Vardag och sjutton projekt

Klockan ringer halv sju och jag vaknar omtumlad och vet inte var jag är. Sängen är full av barn, ingen ville sova i sin egen säng inatt. Och vem är jag att protestera? För min del får de gärna sova på mig som tre små värmekuddar varenda natt.

Försöker koppla in hjärnan. Just det, det är måndag morgon och barnen ska till förskolan för första gången på drygt tre veckor. Jag kan inte bara strunta i klockan och somna om även om jag bra gärna skulle vilja. Nu är det dags för rutinerna igen. Agnes är otroligt förväntansfull inför att börja igen och Inga och Alice pratar glatt om att åka rutschkana och gräva i sanden med fröken Liisa.

Jag lyckas disciplinera mig upp ur sängen. Kör ett yogapass, kokar te. Tar fram barnens kläder och gör smoothie i färgglada muggar. Tänder ljus i adventsljusstaken som fortfarande står framme och skriver några rader i dagboken. Även jag känner en spirande förväntan i kroppen inför att vardagen drar igång igen.

Sjutton projekt. Mamma och jag listade alla projekt jag har igång just nu och fick det till sjutton stycken. Mitt under pågående Coronapandemi. Alla på stimulerande nivå, inget känns som skåpmat. Allt går just nu att göra digitalt eller utomhus. Många ger pengar redan nu och de projekt som behöver uppstartstid finansieras av stipendiepengarna från Konstnärsnämnden. Alla fungerar med att ha barnen 9-14 på förskolan. Det är helt fantastiskt.

Kvart i åtta. Dags att väcka barn. Hej vardagen, nu kör vi!

Gott Nytt År

Varsågod, här har du låtarna du gillade mest under året! sa Spotify. Jag tryckte igång spellistan utan att fundera så mycket. Det enda som jag säkert visste skulle vara med var Slå dig fri som gick på repeat under Agnes mest intensiva Frostperiod.

Och ja, den var med. Men sen kom det, hela året rasandes över mig. Alla låtar i olika genrer jag instuderat till olika speljobb. Öhrwalls folkliga koraler som jag fullständigt hamrade in i Oscars Stämmor så att de skulle sitta i kroppen. Flummig new agemusik och Stefan Klaverdals kärvare tongångar som jag yogat till nästan varje morgon sen i juli. Mängder av renässansmusik till konserten som Vox Ancorae skulle gjort i Tyska Kyrkan men som fick ställas in när restriktionerna stramades åt. Sara Parkmans hela skiva som rymmer alla känslolägen och som jag haft som sällskap på alla löpturer på klipporna längs havet. Instuderingsmaterial till sång- och dirigeringslektioner och olika exempellåtar till arrangeringselever. Jakob Hellmans nya låt som jag inte kunde sluta gråta av. Stefan Sundström, Tommy Körberg och färöiska Eivør som jag spelat i bilen på hög volym. Och sist av allt den skramliga fantastiska Dansa Nu av Ulf Lundell som är den bästa medicinen för att komma upp på den mentala hästen igen efter att ha ramlat av.

Låt efter låt, minne efter minne, känsla efter känsla. Jag var inte beredd på den tillbakablicken. Blev oerhört berörd, men också tacksam och glad.

Tack 2020. Du var en utmaning men du gav också enormt mycket. Det är mycket som ligger i pipeline nu när 2021 ska dra igång. Jag bara åker med och ser var det landar.

Jul utan jobb

Det är natten mellan julafton och juldagen. Först väcks jag av att Alice kommer krypandes över sängen, lägger sig på mig och tycker att jag ska sjunga Majas alfabet. Vid bokstav G somnar hon om. En stund senare tycker Agnes att det är tomt och tråkigt borta i hennes säng och knör omilt ner sig bredvid mig. Tredje gången vaknar jag av att mina armar har somnat för att det ligger barn på dem. Dags att gå upp.

Hela huset sover. För en stund är det bara jag, tekoppen och granen. En mycket ovan situation att vara hemma en tidig juldagsmorgon.

I sjutton år, hela mitt vuxna liv, har det varit en del av julen att åka och jobba. Lämna familjefirandet på kvällen, köra några mil genom mörka dalsländska skogar och sätta sig på orgelpallen någonstans i tjottahejti. Midnattsmässa på kvällen, sen hem och sova några timmar och så upp klockan fem för att köra ytterligare några mil i skogen för att komma till julotta i en annan kyrka. Ibland har jag haft med mig sångsolister, ibland jobbat med lokala förmågor och ibland kört helt själv. Uppsjungning i bilen, te, clementiner och orgelskor på sätet bredvid. Dragit på fullt blås i Var hälsad sköna morgonstund och Dagen är kommen. Kört hem den oländiga vägen mellan Nössemark och Ed medan morgonhimlen lyst röd över Stora Le. Att jobba har varit en viktig del av min jul. Ingen jul utan orgelskorna på.

Tanken var att jag skulle jobbat i år också, både midnattsmässa och julotta. Sen kom åttapersonersregeln och allt ställdes in. Ständigt denna Corona. Ständigt dessa restriktioner och anpassningar. Först blev jag lite ledsen, sen tänkte jag att det bara var att gilla läget och slutligen, när jag gått och tänkt lite, kändes det helt rätt att inte jobba på jul. Jag vill ju vara med barnen. Jobba kan jag göra när de är större.

Det finns en tid för allt som sker under himlen, som Predikaren säger. Jag tänker ofta på den passagen i Bibeln. En tid att sjunga O Helga Natt och köra under stjärnor genom dalsländska skogar och en tid att lägga sig själv samtidigt som Agnes på julaftons kväll och ligga i sängen och lyssna på barnens andetag.

-Mamma, vaj eee du? hörs det från trappen och Alice kommer in i vardagsrummet i sedvanlig morgonfrisyr à la Plupp, blicken under lugg och nappen fortfarande i munnen. Hon kryper upp i min famn och kurar ihop sig till en liten boll. Mamma, ja vill vaja i din schamn.

Vaj ee du mamma? Här, mitt hjärta. Mamma är inte på nån orgelpall långt borta. Mamma är här.

Frilansmorsans erkännande

Vet inte hur många timmar jag la ner på Krisstipendieansökan till Konstnärsnämnden. Nu var det kvantitet som gällde. Hög konstnärlig kvalitet skulle valideras genom omfattande konstnärlig yrkesverksamhet. Lista alla ensembler du varit med i eller lett de senaste fem åren. Lista alla dina konstnärliga uppdrag tre år bakåt. Jag gick igenom varenda faktura jag skickat sen hösten 2017. Rotade fram gamla deklarationskvittenser från Skatteverkets hemsida. Sökte i gamla program från Medeltidsveckan för att se hur många konserter som gjordes varje år. Förvånades och gladdes över hur mycket jag ändå lyckats göra trots att jag prioriterat att vara med barnen och att man inte fick lista allt man undervisat.

Ändå var jag lite orolig. Skulle det här verkligen räcka? Dels mängden jobb, men framförallt nivån. Såg framför mig hur andra människor som sökte stipendiet listade stora turnéer, inspelningar och kompositionsbeställningar som sina uppdrag. Jag var visserligen i Bangladesh och dirigerade opera precis innan jag fattade att jag var gravid med Inga och Alice, men i övrigt har det förutom några konsertavstickare runt om i landet inte varit många meter utanför Stockholmsområdet. Mängder av organistvik i framförallt Oscars församling (som visserligen krävt hög musikalisk kompetens för att kunna fixa, men det syns ju inte i ansökan), körer på längden och tvären, fyra veckors barnmusikal på Kulturhuset Dieselverkstaden varje vår, lite konserter här och var. Små korta uppdrag, gärna dagtid, som gått att förbereda hemma och som inte krävde lång tid borta från barnen. Inga utlandsturnéer, men väl en sommarkonsert med sångglada sexåringar i Duvbo.

”Under de här fem åren som ansökan avser har jag prioriterat barnen framför karriären, varit föräldraledig samt anpassat uppdragen så att jag kan vara så mycket som möjligt med barnen” skrev jag i fältet om mig själv, höll tummarna och skickade in ansökan.

Häromdagen kom beskedet. 50 200 kr i stipendie. Skattefritt. Det motsvarar nästan två månaders heltidsjobb för mig. 310 timmar som jag kan lägga på att öva Beethoven, skriva barnföreställningar, publicera välgjorda blogginlägg, sjösätta hela projektet kring Damernas Musikblad, förkovra mig inom sångteknik, planera lunchkonserter, skapa en föreställning om det dalsländska halmundret, komponera, återuppta gitarrspelet och repetera in mängder av renässansmusik till Vox Ancoraes konserter. Plus att fortsätta kunna låta barnen gå 9-14 på förskolan och ha massor av tid med dem.

Ja, vad säger man. Tack Konstnärsnämnden. Det gick visst alldeles utmärkt att vara konstnärligt yrkesverksam och prioritera sina barn framför karriären samtidigt.

Sista höstdagen

30 november. Min brors födelsedag, Anders slaskar och julen braskar. Jag ligger i sängen bland sovande barn och njuter av att höra deras andetag. Borde väl sova men borde också skriva klart och inte låta detta inlägg bli ett halvfärdigt utkast bland så många andra. Dags att bryta trenden och börja publicera istället.

Upp och ner, ner och upp. Coronan skakar om hela tiden. Vissa saker är tunga, vissa gör att nya tankar måste tänkas och nya möjligheter måste skapas. Visserligen fick jag lägga ner såväl inspelning, framträdande och rep med kören i takt med att restriktionerna blev hårdare och hårdare, men att behöva dela kören i två grupper och tvingas arbeta mycket effektivare eftersom jag inte fick betalt för mer arbetstid skapade stora mervärden för såväl mig som för kören.

Renässanskvartetten Vox Ancorae som inte repat på tre år fick mycket oväntat en förfrågan om att göra konsert i Tyska Kyrkan under Early Music Festival Christmas Edition. På femton minuter hade vi återuppstått och under den glädjefyllda repdagen veckan efter konstaterade vi att vissa saker blir bättre av att få vila lite. Vi är helt enkelt som ett bättre vin.
Visserligen gjorde restriktionerna att hela evenemanget fick ställas in, men det gör att Vox Ancorae istället börjar jobba digitalt.

Digitalt, digitalt, allt sker digitalt. Jag undervisar i sång över FaceTime och i körarrangering över Zoom med nio deltagare från hela Sverige. Så länge man är snygg i bild spelar det ingen roll om man har smutsiga jeans som barnen kletat snor på och raggsockar på sig. Inte behöver man panikstäda innan eleven kommer heller. Eller lägga tid på att behöva åka till en undervisningslokal. Plötligt gör det ingenting att jag bor i tjotahejti. Jag som varit utled på att undervisa på grund av allt krångel runt omkring tycker plötsligt att det är kul igen. Tack Corona.

Man får inte längre gå in i förskolans lokaler, all hämtning och lämning sker utomhus. Saknar att kunna gå in och titta på det barnen skapat och sörjer lite att det inte blir någon Lucia för föräldrarna. Men men, det kommer fler år.

En frilanskollega till mig skriver mycket föreställningar för förskolebarn och har under hösten skapat en utomhusföreställning för att kunna möta rådande situation. Jag blev jätteinspirerad till att göra en egen utomhusföreställning när hon visade det på Facebook. Om alla vanliga gigmöjligheter är inställda och man behöver försörja sig själv och sina barn så är det läge att testa nya målgrupper. Tänkte fråga Agnes fröknar om jag får använda hennes avdelning som försökskaniner till alla idéer som har börjat bubbla upp.

För några veckor sen fick jag veta att besparingar i Oscars församling gör att de måste strypa vikariekostnaderna och att jag inte längre kan ha kvar Oscars Stämmor. Tråkigt efter fyra terminers körledande som utefter förutsättningarna fungerat väldigt väl, men allt har ju sin tid. Jag uppskattar mina kollegor, trivs väldigt väl på Östermalm och Djurgården och är oerhört fäst vid kyrkorna, men efter sju år som frekvent organist- och körledarvikarie är det kanske dags att vända blicken åt ett annat håll. Om en dörr stängs finns möjligheten för andra dörrar att öppnas.

Efter att ha rensat bort massa skit från datorn har jag äntligen utrymme för ett nytt operativsystem och möjlighet att bygga ny hemsida. Långsamt spånar jag fram hur min framtida verksamhet ska se ut. Vad händer härnäst?

Helga vilodagen

Ut i skogen ska vi gå!
Pjäx och keps och ränsel på
Vi är sunda söndagssyndare i smått
Ut och gå!

Med vissa pauser. Åttahundra meter är ju långt. Klart att man måste stanna och inspektera pinnar, fina stenar och färgsprakande löv längs vägen.

Glädjeämnena är olika här i livet. Jag gladdes åt att mattermosen fungerar så bra. Barnen gladdes åt att få äta på hajktallrikar, dricka ur enhörningstermos och den obegränsade mängd av marshmallows och Ballerinakex som erbjöds efter uppäten lunch.

Kurragömma pågick bland lingontuvor, stora stenar och yviga granar. Den som söker hon finner. Ivrigt påhejad av systrar som piper högljutt för att skynda på hittandet.

Medan man höll ögonen på två ungar vandrade den tredje glatt iväg upp på berget med stupande kanter. Snabbt efter och försöka ändra rutten.
-Alice, du kan inte gå där, vi tar en annan väg!
-Då sälv! Jag vill då sälv!
-Ja, du ska få gå själv. Men du, du kan sitta här och titta på de fina bären. De heter lingon.
– De e inte lingon. De e dodubbaj. Å dä e blåa dodubbaj. Vassedo mamma!

Upprepandets glädje. Klättra upp och hoppa ner, klättra upp och hoppa ner. Fota när jag hoppar mamma!

Någon lånade telefonen och tog en selfie. Eller snarare 195 st i rask följd.

Efter tre timmar tyckte jag att det var dags att gå hem medan alla fortfarande var glada men det tyckte ingen annan. Förklaringen om att gå innan någon blir trött och ledsen mottogs med stor skepsis. Men till slut så. Om man får vila då och då. Leka Kom alla mina kycklingar hela vägen hem och komma upp i famnen med jämna mellanrum.

Ryggsäck, stövlar och solsken i blick. Tack för alla magiska stunder jag får dela med er.



Frusna ögonblick

Klockan är strax före tio och jag slår mig ner vid köksbordet med datorn uppslagen. Jag slår igång Zoom och bjuder in min elev till dagens privatlektion i arrangering, idag med fokus på fyrstämmig sats. Två halvtimmar i veckan ses vi över nätet, han i något slags arbetsrum med keyboard och en stor krukväxt och jag vid köksbordet alldeles vid fönstren och med barnens kökshörna som fond. Ibland får eleven även följa med in i vardagsrummet när jag flyttar datorn till pianot för att testspela. Det fungerar alldeles strålande.

Lite senare på dagen sätter jag mig vid pianot, sätter fast telefonen i stativet och ringer upp en sångelev på FaceTime. Även det fungerar strålande. Man kan inte kompa, men skickar jag komp till eleverna att sjunga till så är problemet löst. För mig som bor ute i tjottahejti så är lektioner online en fantastisk lösning. Tack covid-19 för att du tvingat mig att tänka utanför boxen i jobbfrågorna.

***

Det är torsdag och körledningskväll och mamma som normalt sett har barnen när jag leder kör är hemma i Dalsland. Jag har kollat med Johanna, en god vän som också sjunger i kören och det är inga som helst problem, hon tar med sina (större) barn och så leker de tillsammans under repet.

Agnes är superpeppad på att få leka med sina kompisar och att följa med mamma till jobbet i stan. Mamma har tagit Forden till Dalsland så jag trycker in mig, barnen, barnstolarna, tre surfplattor, noter, leksaker och matsäcksmat i Pärlan, en tvådörrars Mazda 323 från -95 som jag köpte när jag flyttade till Gotland för tio år sedan och trots sin höga ålder fortfarande går som ett skott. Det är mer än lovligt trångt och fläkten låter som ett tröskverk när man försöker få upp värmen i bilen men alla är nöjda och glada.

Vi kommer fram till Östermalm, klättrar ut genom framdörrar och bakluckor och går in för att leka med Johanna och barnen som sitter i ett hörn i den stora körsalen. Det blir omedelbar succé och jag behövs knappt. På två timmars rep vill Inga upp i famnen två gånger och Agnes en gång, Alice är fullt upptagen med att leka med leksaker och möblera om stolar. Ingen är ledsen eller arg, det ska bara tankas lite kärlek. För egen del känner jag ju mig mest komplett när barnen är nära så att dirigera med en tvååring på höften eller leda uppsjungning med en kramig femåring i famnen känns bara fint. När repet är slut vill inget barn åka hem. Gott betyg.

****

Det blåser i Tessinparken och Sommarkören sjunger, ståendes i en cirkel med smittsäkra avstånd, En vänlig grönska för sista gången denna säsong. Efter arton gånger är det nu obönhörligen höst och dags att avrunda.

Arton tillfällen ja, från början av juni och framåt har Sommarkören samlats i Tessinparken. I ur och skur har det sjungits, inte ens spöregn eller konkurrerande untz-untz från ett närliggande träningspass har stoppat sångarna. Inte en not har använts, allt har varit utantill. Intonations- och timingövningar har blandats med kanons, sydafrikanskt, folkmusik, spirituals och sommarpsalmer. Utvecklingen hos deltagande sångare har varit stor och sångarglädjen sprudlande. Dirigenten ser ivrigt fram emot säsongsstart i april.

****

VAB i coronatider. Det vill säga, Inga är lite snorig men fullt frisk i övrigt och de andra två är ännu friskare men vill vara hemma med henne. Fullt ös med andra ord. Det ritas teckningar och byggs skulpturer i duplo och hoppas på studshästarna och körs runt med dockvagnar och planeras för kafferep i lilla köket tillsammans med dockor och gosedjur. När de inte får hoppa i soffan bygger de ett slott av soffkuddarna istället och leker superprinsessor. Jag försöker ta igen något på den förlorade arbetsdagen och svara på lite mail men blir ständigt avbruten av någon som kommer med en bok, matar mig med leksaksmat eller halvtuggade äppelklyftor, frågar hur man stavar till Ödskölt, testar vad som händer om man hoppar i soffan trots att mamma sagt att man inte får eller högljutt protesterar över den enorma orättvisan i att nån syster tog precis den leksak som var mest intressant. Det går inte så fort med mailandet helt enkelt. Men spelar roll, det är ju så här jag vill ha det. Med er är jag alltid lyckligast.

Sommarlov

Jag låter ändå klockan fortsätta ringa halv sju på morgonen. En stunds lugn innan barnen vaknar. Efter sisådär femton års startsträcka har jag äntligen börjat yoga varje morgon och märker snabbt stor skillnad i rörlighet, mjukhet men framförallt fokus. Mentala spänningar släpper parallellt med att jag lyckas nå tårna sittandes med raka ben.

Barnen vaknar successivt. Oftast är Alice först, med nappen i munnen, en urdrucken vällingflaska i handen och en filt släpandes efter sig. Gosa i famnen en liten stund, sen leka med Pippihuset i trä. Varje morgon Pippihuset. Sen kommer Agnes utramlande från sovrummet med trött uppsyn och till sist Inga. Eller inte. Oftast får vi gå och väcka henne medan Alice glatt skanderar ” Vaj e Inga? Inga schovej! Inga e lite tjött!”

Smoothie till frukost, sen ligger dagen framför oss. De stora bombastiska äventyren lyser helt med sin frånvaro. Vi går och badar vid vår lilla strand tre minuter hemifrån, leker timmar i sträck i Djurös lekparker, går till biblioteket eller hänger hemma på terassen som förvandlats till ett barnparadis med sandlåda, vattenlek i form av ett piratskepp, ett regnbågsfärgat bord och pool med rutchkana. Mamma köper en hängmatta till trädgården där jag och tre ungar ledigt får plats. Vi får lite olika vänner på besök och spelar minigolf, klipper och klistrar märkliga figurer, grillar korv och marschmallows och sover på stranden i vårt nyinköpta tält.

Barnen blir solbrända och växer både på längden och mentalt. Ur Alice fullständigt sprutar det ut ord och meningar och Inga hänger på strax bakom. Hon är å andra sidan drivande i projektet Göra själv som tillämpas på alla områden i vardagen. Jag springer och håller bak i Agnes cykel och plötsligt en dag så kan hon cykla. “Mamma, jag blir så glad så jag nästan svimmar!” ropar hon och jag kan inte hålla tårarna tillbaka för att det går så fort, för att min lilla tjej plötsligt är stor och flyger fram på sin cykel.

Regelrätt semester får bli ett år utan Corona. Jag tar alla jobb jag får. Via Facebook har jag fått lite barnelever och minst en gång i veckan sitter jag på en terass på andra sidan Djurö och undervisar mina nya adepter som utvecklas i rasande fart. Tioåringen, åttaåringen och jag klickar nästan direkt och snabbt blir lektionerna med dem en av veckans höjdpunkter.

En annan av veckans höjdpunkter är Sommarkören som består av frivilliga (man vet aldrig vilka som dyker upp just den här gången!) korister från min vanliga kör och som samlas varje vecka i Tessinparken för att på Coronavänligt avstånd från varandra kastas ut i en helt annan nivå av körsång än vad de är vana vid. Allt är utantill, de är bara några få i varje stämma och i övningarna får de både sjunga solo och prova att leda. Vi tränar såväl kanon som fyrstämmighet, övar skalor, bygger ackord och jag drillar dem stenhårt i intonation och timing. Utvecklingen hos deltagande korister märks från gång till gång. Jag tycker detta är jätteroligt och funderar på om det är detta som är min paradgren inom körledning: jobba med finlir på hög nivå fast utan noter.

Några gånger åker jag och barnen till Dalsland. Vi tar med oss enorma mängder matsäck, laddar barnens plattor och bränner de fyrtiosju milen mellan Djurö och Ödskölt med ytterst korta stopp. Jag blir en hejare på att dela ut mat i bilen, inspirera Inga och Alice till att välja de spel på plattan som de själva kan starta och att få Agnes att koppla upp trilskande internet och söka på rätt Youtube- och Netflixfilmer. Väl framme väntar barnens kusiner på besök från Tyskland och det leks oavbrutet.

Vi hade lätt kunnat fortsätta så här i några veckor till. Men imorgon får alla barnen i Agnes årskull på förskolan börja i det svarta trähuset med två våningar där de stora barnen ska gå och då vill jag att hon börjar i det nya huset samtidigt som de andra. Återigen, det går så fort. Plötsligt har jag ett barn som kan cykla, läsa och skriva och som får gå i ett hus för stora barn. Och, inte att förglömma, koppla upp sig på internet.

Så, imorgon blir det fem timmars förskola igen och jag börjar jobba lite mer. Men sommaren fortsätter länge än.

En ny tid med tid för framtid

Jag har beställt hem ett nytt klädesplagg att ha på jobbet. Det är inte en snygg klänning att spela konserter i, inga nya orgelskor eller ens svarta snygga strumpor. Det är ett par mycket sköna svarta tights med hög midja som jag tänkte bära tillsammans med en gammal Sparrevikströja och linne när jag går till hemmajobbet.

Plötsligt blev det nästan tomt i kalendern. Alla körövningar ställdes in, alla mina uppdrag i Oscars i april har blivit flyttade, rephelgerna och föreställningen vi skulle haft med renässanstrion har skjutits på framtiden. Förutom kursen i körarrangering som fortfarande rullar är det helt stilla. Förra veckan åkte jag över Djuröbron två gånger för att åka till Gustavsberg, i övrigt höll jag mig på ön.

Men plötsligt finns också tiden. Tid att hinna tänka hur framtiden ska se ut. Tid att rensa i notbibliotek och i dator. Tid att öva på saker mer långsiktigt, inte bara trycka in repertoar. Tid för alla musikaliska projekt som behöver lite tid i sin uppstartsfas.

Jag hade tur. Medan många av mina frilanskollegor har blivit av med vårens inkomster har jag det rätt väl förspänt just nu. Jag hann göra klart Sexårskören vilket ger ett rejält klirr i kassan och jag får betalt för allt jag var inbokad på i Oscars även fast allt har blivit inställt. Kurserna i körarrangering rullar på med stort utrymme mellan deltagarnas stolar och möjlighet att delta på distans.

Så nu sitter jag här i mina tights på terassen och lyssnar på hägrarna som är mina närmsta grannar. Försöker hitta på sätt att underhålla mina körsångare under den fysiska körsångens frånvaro, städar i min dator och planerar framtida föreställningar. Skriver långa men inspirerande listor i min bok över sådant som ska tas tag i. Bidar min tid, skapar framtid. Next year in Jerusalem.

Mjölktänderna det är allt vi har

img_0728Huvud, axlar, knä och gom, knä och gom
Huvud, axlar, knä och gom, knä och gom
Ögon, öron, ben och händer
och världens bästa mjölktänder

Åttio sexåringar sjunger för fulla muggar och pekar upp mot taket där det så småningom ska hänga tandrader i tyg. En tandrad i trä står redan framme på scenen till barnens stora förtjusning.
Det är första riktiga arbetsdagen för Sexårskören 2020. I år har Pelle tagit ut svängarna ordentligt när han skrivit musik och manus. Det blir opera! Käftopera – en tandlös historia. Med sjungen dialog och hela baletten. Och vad passar bättre för sexåringar än en opera om tänder? Vi befinner oss i en stor mun och barnen är mjölktänder klädda i vita t-shirts. Tandreglerarna Plack och Spene (även en gom med gomspene ska hänga i taket) vill att allt ska vara som det var förut och jobbar hårt för att mjölktänderna ska vara kvar i munnen. Men trots alla ansträngningar så börjar tänderna att lossna! Och det ryktas om att några som heter Nya Vassare kommer komma istället…
Det här med tänder är ett hett ämne för barnen. Alla kommer med gluggar i munnen. Alla pratar om hur många tänder de har tappat. När en kille råkar tappa en tand precis när vi ska börja sjunga om just det blir han omedelbart repetitionens mittpunkt.
Barnen sjunger och dansar och förflyttar sig, allt flyter på nästan oroväckande bra för att vara första dagen. Det är Anna-Lindas sjunde år och mitt tredje med Sexårskören och vi är ett samarbetsteam utan dess like, men har vi verkligen lyckats så här bra i år när vi jobbade fram koreografin? Ingen unge ballar ur. Ingenstans blir det stopp. Ingenstans fattar inte barnen vad de ska göra. Övning ger tydligen färdighet.

Man jobbar olika bra med olika människor, men mitt och Anna-Lindas samarbete är exceptionellt. Med fasta händer och mycket kärlek roddar vi minst åttio ungar på två vuxna. Det står fortfarande i kontraktet att hon är koreograf och jag körledare men de rollerna är fullständigt sammanväxta. i år jobbade vi fram nästan alla koreografier gemensamt och hon leder precis lika mycket sång som jag. Vi har en extremt rak kommunikation, det finns ingen prestige i vårt samarbete och ingen rädsla för att trampa på den andras tår. Föreställningen ska bli så bra som möjligt och vara till för barnen, det är det viktiga och det vilar vi båda i.

Första repetitionsveckan rullar på. Vi förbättrar, förtydligar och fixar till små saker hela tiden. Anna-Linda kommer på att vi behöver en tandkrämstub och Janne, vår fantastiska scenograf och kostymör, syr upp en stor i tyg som barnen är omåttligt förtjusta i. Även Janne har tagit ut svängarna ordentligt i år. Tandrader på golvet och i taket på scenen, en enorm tunga på golvet, ett rosa skrin som barnen kan lägga sina tappade mjölktänder (vita t-shirts) i och helt fantastiska handmålade textilvepor  som ramar in scenen.  Kulturhuset Dieselverkstadens stora scen har plötsligt förvandlats till Drottningholms slottsteater.
Det enda som är lite oklart under första veckan är vilka jag och Anna-Linda ska vara under själva föreställningen. Pelle har skrivit in oss som ”Kind” och ”Tunga” i manuset men det tycker vi själva är tråkigt. Efter att i en vecka ha drillat ungarna i snygga tandradsbyten så att alla barn någon gång ska stå längst fram kommer jag på det: vi ska vara tandställningen som håller ordning och reda i munnen! Vi är nöjda som små barn över att ha kommit på detta, meddelar Pelle att vi gör myteri mot hans manus och säger till Janne att han får hjälpa oss att få våra snygga handmålade kostymer att bli mer tandställningsliknande.

img_0760Borsta, gnugga, tugga tuggummi
Rent och snyggt skall det va´
Spotta, skölja, tugga mer tuggummi
om man vill ha tänderna kvar
Laga, fixa, tandkräm med flouren
Rent och snyggt skall det vara!
Då vet man vad man får, då vet man vad man har:
Allra käraste mjölktänderna kvar

Vecka två drar igång. Nu kan barnen koreografin ganska väl men får sjunga med bara inspelat komp och inga inspelade barnröster i bakgrunden, vilket alltid brukar bli en dipp innan de fattar att de måste sjunga på. Själv börjar jag tappa rösten men nöden har ingen lag. Rejäl uppsjungning innan och sen försöka sjunga med så mycket teknik som möjligt. Det låter skräp men spelar ingen roll. En skön sak i den här produktionen är att ens egen konstnärliga insats inte är det viktiga, man är bara ett medium för att få barnen att bli stjärnor.
Då och då i repetitionerna slår det mig vilken fantastisk sak Sexårskören är. Alla barn är verkligen stjärnor i en riktig produktion med stor scen, massa ljus och rökmaskin, orkester och dekor. Alla barn får stå längst fram någon gång under föreställningen. Vi vuxna för visserligen föreställningen framåt med vårt agerande men det är hela tiden barnen som är i fokus. Just här finns ingen urskiljning, barnen får inte välja om de vill vara med eller inte. Barn som går på balettlektioner varje vecka blandas med barn som aldrig någonsin skulle stått på en scen om inte Sexårskören funnits. Barn från Nackas finare områden delar repetitioner och föreställning med barn från de lite stökigare områdena. Ingen är solist, alla får glänsa lika mycket. Just i år finns det dock ett fint inslag av individualism i föreställningen: under de vita t-shirtarna har barnen sin finaste t-shirt som de visar i slutlåten när alla mjölktänderna är tappade och Nya Vassare har kommit fram istället. Barnen glittrar som små discokulor när nästan alla, tjejer som killar, har tröjor med paljetttryck.

Att vara tandställning som håller ordning och reda i munnen är ett riktigt lyckokast. Barnen vet inte riktigt vad en tandställning är men de tycker det är fruktansvärt roligt med några som håller ordning och reda. Tandradsbytena har utvecklats från att vara ett enkelt sätt att få barnen att förflytta sig till ett betydande inslag i föreställningen. Tandrad ett, bilda tåg! Tandrad två tre fyra, framåt marsch! skriker jag med min bästa magstödsröst och barnen marscherar som de aldrig gjort annat. Jag märker att tandställningskaraktärerna börjar leva sitt eget liv, att de utvecklas utan att jag och Anna-Linda lägger någon som helst energi på det. Plötsligt har jag en egen konstnärlig process pågående, fast inte inom musik utan inom teater. Har inte spelat teater sen högstadiet men något väcks till liv inom mig efter tjugo års slumrande.
Vi har funderat på om vi ska knyta Luciaglitter på strategiska ställen men Janne kommer med varsin enorm glittergirland som vi ska hänga på oss likt ett ordensband. Därtill höga hårknutar med paljettmuddar dragna ovanpå och så mängder av glittersmink. Vi ser fantastiska ut.

Säg, när ska det bli min tur?
När ska jag börja tappa tänder?
Jag önskar att det händer nu
Ja, kanske är det nu det händer
Just idag känner jag
om det börjar lossna för mig
-men nej

img_1396Tredje veckan drar igång med tretton genrep på fem dagar. Andrea och Erik, tillika Plack och Spene samt två tredjedelar av orkestern, har anlänt. Nu trappas nivån upp ytterligare. All dialog mellan Plack och Spene är sjungen, oftast tvåstämmig och inte alls lätt. Jag blir otroligt imponerad över hur snyggt de de sätter det parallellt med att agera på scenen. Även där sker en konstnärlig process inom teater, successivt tar de mer och
mer scenen i besittning och blir bara roligare och roligare. När Erik bryter ihop över att tänderna börjar lossna och lägger sig på golvet och sparkar med benen som en skalbagge som hamnat på rygg har jag all möda att hålla mig för skratt där jag sitter bakom elpianot och ska ackompanjera deras recitativ med cembalokomp och allvarlig min.
Pelle har skrivit ut sig själv ur manuset för att kunna åka och vabba om han och Anna-Lindas dotter blir sjuk men trots att han inte syns så mycket är han limmet som räddar oss andra: spelar bas i orkestern, sjunger på strategiska ställen, håller ordning på en barngrupp bakom scenen och när Erik en dag blir jättesjuk och inte kommer ur sängen briljerar Pelle med att på en och  samma gång spela bas, trummor och vikariera som Spene på scenen.

Min egen karaktär har fullständigt tagit över. Anna-Lindas tandställning har blivit den lite flummiga, den som ställer sig åt fel håll när tandrad 1 ska marschera iväg och som utmanar publiken i att flossa tillsammans med barnen när vi hittat lite köttbullar och choklad mellan tänderna som vi måste få bort, medan jag har blivit totalt militärisk och fyrkantig och bara vill ha ordning och reda. Jag kan bara skrika ut kommandon med magstöd och kutar runt och eldar på ungarna under tandradsbytena för att de ska marschera med högre knän och räkna till fyra, allt medan orkestern spelar glättiga låtar och blåser kazoo för att lätta upp det militäriska. Det är så otroligt roligt och barnen älskar det. Jag märker att karaktären även satt sig i kroppen, att jag rör mig helt annorlunda utan att tänka på det. Det är inte Amanda på scenen längre, det är Tandställningen. Jag är fullkomligt slut efter varje genrep efter att ha dansat järnet med barnen och kutat runt och hållit ordning men det är så otroligt häftigt att bara släppa taget och låta karaktären ta över.

img_1399I de välbehövliga pauserna är det soffläge, te, frukt och choklad. Vi blir så otroligt väl omhändertagna, även vi får känna oss som stjärnor. Katarina, Sexårskörens producent, sköter producentskapets många trådar.  Än sitter hon på repetitioner och antecknar vad som är bra och vad som kan förbättras, än kokar hon kaffe och kommer med kakor och choklad, än använder hon sin gamla skådespelarkarriär och kommer med värdefulla regitips, än hoppar hon in när det är kort om folk och delar ut tröjor till barnen innan de
ska in på scenen och än skickar hon peppande sms med många emojis i. Allt med samma kärlek, omtanke och värdighet.

Och så Agnes. Älskade Agnes som älskar Dieselverkstaden och Sexårskören och som är så
stor nu att hon utan problem kan vara med ett rep eller föreställning utan att störa. Hon får vara ledig från förskolan och åka med mig till jobbet en gång i veckan och är helt salig av lycka över att få vara med. Med stort allvar drar hon på sig en vit t-shirt och en röd mudd och får till sin stora lycka ta på lite glittersmink och blå ögonskugga. Första gången sjunger och dansar hon sig igenom tre repetitioner och säger med trött med lycklig röst efteråt att ”mamma, nästa gång måste jag nog vila i mitten, jag orkar inte riktigt det här.” Gångerna efter har hon egen paus när vi kör mittenpasset och sitter i en fåtölj i logen med Bolibompa-appen och så många Ballerinakex hon orkar äta.

Hurra, jag har
tappat en tand!
Den lossnade igår sent på kvällen

Satt fast i en frusen lasagne
Mest konstiga av konstiga ställen
Mamma rörde i grytan
Lasagnen låg i
Den var stekhet på ytan
men kall innuti

Fjärde veckan. Föreställningsvecka. Jag och Anna-Linda går all in till första föreställningen. Hon har skaffat fram ännu mer glittersmink med silvriga paljetter och stjärnor och jag ballar ur som när jag var femton och experimenterade med allsköns konstigt smink. Paljetter och stjärnor runt ögonen, rosa läppar och långa blåa streck som strålar ut från ögonen. Barnen blir helt betagna. Åååååh vad fin du är! ropar många när jag lotsar dem genom logen ut på scenen och en liten kille gör high five och upplyser mig om att jag ser mycket coolare ut den här veckan.

Första föreställningen sitter som en smäck. Och nästa. Och nästa. Jag gör en rolig upptäckt: tydligen besitter jag en komisk talang. Hela salongen skrattar åt min karaktär. Jag vet att jag kan vara slagfärdig, men det här att lyckas vara rolig på scen, det är något nytt. Teater alltså, jag kanske måste utveckla det mer.
På onsdagen gör vi fantastiska föreställningar. Pelle är helt salig efter mittenföreställningen och säger att detta var den bästa föreställningen på de sju år han har varit med. Jag är helt uppfylld och vill bara fortsätta med detta många veckor till. Bättrar på glittersminket, highfivar ungarna och går ut och kör en föreställning till.

Coronan har sakta börjat smyga sig på under veckorna. Vi har handsprit i logen och tvättar och spritar noga mellan varje rep och föreställning. Under föreställningsveckan börjar det märkas ordentligt. Först ställer en skola in, sen en till. På en föreställning där det skulle varit över åttio barn blir bara knappt trettio kvar. Vi ger allt och barnen ger allt (och ljudtekniker Emil trollar med ljudet, hur lyckas han få det resultatet?) och föreställningen blir ändå fantastiskt fin. Två dagar kvar, nu ska vi i mål med detta!

img_1395Tandlös, hopplös, värdelös
och helt under isen, så känner jag mig
Tandlös, hopplös, värdelös
Säg kanske polisen kan låsa in mig
Men det blir kanske bättre med åren
det där med hur jag ser ut
Kanske ler jag igen framåt våren
trots att 
gaddarna har trillat ut
Tandlös, hopplös, värdelös
Så känner jag mig

På onsdagkvällen, precis innan jag ska in och leda en kurs i arrangering, kommer kallduschen. Efter regeringens presskonferens om att alla sammankomster över 500 personer ställs in vågar inte Nacka Kommun köra klart detta. Resterande två föreställningsdagar ställs in.
Jag gör mitt jobb, åker hem och sätter mig och glor tomt framför mig. Går och lägger mig, vaknar upp nästa morgon och det känns lika illa. Mentalt avhugget, oavslutat. Hjärnan hänger inte alls med. Man var mitt uppe i något, helt uppfylld, och så får man inte göra klart. Det är oerhört smärtsamt.
Vi har möte på scenen på eftermiddagen och pratar om hur vi ska gå vidare. Alla vill köra klart och ge barnen sina föreställningar. Vi letar datum, erbjuder oss att hjälpa till att rigga scenen, försöker hitta lösningar. Det är allmänt deppigt men jag är helt under isen. Vet inte riktigt varför, men detta tog hårt.
Sedan rivs scenen. Det fixar inte jag. Jag sitter i logen och är ledsen ända fram tills vi ska ha avtackning. Det blir bubbel, chips och tårta och vi får tandborste, ett presentkort på Folkoperan, en ros och fina ord som tack. Det känns fint.

Fredag. Vi kör avslutningsfest trots att det blev som det blev. Jag tar bilen från Djurö in till Katarinas lägenhet på Söder och köper i ett anfall av galghumor en stor alkoholfri Corona att dricka under festen.
Det äts och dricks och sjungs operaarior och allvarliga samtal blandas med trams. Det känns mycket bättre nu. Det kommer lösa sig, vi kommer köra klart. Tandställningen kommer att  återuppstå, mjölktänderna kommer att lossna och Nya Vassare kommer glittra i slutnumret.

Ur vägen alla slöa troll, er tid är förbi
Här kommer Nya Vassare, ja här kommer vi!
Och som det varit kan det aldrig mer bli
Ur vägen alla slöa troll, för här kommer vi!