tredjedelar av orkestern, har anlänt. Nu trappas nivån upp ytterligare. All dialog mellan Plack och Spene är sjungen, oftast tvåstämmig och inte alls lätt. Jag blir otroligt imponerad över hur snyggt de de sätter det parallellt med att agera på scenen. Även där sker en konstnärlig process inom teater, successivt tar de mer och
mer scenen i besittning och blir bara roligare och roligare. När Erik bryter ihop över att tänderna börjar lossna och lägger sig på golvet och sparkar med benen som en skalbagge som hamnat på rygg har jag all möda att hålla mig för skratt där jag sitter bakom elpianot och ska ackompanjera deras recitativ med cembalokomp och allvarlig min.
Pelle har skrivit ut sig själv ur manuset för att kunna åka och vabba om han och Anna-Lindas dotter blir sjuk men trots att han inte syns så mycket är han limmet som räddar oss andra: spelar bas i orkestern, sjunger på strategiska ställen, håller ordning på en barngrupp bakom scenen och när Erik en dag blir jättesjuk och inte kommer ur sängen briljerar Pelle med att på en och  samma gång spela bas, trummor och vikariera som Spene på scenen.

Min egen karaktär har fullständigt tagit över. Anna-Lindas tandställning har blivit den lite flummiga, den som ställer sig åt fel håll när tandrad 1 ska marschera iväg och som utmanar publiken i att flossa tillsammans med barnen när vi hittat lite köttbullar och choklad mellan tänderna som vi måste få bort, medan jag har blivit totalt militärisk och fyrkantig och bara vill ha ordning och reda. Jag kan bara skrika ut kommandon med magstöd och kutar runt och eldar på ungarna under tandradsbytena för att de ska marschera med högre knän och räkna till fyra, allt medan orkestern spelar glättiga låtar och blåser kazoo för att lätta upp det militäriska. Det är så otroligt roligt och barnen älskar det. Jag märker att karaktären även satt sig i kroppen, att jag rör mig helt annorlunda utan att tänka på det. Det är inte Amanda på scenen längre, det är Tandställningen. Jag är fullkomligt slut efter varje genrep efter att ha dansat järnet med barnen och kutat runt och hållit ordning men det är så otroligt häftigt att bara släppa taget och låta karaktären ta över.

img_1399I de välbehövliga pauserna är det soffläge, te, frukt och choklad. Vi blir så otroligt väl omhändertagna, även vi får känna oss som stjärnor. Katarina, Sexårskörens producent, sköter producentskapets många trådar.  Än sitter hon på repetitioner och antecknar vad som är bra och vad som kan förbättras, än kokar hon kaffe och kommer med kakor och choklad, än använder hon sin gamla skådespelarkarriär och kommer med värdefulla regitips, än hoppar hon in när det är kort om folk och delar ut tröjor till barnen innan de
ska in på scenen och än skickar hon peppande sms med många emojis i. Allt med samma kärlek, omtanke och värdighet.

Och så Agnes. Älskade Agnes som älskar Dieselverkstaden och Sexårskören och som är så
stor nu att hon utan problem kan vara med ett rep eller föreställning utan att störa. Hon får vara ledig från förskolan och åka med mig till jobbet en gång i veckan och är helt salig av lycka över att få vara med. Med stort allvar drar hon på sig en vit t-shirt och en röd mudd och får till sin stora lycka ta på lite glittersmink och blå ögonskugga. Första gången sjunger och dansar hon sig igenom tre repetitioner och säger med trött med lycklig röst efteråt att ”mamma, nästa gång måste jag nog vila i mitten, jag orkar inte riktigt det här.” Gångerna efter har hon egen paus när vi kör mittenpasset och sitter i en fåtölj i logen med Bolibompa-appen och så många Ballerinakex hon orkar äta.

Hurra, jag har
tappat en tand!
Den lossnade igår sent på kvällen

Satt fast i en frusen lasagne
Mest konstiga av konstiga ställen
Mamma rörde i grytan
Lasagnen låg i
Den var stekhet på ytan
men kall innuti

Fjärde veckan. Föreställningsvecka. Jag och Anna-Linda går all in till första föreställningen. Hon har skaffat fram ännu mer glittersmink med silvriga paljetter och stjärnor och jag ballar ur som när jag var femton och experimenterade med allsköns konstigt smink. Paljetter och stjärnor runt ögonen, rosa läppar och långa blåa streck som strålar ut från ögonen. Barnen blir helt betagna. Åååååh vad fin du är! ropar många när jag lotsar dem genom logen ut på scenen och en liten kille gör high five och upplyser mig om att jag ser mycket coolare ut den här veckan.

Första föreställningen sitter som en smäck. Och nästa. Och nästa. Jag gör en rolig upptäckt: tydligen besitter jag en komisk talang. Hela salongen skrattar åt min karaktär. Jag vet att jag kan vara slagfärdig, men det här att lyckas vara rolig på scen, det är något nytt. Teater alltså, jag kanske måste utveckla det mer.
På onsdagen gör vi fantastiska föreställningar. Pelle är helt salig efter mittenföreställningen och säger att detta var den bästa föreställningen på de sju år han har varit med. Jag är helt uppfylld och vill bara fortsätta med detta många veckor till. Bättrar på glittersminket, highfivar ungarna och går ut och kör en föreställning till.

Coronan har sakta börjat smyga sig på under veckorna. Vi har handsprit i logen och tvättar och spritar noga mellan varje rep och föreställning. Under föreställningsveckan börjar det märkas ordentligt. Först ställer en skola in, sen en till. På en föreställning där det skulle varit över åttio barn blir bara knappt trettio kvar. Vi ger allt och barnen ger allt (och ljudtekniker Emil trollar med ljudet, hur lyckas han få det resultatet?) och föreställningen blir ändå fantastiskt fin. Två dagar kvar, nu ska vi i mål med detta!

img_1395Tandlös, hopplös, värdelös
och helt under isen, så känner jag mig
Tandlös, hopplös, värdelös
Säg kanske polisen kan låsa in mig
Men det blir kanske bättre med åren
det där med hur jag ser ut
Kanske ler jag igen framåt våren
trots att 
gaddarna har trillat ut
Tandlös, hopplös, värdelös
Så känner jag mig

På onsdagkvällen, precis innan jag ska in och leda en kurs i arrangering, kommer kallduschen. Efter regeringens presskonferens om att alla sammankomster över 500 personer ställs in vågar inte Nacka Kommun köra klart detta. Resterande två föreställningsdagar ställs in.
Jag gör mitt jobb, åker hem och sätter mig och glor tomt framför mig. Går och lägger mig, vaknar upp nästa morgon och det känns lika illa. Mentalt avhugget, oavslutat. Hjärnan hänger inte alls med. Man var mitt uppe i något, helt uppfylld, och så får man inte göra klart. Det är oerhört smärtsamt.
Vi har möte på scenen på eftermiddagen och pratar om hur vi ska gå vidare. Alla vill köra klart och ge barnen sina föreställningar. Vi letar datum, erbjuder oss att hjälpa till att rigga scenen, försöker hitta lösningar. Det är allmänt deppigt men jag är helt under isen. Vet inte riktigt varför, men detta tog hårt.
Sedan rivs scenen. Det fixar inte jag. Jag sitter i logen och är ledsen ända fram tills vi ska ha avtackning. Det blir bubbel, chips och tårta och vi får tandborste, ett presentkort på Folkoperan, en ros och fina ord som tack. Det känns fint.

Fredag. Vi kör avslutningsfest trots att det blev som det blev. Jag tar bilen från Djurö in till Katarinas lägenhet på Söder och köper i ett anfall av galghumor en stor alkoholfri Corona att dricka under festen.
Det äts och dricks och sjungs operaarior och allvarliga samtal blandas med trams. Det känns mycket bättre nu. Det kommer lösa sig, vi kommer köra klart. Tandställningen kommer att  återuppstå, mjölktänderna kommer att lossna och Nya Vassare kommer glittra i slutnumret.

Ur vägen alla slöa troll, er tid är förbi
Här kommer Nya Vassare, ja här kommer vi!
Och som det varit kan det aldrig mer bli
Ur vägen alla slöa troll, för här kommer vi!

Bland koloraturer och smöriga ackord

Jag åker tåg. Tyst avdelning upp längs Norrlandskusten. Läser, jobbar, sover en stund. Norrländska städer passerar revy utanför tågfönstret och marken täcks av snö.

Backhopparbackens lampor lyser när tåget rullar in i Övik. Anna hämtar på stationen. Glad över att få jobba ihop med en av mina närmaste vänner och att det funkar så bra även musikaliskt. Vi sätter oss på ett café en stund och snart anländer även Linneas tåg. Bil hem till Anna, te och chips, ambitiös planering av rephelgen och sedan sova.

Vaknar strax före åtta. Frukost, uppsjungning, repet är igång innan halv nio. Detta är inget för slöfockar. Om några veckor är det föreställning i Piteå och vi som trio har inte sjungit ihop sen i september. Föreställningen om Concerto delle donne, världens första tjejband, har inte blivit spelad sen augusti och måste verkligen väckas till liv igen. Repertoaren sitter väl något sånär, men det är värre med intonationen. För bästa resultat borde vi väl öva varje vecka, men det är en omöjlighet när vi bor på tre helt skilda ställen i landet. Kan man intonationsöva via Skype? Vi finslipar, övar krångliga ställen om och om igen. Sjunger två och två, övar med metronom, mixtrar med intonationen. Amanda, du kan gå lite upp, ljusa upp klangen på f:et. Vi måste ha mer botten i det där ackordet.

Martin, Linneas sambo och föreställningens cierceron, anländer. Lunch, promenad, nya tag. Vi sjunger och berättar oss igenom föreställningen, märker allt som har förbättringspotential. Tröttheten börjar smyga sig på och vi dricker te och äter choklad för att hålla oss alerta. Det hjälper inte, jag slumrar till mitt under repet och vaknar av att Anna kastar en penna på mig. Dags för paus.

Vi spelar upp hela föreställningen för Annas sambo David som placeras i en fåtölj och uppmanas vara kritisk och konstruktiv. Mycket effektivt att utsättas för skarpt läge. Oj, här blev det segt och alldeles för mycket prat. Hur mycket ska vi dansa utan att det ser töntigt ut? Hur iscensätter vi en trånande textförfattare och en obekväm ensemble utan att sånginsatserna påverkas? Min rollfigurs karriär avslutades abrupt av att hon blev yxmördad av sin make, hur mycket ska jag dö på scenen?

Middag, dags för nästa rep. Imorgon är det brödsjungning på gudstjänst för att finansiera den här rephelgen. Vi repar lite gudstjänstrepertoar innan hjärnan sätter stopp. Nio timmars rep har tagit ut sin rätt. Vi avslutar kvällen med att briljera på instrument vi inte kan. Linnea spelar fiol, jag viola, David fagott och Anna gitarr. Det låter helt fruktansvärt och är en underbar motvikt till allt intonationsgnetande.

Nästa morgon, uppe med tuppen för att åka mot kyrkan. Vi sjunger upp i varsitt hörn av kyrkorummet och mitt i uppsjungningsövningen känner jag ett glädjeil i magen. Det här, att få musicera på så här hög nivå, det är mitt jobb! Jag får betalt för att hålla på med det som jag, förutom att vara med barnen, älskar mest att göra.

Vi presenteras som Trio Lux och vrider oss lite. Lux är ett namn i brist på bättre, ett namn vi kläckte ur oss första repet och som ingen är nöjd med men trots otaliga försök har vi inte lyckats komma på något bättre. Till sommarens spelningar måste vi fixa det där. Nåväl, det funkar väl inför den lilla men entusiastiska församling som lyssnar och ger oss en rungande applåd efter att gudstjänsten är slut.

Hem igen, lunch och mer övning. Ingen rast ingen ro, oj vad en liten trio kan gno. Mer intonationsgnetande och små glimtar av ren musikalitet. Jag får kompa på cembalo en stund, det händer sällan och är roligt.

Triorepet är över och Linneas tåg går. Jag och Anna laddar om för nästa projekt, nu blir det Damernas Musikblad. Från renässans till sekelskifte, från acapella till stor röst och smöriga komp med mycket färgningar. Det kräver lite te, en macka och några Gott och Blandat, men sen är vi på igen. Åker till en stor församlingssal med flygel och spelar in klingande material för att ha om vi bestämmer oss för att söka pengar av Musikverket. Nio timmars rep även idag. Sa någon att det var helg?

Trött i röst och sinne men glad. De börjar rulla så smått nu, de musikaliska projektstenarna.

Den nya vardagen

Klockan ringer i mörkret. Jag hör barnens andetag omkring mig. Stänger av signalen, faller tillbaka in i dvalan och vaknar en timme senare. Nu finns bara tid för rationalitet och effektivitet. Sluta tänk, bara agera. Vanliga kläder och ytterkläder i olika högar, göra smoothie i muggarna bara färdigt att hälla i sig. Väcka Inga och Agnes så mjukt och fint det bara går. Den redan vakna Alice hjälper till genom att kärleksfullt vråla ”Eija!!!” och ”Ajjes!!!” och hårdhänt klappa på sina systrar. Det funkar, alla vaknar. På med kläder, i med smoothien, tävla med Agnes om vem som snabbast får på sig ytterkläderna, fram med vagn och sparkcykel, ut till bussen. Vi hinner med marginal och morgonen har förflutit utan stress. Det där med att inte tänka på morgonen verkar vara ett vinnande koncept.

Ute igen efter lämning. Att det går bra att lämna Agnes är kanske inte så konstigt, men även Inga och Alice är så trygga på förskolan, efter en lång inskolning och en mamma som vägrade gå om de var ledsna. Numera knallar de bara in på avdelningen efter att jag klätt av dem och pussat på dem. En av fröknarna sitter på golvet och sträcker ut armarna och Inga går rätt in i famnen.

Jag springer hem. Förskolepersonalen ser mig mest i träningskläder. 1,6 km är inte så långt men jag tänker att droppen urholkar stenen. Måste hitta en träning som funkar i vardagen och som är så lätt att den faktiskt blir av. Springer till eller från förskolan, hoppar hundra hopp med hopprepet i vardagsrummet, gör situps eller plankan när jag värmer saker i mikron. Nu har det faktiskt funkat i två veckor.

Hemma, lite drygt fyra timmars arbetstid innan jag ska hämta barnen igen. Fyra obrutna timmar, eoner av tid! Nu gäller det att inte falla i fällan. Stoppa in en maskin tvätt går bra eller köra diskmaskinen, men nej jag ska inte städa upp leksaker eller vika tvätt eller få ordning i det där förrådet som ser ut som Jerusalems förstörelse. Jag ska jobba!

Det är fortfarande ovant. Kommer jag inte bli avbruten? Ska jag inte försöka bränna av så mycket det går på fem minuter medan barnen leker nöjt? Jaha, nu har jag kollat mailen och gjort allt det som var akut, ska jag liksom bara…sätta mig och spela?

Jag övar, testar, spelar in, skriver. Hoppar mellan instrumenten, datorn och telefonen. Dirigerar en lång stund framför spegeln. Dricker otaliga koppar te, äter lunch medan hjärnan fortfarande är i flödet. Formar långsamt framtiden. Det har gått nästan två år sedan jag senast jobbade på riktigt och även då var det att trycka in så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. Det här, att vara i ett obrutet flöde av kreativitet, är en helt fantastisk känsla.

Klockan närmar sig halv två. Dags att stänga ner, göra någon slags bokslut för dagen. Ägna promenaden till förskolan åt att ställa om, från musikern till trebarnsmamman Amanda. Nu är det Imse vimse, Lilla snigel och Slå dig fri som gäller resten av dagen.

Fokus och riktning

Sista söndagen på året. På onsdag gör vi som kungen och vänder blad. Nytt år, nya möjligheter brukar det ju klyschigt heta, men just denna gång är det väldigt sant.

Jag sitter vid pianot och jobbar med tjugo saker samtidigt. Övar sväng i en folkmusiklåt och försöker sedan överföra det till en Bachfuga. Byter till datorn och skickar några fakturor, lyssnar på lite bra låtar, åter till pianot för att försöka spela dem. Sträcker mig efter telefonen på impuls, kollar på min egen eftersatta hemsida och börjar strukturera upp den i huvudet. Återvänder efter en stund till pianot och fortsätter spela folkmusik och barock i skön förening. 20 januari är det Open Stage på Stallet och jag tänkte försöka komma med där. Nu är det dags att ta några nya steg.

Det har varit konstgjord andning under hösten. Jag har dragit in så att jag har klarat mig men inte mer än så. Största delen av pengarna kommer dessutom från Oscars församling där jag visserligen trivs jättebra och gärna har som stabilitet i frilanskassan, men om det vore det enda jag ville göra skulle jag lika gärna kunna söka en organisttjänst.

Men nu så. Nu går alla barnen sina fem timmar på förskola om vardagarna och jag hinner jobba. Har inte haft förmåga att fokusera under hösten men nu vet jag åt vilken riktning jag ska gå. Mina klassiska sånglektioner, med sikte på att sjunga in mig i Radiokören eller Eric Ericssons Kammarkör, är återupptagna och jag har bokat in min första dirigeringslektion för att bli ännu vassare även på den fronten. Idéer inom allsköns musikaliska områden ligger och marineras i hjärnan. Klart för våren är en kör i Oscars och ännu en säsong barnmusikal med Sexårskören, sen får vi se vad jag och 2020 kommer hitta på. Målen är högt satta och fokuset inställt.

Rak kurs framåt

336770C7-B70A-4B8E-926F-AF4D99B70F6D.jpegHej kära bloggen,

Ja jag vet, vi har haft väldigt dålig kontakt senaste tiden. Ett inlägg på åtta månader, det kan man ju inte direkt kalla en tät och fin relation. Men vet du, jag har inte haft några ord att skriva sen separationen. Har försökt några gånger men aldrig lyckats fullt ut. Men nu tror jag tiden är mogen för att vi tar upp kontakten igen, vad tror du?

Agnes började på förskola i höstas och sedan några veckor går även Inga och Alice där. Jag slets mellan argumenten när de fick plats på småbarnsavdelningen. Det är en jättebra förskola här ute på Djurö, barnen går bara fem timmar om dagen varpå Inga och Alice sover två av dem och som ensamstående måste jag jobba och dra in pengar till familjen. Men identiteten som hemmaförälder var jobbig att lägga ner. Sviker jag mina ideal nu? Och mina barn? Efter att ha ältat frågan i långbänk med familj och vänner landade jag till slut även mentalt i att det är rätt.

Klockan tickar. Dags att åka och handla och sen hämta barnen. Nu bloggen, nu är vi igång. Upp på berget och rak kurs mot öppet hav.

Nystart

Det blev en paus. För några månader tystnade bloggen. Skälet är enkelt; det har varit omöjligt att skriva. Saker har hänt och sedan en tid tillbaka är jag ensamstående mamma. Mer än så kommer jag inte kommentera saken, varken här eller i det offentliga rummet över huvud taget.

Processen är en stundtals smärtsam men helt nödvändig och mycket utvecklande kurs i självkännedom. Hur ska jag lägga upp mitt liv utefter de nya förutsättningar som råder? Just nu drar min familj och framförallt mamma ett jättetungt lass, hur behöver jag göra för att på sikt kunna stå på egna ben?

Vem vill jag vara? Vilka beteenden och programmeringar behöver jag lägga av med för att nå dit jag vill? Vilka skor behöver jag kliva ur och vilka nya skor ska jag ta på mig?

Och – om inget annat än jag själv stoppar mig, var och hur långt kan jag nå då?

Just nu är det en dag i taget, ibland en timme eller en minut. Men i ögonblicken ryms också så mycket fantastiskt. Jag är så buren av vänner och familj och får så mycket kärlek från barnen. En av de bästa känslorna är att stoppa in alla ungarna i bilen, sätta sig i förarsätet på vårt blåa sjusitiga vrålåk som Agnes döpt till Elsa och köra iväg. Här kommer vi, flickorna Björnerås.

Drömmar och minnesluckor

Fyra arbetsveckor utspridda på 1,5 månad. 1050 sexåringar från alla Nackas stadsdelar och sociala skikt iförda likadana blåa och röda tröjor. En stor scen, storslaget ljus, ljud och scenografi och rökmaskiner som barnen tycker både är häftiga och en smula läskiga när de sätts igång första gången. Helt nyskriven musikal specialskriven för detta projekt. Tjugosex repetitioner, tretton genrep och tretton föreställningar. Fem vuxna i lustiga kläder som leder, musicerar och agerar men som låter barnen vara stjärnorna. En hjärna fylld av röda drömmar och blåa minnen, hjärnexperterna PraggMarie och Strukture (som gör entré till virveltrummor, marcherande barn och en kollektiv scouthälsning) en hög med ledtrådar i form av långa vita remsor och en stor grön kontroll som ska hjälpa till att hålla ordning i hjärnan men som ibland får lite problem med sändningen och istället råkar få in lokalradion i Motala. Sexårskören 2019.

Sexårskören är ett unikum. Alla i förskoleklassen är med på lika villkor, det här är inget man väljer eller uttas till. Barn som aldrig varit i närheten av en scen sjunger sida vid sida med barn som går på danskurs varje vecka. Ingen är mer solist än någon annan, alla barnens repliker sägs i kör och i de scener där det behövs ett eller flera barn som gör något speciellt så väljer vi olika barn varje gång. På genrepsveckan kom det ett mail från en pappa som tyckte att hans son kunde få ett solo, han var ju så duktig på balett. Icke sa Nicke, här ska alla barn få glänsa.

Första två veckorna är det bara jag och Anna-Linda som håller i repetitionerna. Det är en utmaning att ha 70-95 barn framför sig och få alla att känna sig sedda men jag tror vi lyckas rätt bra. Gå fram och tillbaka på scenen och försöka möta allas ögon, ge dem en liten klapp när de kommer åkande genom Minnesluckan och med kärleksfull hand leda dem rätt när de fått sina ledtrådar och ska ställa upp sig i rader. Det är få som jag jobbar så bra ihop med som med Anna-Linda. Det står i kontraktet att hon är koreograf och jag körledare men rollerna flyter i varandra och mot barnen är det ingen skillnad mellan oss. Den mesta koreografin jobbade vi fram tillsammans och vi dansar för kung och fosterland för att få barnen att hänga på.

I pauserna mellan repen utvärderar vi, förenklar och förbättrar. Och inte att förglömma, äter choklad och pratar om livet. Vilken lyx att få jobba med en god vän och hinna prata flera hela meningar i sträck utan att bli avbruten av våra barn!

Efter två veckor och tjugosex repetioner ansluter Pelle, Andrea och Erik som musiker och skådespelare. Det blir succé såväl hos barnen som hos mig. Vi är alla fem oerhört professionella och kompetenta i våra yrkesroller men att få göra det här ihop känns som att vi är ett kompisgäng i femtonårsåldern som fått åka på två veckors läger. Djupa samtal och allmänt flams bakom scenen, sen ut och leverera. Genrep efter genrep, föreställning efter föreställning. Vi måste alltid vara på topp, ingen grupp ska få en sämre upplevelse än nån annan. Agnes är med en, ibland två gånger i veckan. Hon har lärt sig alla sånger och danser hemma och är så stor nu att hon klarar att vara med en hel repetition utan att det stör de andra barnen. Lyckan är total över att få vara med och Sexårskören upptar en stor del av hennes tankar. Dagarna i ända sjunger hon på sångerna, hennes gosedjur spelar upp små scener ur musikalen och hon producerar den ena teckningen efter den andra med Sexårskören som motiv.

Det är dubbla känslor när sista föreställningen rullar igång. Å ena sidan är jag helt slut, å andra sidan är det så himla roligt att jag vill fortsätta fyra veckor till. Föreställningen går som en dans hela vägen. Agnes sitter på första raden i publiken tillsammans med sin farmor, totalt absorberad. När extranumret kör igång tar jag upp henne på scenen så hon får dansa en sista gång. Publiken klappar och jublar över sina duktiga barn. Ridån går igen och upp igen. Mer extranummer, stående ovationer från publiken. Jag och Anna-Linda hoppar upp och ner för att elda på och ungarna sjunger och dansar för allt vad de är värda ändå tills ridån går igen en sista gång. Tack för i år, käraste Sexårskören.

Bättre och bättre dag för dag

Sportlov i Dalsland. Korvgrillning i trädgården, äppelpaj på verandan, snödroppar på väg upp i rabatterna, bebisar som sover ute i vagnen och förnimmelsen av vår i luften. Har lyckats jobba bort lite administration när barnen sover, men förutom att sjunga med barnen har jag inte musicerat en ton. Det är ju så det brukar bli nu för tiden.

Facebooks minnesfunktion påminde mig häromdagen om att det är tio år sen min stora examenskonsert i Studio Acusticum. Jag trotsade såväl min pianolärarinna som mina inre demoner och brände på fullt ös med egna kompositioner blandat med de klassiska verken, fantastiska medmusiker, femtio körsångare i trapporna, ljus- och videotekniker och en överdådig kakbuffé som manskören hade bakat åt mig. Konserten gick så bra och jag var så stolt.

Minns att jag tänkte att jag kommer aldrig bli en bättre musiker än vad jag är nu. Aldrig i mitt liv kommer jag ha så mycket tid för att öva och förbättra mitt musicerande. Sen kommer det bara gå utför.

Är det verkligen så, undrar jag tio år senare. Är det bara övningen som gör det? Isåfall är jag en riktigt riktigt dålig musiker nu när målet ligger så lågt som fem minuter om dagen.

Som musikhögskolestudent med oceaner av tid så fanns det stort utrymme för att ligga med huvudet ner i klaviaturen och känna sig dålig, ha evighetslånga fikapauser i blå sofforna och utveckla nån slags psykosomatisk värk i armarna som satte igång så fort man närmade sig ett övningsrum och skulle prestera. Alltid skulle något förbättras, aldrig kunde jag bara släppa och vara nöjd. Jag vet inte om det är att vara en bättre musiker än som jag jobbar nu. Yxa in övningstid i korta pass, snabbt hitta mönster och ackord i notbilden ifall jag skulle behöva fuska, öva upp till good enough-nivå och sen släppa och vara nöjd.

Härom veckan skulle jag spela Mozarts Lacrymosa på begravning på Djurgården, hade ingen övningstid att tillgå förutom precis innan och fastnade i bilkö på väg till jobbet. Ringde Marie, min chef, kollega och vän som är ett under av struktur och frågade vilket av arren som var lättast att fuska sig igenom och var det fanns i nothyllan. Därefter spelade jag nämnda stycke tio gånger efter varandra på Spotify och försökte planka ackorden (tack för absolut gehör!) medan jag manövrerade Forden genom Stockholms innerstad. Kom fram lagom till att hinna kika på noterna och råfuska mig igenom det två gånger på lägsta registrering innan begravningen drog igång. Åh så underbart spelat, sa änkan efteråt. Tack tack sa jag och tyckte själv att det var ganska proffsigt hanterat. Det där hade inte Amanda för tio år sedan klarat av, alla övningstimmar till trots.

Så nej, det var fel tänkt. Jag är en sjuhelsikes mycket bättre musiker nu än 2009. Och om tio år till, då kan vi snacka.