Prova Pomodoro

Småbarnstillvaron är inrutad, strukturerad och fylld av rutiner. Kvart över åtta börjar skolan, klockan två hämtar jag dem. Klockan fem ska middagen stå på bordet och klockan sju börjar läggningen. Morgonrutinen ser exakt likadan ut varje morgon och vi är (till min stora förundran) exemplariska på att komma iväg i god tid. Jag pussar hejdå på förskola och skola, springer hem och sen börjar förfallet.

Nog för att jag har en strukturerad lista på alla projekt och vad som ska göras under veckan, men det räcker inte. Vad ska jag börja med? Hur lång tid får det ta? Hur ska jag göra för att säkerställa att jag får gjort allt jag tänkt idag? Och framförallt, hur ska jag undvika att köra av den tilltänkta stigen för att en annan impuls slår ut det jag tänkte göra. Det finns en viss förbättringspotential här.

Så, idag har jag testat pomodoro-metoden. Man ska ställa en klocka på 25 minuter, jobba intensivt med en enskild uppgift tills klockan ringer och då ta fem minuters paus. Efter fyra sådana där pomodoro-pass får man ta en längre paus. Tror det är jättebra för mig, men en rejäl utmaning på flera plan.

Jag gjorde en lista med exakta tidsangivelser (som jag sen fick skriva om för att min elev fick förhinder och jag plötsligt fick tjugofem extra minuter att förädla), ställde klockan, gick in i mitt arbetsrum och satte igång. Drygt fyra timmar senare drog jag på mig gympaskorna och gick för att hämta barn, för första gången på länge nöjd med min arbetsdag.

Jag fick mycket gjort, men var inte helt lätt. Hade lite svårt att inte dra över de korta passen och fick jobba hårt för att inte följa alla impulser som kom. Men övning ger färdighet! Nu ska jag ge det här en chans. Imorgon är en ny dag, med ett gäng nya pomodoros.

Lön för mödan

Jag håller hårt på uppfostran. Man ska äta med bestick och tacka för maten. Säga ja tack och nej tack och kan jag be att få. Man cyklar inte inomhus och skorna ska stå i skostället. Dessutom städar man upp efter sig när man har lekt med något och ställer sin tallrik i diskmaskinen efter middagen. Man är snäll mot sina systrar och springer inte runt och skriker och stör. Eller gnäller, man får tala om tydligt vad som är fel. Vi är en familj och i en familj så hjälps man åt. Och så vidare. Mina barn kan rabbla några av mina vanligaste ”såhär uppför man sig”-meningar vid det här laget.

Uppför sig då barnen alltid som änglar? Icke. De testar mängder av gränser och gnäller och tar sina systrars grejer och tycker att mamma kan städa istället. Minst en gång om dagen rullas cykeln in genom köksdörren och körs ett litet varv på mattan bara för att kolla om mammas cykelgräns står fast. Det gör den, kan jag meddela.

Men ibland, ibland får man skörda frukterna av sitt idoga uppfostringsarbete. Imorse vaknade vi upp på nattåg och barnen uppförde sig exemplariskt. Inget bråk, inget gnäll, bara hjälpsamma vid påklädning och packning. När vi ska gå av hittade jag inte mobilen och blev lagom stressad. Bad barnen ställa sig i korridoren på tåget och de stod som tända ljus och vaktade väskor medan jag vände upp och ned på alla sängkläder i hela kupén. Mobilen hittades och vi, väskorna och vagnen kom av tåget. Inga och Alice satte sig i vagnen utan gnäll och Agnes släpade målmedvetet den tunga rullväskan bakom sig, även nerför trapporna. Hiss, tunnelbana och hiss igen och när vi kom till Slussens bussterminal var det bara några få minuter kvar till vår buss skulle gå.

-Nu får du ett uppdrag, sa jag till Agnes. Spring bort till hållplats R och säg till busschauffören att han ska vänta på oss. Hon nickade allvarligt och satte iväg som en pil. När jag kom fram med vagn och väskor lutade hon sig ut ur bussen och vinkade glatt och stolt. Mamma, jag sa att han måste vänta på min mamma och mina småsyskon och han sa att han skulle det!

Jag körde på och möttes av en hoper glada främlingar som tyckte Agnes var så duktig och redig. Vi trängde ihop oss på ett säte i den fulla bussen och jag försökte underhålla under den timslånga turen. Bussgodis, kramar, sånger och ramsor. Ett otal genomsjungningar av Den olydiga ballongens egen visa. Några tillsägelser om att man får prata tyst och inte störa på bussen. Mer kramar.

I Stavsnäs vinterhamn gick de flesta av bussen. Åh vilka duktiga barn, sa flera av dem. Så väluppfostrade och så duktiga! Och vilken duktig mamma!

Jag log och sa tack, men inombords var jag så nöjd och stolt över mina barn att jag nästan kunde spricka. När vi kommer hem kommer jag få tjata om var skorna ska stå, men just nu ska jag bara gotta mig i den här känslan, att få så fin lön för mödan.

Morsorna

Jag tvättar lakan och tömmer pottor. Löser syskonkonflikter och torkar snoriga näsor. Läser sagor, lagar middag, berömmer Legoskapelser. Jobbar stenhårt på städrutiner med barnen men måste ändå plocka plocka plocka legobitar och Pippifigurer och piprensare och halvätna äpplen som någon gömt. Ger massor av kärlek och får tusenfalt tillbaka. Jobbar så effektivt jag kan när barnen är på förskolan och skolan eller har somnat. Försöker beta av en sak i taget och känna mig nöjd med det, inte fastna i känslan av att det finns hur mycket som helst att göra. Dag efter dag efter dag.

Då och då slänger jag en blick på morsorna på kryddhyllan. Med sina ungar i famnen och änglar på flankerna står de där och hejar på. Kom igen Amanda! Det här går ju bra! En sak i taget bara. Ta nu en kopp te och sätt dig i gungstolen en stund. Du kan tömma diskmaskinen eller bädda Agnes säng medan teet är i mikron så har du fått det gjort. Heja på!

Morsorna fick jag av Dals Eds församling för typ elva år sen efter en hel sommar på orgelpallen. De har hängt med genom fem flyttar, en separation och tre barn. Ett tag bodde de i bilen fastsatta med häftmassa, i några år stod de fint uppställda i bokhyllan. Nu står de mitt i vardagen, guldglittrande bland stekos och halvfyllda kryddburkar, och hejar på för fullt. Två morsor hejar på en tredje.

Omstart i ett fruset ögonblick

Det är natt och jag har fastnat vid brasan. Roddat extra lång arbetsdag, hämtning, middag, barngympa, läggning och förberedelser för morgondagen. Nu räcker inte energin till för att förflytta sig till sovrummet. Det får bli en stund här innan sängen och tre varma barnkroppar.

Bloggen blev tyst ett tag. Saker hände, rutiner rubbades, bloggen tystnade. Men i detta korta lilla inlägg, detta frusna ögonblick vid brasan, startar jag om den igen. Ett, två, tre. Bandet rullar.

Kompis det går bra nu

Kvällspasset på jobbfronten. Diskmaskinen och torktumlaren jobbar i bakgrunden, barnens leksaker är i det närmaste upplockade. Trött men inspirerad.

Det rullar på bra nu. Vox Ancorae har fått en bokad spelning på Stockholm Early Music Festivals julsession och i helgen kommer hela kvartetten hit för rep och inspelning. Videon med musik för trombon och orgel som jag och Anders spelat in börjar få spridning och snart är det dags för att börja sälja konserter. Idag har jag haft en ny elev online som var sju år och satt ända borta i Uddevalla på sin pianopall. Repetitionerna för min vokalensemble startade förra veckan, förutsättningarna för att de ska låta riktigt riktigt bra finns där och vi skrattade så mycket att vi inte kunde sjunga. Min drop-in-kör i Tessinparken lever och frodas och dess trogna medlemmar utvecklas hela tiden. Imorgon ska jag ha digitalt möte med Sensus och Halmens Hus inför ansökan till Musikverket där jag, Rebecca och Caroline ska söka projektmedel till vår halmföreställning. Kompis det går bra nu, för att citera Petters gamla hit.

En bra känsla i magen. Glädje och entusiasm. Dags att rida på den och gå till sängs.

Sexårskalas

Jag är rätt mycket för att gå in i projekt med hull och hår en kortare tid och sen lämna, men vissa jobbsaker har fått hänga med ett tag. Häromdagen så fyllde Frilansförälder-bloggen sex år. Sex år! Agnes var fem månader och jag skulle precis börja jobba halvtid för att få ihop lite pengar utöver min usla föräldrapenning.

Jag har samma elefanthalsband runt halsen, dricker enorma mängder te precis som då och har fortfarande svårt med höger och vänster men annars är det inte mycket som är sig likt. Från att precis ha börjat förstå föräldraskapet till att ratta vardagen med tre flickor och känna sig som Morsan med stort M. Från andrahandslägenhet i Bromma till hus i skärgården. Från mångårigt förhållande till ensamstående. Från att ständigt pussla med pengarna när vi var två till att ensam kunna försörja mig och barnen. Från att känna skräck varje gång jag skulle köra i nån stad som var större än Åmål till att köra 47 mil enkel väg med tre barn i bilen varje månad. Från de första stapplande sånglektionerna hos Lena till att våga uppträda med en riktigt svår duett på Medeltidsveckan. Från att precis ha tagit ut riktningen för hur jag skulle låta karriären växa i takt med barnen till att lämna att nu har det verkligen börjat rulla. Lite fler gråa hårstrån. Några fler linjer kring ögonen. En känsla av att vara på rätt plats såväl fysiskt som mentalt.

Det var sannerligen inte bättre förr. Grattis bloggen till sex utvecklande år! Nu kör vi vidare på den inslagna vägen.

Här är ditt liv

Lediga helger om det inte är gig! Arbetsdagen är slut när barnen har hämtats! Ta mig mycket tid till övning och kreativitet! Visst hinner jag träna på lunchen! Och i helgen, då kommer jag absolut att hinna stapla ved, städa bokhyllan, moppa alla golv och inventera hösten och vinterns ytterkläder!

När jag hunnit så långt i mina verklighetsfrånvända överambitiösa planeringstankar så ringde förskolan och sa att Inga var sjuk. Hej hej reality check. Släpp allt, boka av dagens elev, dra fram vagnen och gå och hämta sjukt barn med tillhörande tvillingsyster.

Helgen har därefter varit ungefär tvärtom mot mina högtflygande ambitioner. Jag har skrivit fakturor klockan sju på morgonen och pratat halmföreställning med Caroline kl kvart över tio på kvällen när våra barn äntligen somnat. Lyckats moppa ungefär en kvadratmeter i sovrummet som var full av leriga små fotavtryck. Slängt en blick på veden. Gjort några styrkeövningar sent på kvällen. Bokhyllan blev i alla fall gjord till hälften, alltid något.

Men det är ok, även om det mest känns som huvudet är kört i en centrifug. Det är det här livet som jag aktivt har valt. Ett litet steg framåt är också ett steg. Och jag lyckades ju ändå få till två små stunder i hängmattan, med te som inte hunnit kallna i en vacker kopp och sol från klarblå himmel.

Sista skälvande sommarlovstimmarna

-Godmorgon min skatt. Idag är sista dagen på sommarlovet. Imorgon är du skolflicka.
-Mamma, jag är så taggad!!!

Lyckan fullkomligt strålar ur ögonen. Du skuttar ur sängen, klädd i samma linne och kjol som du vägrat ta av dig de senaste dagarna och som du bestämt hävdar ser ut som en skoluniform. Vårt stora matbord är belamrat av papper och pennor efter att du lekt skola där de senaste dagarna och du slår dig omedelbart ner där igen.
-Fröken, vad ska jag göra i skolan nu?
Jag har instruerat om bokstäver och mattetal, veckodagar, årstider och mängder av olika saker du ska rita. Nu tar jag fram en svampbok och uppmanar dig att börja rita av dem. Du tar dig an kantareller i björkskog med sällan skådad entusiasm.

Vi har köpt nya jättefina kläder, tvättat ryggsäcken och fixat så att de glittriga gympaskorna inte ska klämma på lilltån. Du har allvarligt inspekterat dig själv i spegeln. Mamma, visst ser jag ut som en skolflicka nu?

Du längtar efter läxor men oroar dig lite för någon ska ge dig sås på maten när du inte vill ha. Jag lugnar dig med att nu kommer du nog få ta mat själv när ni går till den stora matsalen. Vi pratar om raster, gympalektioner och nya kompisar, funderingarna tar aldrig slut. Du kan inte sova på kvällarna för att du tänker på och längtar så mycket till skolan.

Jag tittar på dig och känslorna svämmar fullkomligt över. Min stora stora skolflicka som både vill vara stor och samtidigt viker ihop hela kroppen för att få plats i min famn som ett litet barn. Imorgon börjar ett nytt kapitel i vårt liv.

ELKOKAVL eller Vek och Kall

2009 höll jag i Lägergården Sparrevikens ledarskapsutbildning ELKOKAVL (En Liten Kurs Om Konsten Att Vara Ledare) tillsammans med några vänner. I tio dagar skulle vi drilla ett gäng sjuttonåringar i ledarskapets och friluftslivets ädla konst. Nog för att de fick sådana faciliteter som militärtält, kallvattenkran och utedass, men utomhus skulle vi vara oavsett väderlek.

På första dagen höll Anton i passet ”ELKOKAVL eller Vek och Kall”. Denna ordlek blev ett pass i hur man skulle förhålla sig till livet under dessa tio dagar. Väljer jag i denna situation att vara ELKOKAVL eller Vek och Kall? Har jag ätit ordentligt? Är jag tillräckligt klädd för att inte frysa eller bli blöt? Om jag är arg, irriterad eller ledsen på någon eller något, kan jag då lösa det istället för att låta det förpesta min och alla andras dag?

Kursen blev succé och jag har ofta tänkt på den genom åren. Kanske framförallt på ELKOKAVL eller Vek och Kall. Den här sommaren har jag insett att man kan ha det förhållningssättet till allt, inte bara till att klä sig ordentligt och se till att man har ätit. Är jag ansvarig eller är jag offer?

När barnen inte somnar på kvällen och jag har massor att göra, ska jag då bli stressad och irriterad eller kan jag välja att bara andas lugnt och sjunga samma vaggvisa tretton gånger till? När jag simmar mitt i sjön och orken plötsligt tar slut, ska jag då få panik eller välja att säga till mig själv att är det nåt jag behärskar så är det att simma i öppet vatten och att det bara är att ta det lugnt? Ska jag se till att öva på saker ordentligt så jag slipper värsta stresspåslaget när det väl är gig? Och så vidare, och så vidare. Jag har en bra bit kvar innan jag helt sluppit att vara Vek och Kall, men skam den som ger sig.

Jorden den snurrar

Agnes är så spänd på att börja skolan så att hon inte kan somna om kvällarna. Hon räknar dagar och helst vill hon börja imorgon. Funderingarna hopar sig. Är alla andra barn lika nervösa som jag? Vad är fritids för någonting? Får jag hålla dig i handen när vi går till klassrummet första dagen? Vi kollar om och om igen på filmen skolan har skickat ut och läser alla informationspapper framlänges och baklänges. När mina svar tar slut ringer jag till biträdande rektorn som tar sig tid att svara på Agnes frågor och välkomnar oss att komma och titta på lokalerna innan skolstart. Vi tas emot med öppna armar av fritidspersonalen som visar runt i alla rum och Agnes får se att hon redan har fått en egen krok och hylla i kapphallen. Efteråt strålar hon av lycka och längtar ännu mer till skolstart.

Blöjpaketet tar aldrig slut. En blöja per natt och som säkerhet om vi åker långt, det är allt som behövs numera för Inga och Alice. Utvecklingen har ännu inte nått den nivå där toalettbesöket blir en enskild angelägenhet, utan allt som hamnar i pottan ska stolt visas upp för alla och envar och sen går de gemensamt i procession till badrummet för att tömma innehållet i toaletten. Mamma, vi e schtoja flickoj, vi ha tjosoj! Ja, nu är ni stora flickor.

Jag genomför en omorganisation här hemma. Rensar i garderober, köksskåp, bokhyllor och leksakslådor. Vi är på väg in i en ny fas: alla äter på porslinstallrikar, ingen har haklapp, blöjorna är snart ett minne blott, napparna är på väg att helt fasas ut.

Jorden den snurrar och den första småbarnseran är på väg att ta slut. Nu går vi in i andra halvlek med förskoleklass och mellanbarnsavdelning på förskolan. Jag har älskat och omfamnat den här första tiden med tre små barn men undrar om inte det som kommer nu blir ännu roligare. Nu kör vi, jag och mina schtoja flickoj.