Nystart

Det blev en paus. För några månader tystnade bloggen. Skälet är enkelt; det har varit omöjligt att skriva. Saker har hänt och sedan en tid tillbaka är jag ensamstående mamma. Mer än så kommer jag inte kommentera saken, varken här eller i det offentliga rummet över huvud taget.

Processen är en stundtals smärtsam men helt nödvändig och mycket utvecklande kurs i självkännedom. Hur ska jag lägga upp mitt liv utefter de nya förutsättningar som råder? Just nu drar min familj och framförallt mamma ett jättetungt lass, hur behöver jag göra för att på sikt kunna stå på egna ben?

Vem vill jag vara? Vilka beteenden och programmeringar behöver jag lägga av med för att nå dit jag vill? Vilka skor behöver jag kliva ur och vilka nya skor ska jag ta på mig?

Och – om inget annat än jag själv stoppar mig, var och hur långt kan jag nå då?

Just nu är det en dag i taget, ibland en timme eller en minut. Men i ögonblicken ryms också så mycket fantastiskt. Jag är så buren av vänner och familj och får så mycket kärlek från barnen. En av de bästa känslorna är att stoppa in alla ungarna i bilen, sätta sig i förarsätet på vårt blåa sjusitiga vrålåk som Agnes döpt till Elsa och köra iväg. Här kommer vi, flickorna Björnerås.

Drömmar och minnesluckor

Fyra arbetsveckor utspridda på 1,5 månad. 1050 sexåringar från alla Nackas stadsdelar och sociala skikt iförda likadana blåa och röda tröjor. En stor scen, storslaget ljus, ljud och scenografi och rökmaskiner som barnen tycker både är häftiga och en smula läskiga när de sätts igång första gången. Helt nyskriven musikal specialskriven för detta projekt. Tjugosex repetitioner, tretton genrep och tretton föreställningar. Fem vuxna i lustiga kläder som leder, musicerar och agerar men som låter barnen vara stjärnorna. En hjärna fylld av röda drömmar och blåa minnen, hjärnexperterna PraggMarie och Strukture (som gör entré till virveltrummor, marcherande barn och en kollektiv scouthälsning) en hög med ledtrådar i form av långa vita remsor och en stor grön kontroll som ska hjälpa till att hålla ordning i hjärnan men som ibland får lite problem med sändningen och istället råkar få in lokalradion i Motala. Sexårskören 2019.

Sexårskören är ett unikum. Alla i förskoleklassen är med på lika villkor, det här är inget man väljer eller uttas till. Barn som aldrig varit i närheten av en scen sjunger sida vid sida med barn som går på danskurs varje vecka. Ingen är mer solist än någon annan, alla barnens repliker sägs i kör och i de scener där det behövs ett eller flera barn som gör något speciellt så väljer vi olika barn varje gång. På genrepsveckan kom det ett mail från en pappa som tyckte att hans son kunde få ett solo, han var ju så duktig på balett. Icke sa Nicke, här ska alla barn få glänsa.

Första två veckorna är det bara jag och Anna-Linda som håller i repetitionerna. Det är en utmaning att ha 70-95 barn framför sig och få alla att känna sig sedda men jag tror vi lyckas rätt bra. Gå fram och tillbaka på scenen och försöka möta allas ögon, ge dem en liten klapp när de kommer åkande genom Minnesluckan och med kärleksfull hand leda dem rätt när de fått sina ledtrådar och ska ställa upp sig i rader. Det är få som jag jobbar så bra ihop med som med Anna-Linda. Det står i kontraktet att hon är koreograf och jag körledare men rollerna flyter i varandra och mot barnen är det ingen skillnad mellan oss. Den mesta koreografin jobbade vi fram tillsammans och vi dansar för kung och fosterland för att få barnen att hänga på.

I pauserna mellan repen utvärderar vi, förenklar och förbättrar. Och inte att förglömma, äter choklad och pratar om livet. Vilken lyx att få jobba med en god vän och hinna prata flera hela meningar i sträck utan att bli avbruten av våra barn!

Efter två veckor och tjugosex repetioner ansluter Pelle, Andrea och Erik som musiker och skådespelare. Det blir succé såväl hos barnen som hos mig. Vi är alla fem oerhört professionella och kompetenta i våra yrkesroller men att få göra det här ihop känns som att vi är ett kompisgäng i femtonårsåldern som fått åka på två veckors läger. Djupa samtal och allmänt flams bakom scenen, sen ut och leverera. Genrep efter genrep, föreställning efter föreställning. Vi måste alltid vara på topp, ingen grupp ska få en sämre upplevelse än nån annan. Agnes är med en, ibland två gånger i veckan. Hon har lärt sig alla sånger och danser hemma och är så stor nu att hon klarar att vara med en hel repetition utan att det stör de andra barnen. Lyckan är total över att få vara med och Sexårskören upptar en stor del av hennes tankar. Dagarna i ända sjunger hon på sångerna, hennes gosedjur spelar upp små scener ur musikalen och hon producerar den ena teckningen efter den andra med Sexårskören som motiv.

Det är dubbla känslor när sista föreställningen rullar igång. Å ena sidan är jag helt slut, å andra sidan är det så himla roligt att jag vill fortsätta fyra veckor till. Föreställningen går som en dans hela vägen. Agnes sitter på första raden i publiken tillsammans med sin farmor, totalt absorberad. När extranumret kör igång tar jag upp henne på scenen så hon får dansa en sista gång. Publiken klappar och jublar över sina duktiga barn. Ridån går igen och upp igen. Mer extranummer, stående ovationer från publiken. Jag och Anna-Linda hoppar upp och ner för att elda på och ungarna sjunger och dansar för allt vad de är värda ändå tills ridån går igen en sista gång. Tack för i år, käraste Sexårskören.

Bättre och bättre dag för dag

Sportlov i Dalsland. Korvgrillning i trädgården, äppelpaj på verandan, snödroppar på väg upp i rabatterna, bebisar som sover ute i vagnen och förnimmelsen av vår i luften. Har lyckats jobba bort lite administration när barnen sover, men förutom att sjunga med barnen har jag inte musicerat en ton. Det är ju så det brukar bli nu för tiden.

Facebooks minnesfunktion påminde mig häromdagen om att det är tio år sen min stora examenskonsert i Studio Acusticum. Jag trotsade såväl min pianolärarinna som mina inre demoner och brände på fullt ös med egna kompositioner blandat med de klassiska verken, fantastiska medmusiker, femtio körsångare i trapporna, ljus- och videotekniker och en överdådig kakbuffé som manskören hade bakat åt mig. Konserten gick så bra och jag var så stolt.

Minns att jag tänkte att jag kommer aldrig bli en bättre musiker än vad jag är nu. Aldrig i mitt liv kommer jag ha så mycket tid för att öva och förbättra mitt musicerande. Sen kommer det bara gå utför.

Är det verkligen så, undrar jag tio år senare. Är det bara övningen som gör det? Isåfall är jag en riktigt riktigt dålig musiker nu när målet ligger så lågt som fem minuter om dagen.

Som musikhögskolestudent med oceaner av tid så fanns det stort utrymme för att ligga med huvudet ner i klaviaturen och känna sig dålig, ha evighetslånga fikapauser i blå sofforna och utveckla nån slags psykosomatisk värk i armarna som satte igång så fort man närmade sig ett övningsrum och skulle prestera. Alltid skulle något förbättras, aldrig kunde jag bara släppa och vara nöjd. Jag vet inte om det är att vara en bättre musiker än som jag jobbar nu. Yxa in övningstid i korta pass, snabbt hitta mönster och ackord i notbilden ifall jag skulle behöva fuska, öva upp till good enough-nivå och sen släppa och vara nöjd.

Härom veckan skulle jag spela Mozarts Lacrymosa på begravning på Djurgården, hade ingen övningstid att tillgå förutom precis innan och fastnade i bilkö på väg till jobbet. Ringde Marie, min chef, kollega och vän som är ett under av struktur och frågade vilket av arren som var lättast att fuska sig igenom och var det fanns i nothyllan. Därefter spelade jag nämnda stycke tio gånger efter varandra på Spotify och försökte planka ackorden (tack för absolut gehör!) medan jag manövrerade Forden genom Stockholms innerstad. Kom fram lagom till att hinna kika på noterna och råfuska mig igenom det två gånger på lägsta registrering innan begravningen drog igång. Åh så underbart spelat, sa änkan efteråt. Tack tack sa jag och tyckte själv att det var ganska proffsigt hanterat. Det där hade inte Amanda för tio år sedan klarat av, alla övningstimmar till trots.

Så nej, det var fel tänkt. Jag är en sjuhelsikes mycket bättre musiker nu än 2009. Och om tio år till, då kan vi snacka.

Drömduon dansar igen

Äntligen dags! Första ”riktiga” dagen på Sexårskören, idag mjukstart med bara två grupper. Dags att se om våra försök att göra allt enkelt, tydligt och roligt håller eller om vi måste ändra. Kommer barnen kunna åka kana genom minnesluckan eller blir det kaos? Är koreografierna på låtarna tillräckligt enkla och ändå snygga? Och framförallt, hur ska det gå när åttio sexåringar samtidigt ska vifta med långa vita remsor?

Anna-Linda sätter ut kryss med tejp på scenen när jag kommer. Ett kryss för varje liten sexårsrumpa som ska börja i bakre gruppen. Tydligt ska det vara. Jag repar sångtexter och skummar manus under tiden. Allt sitter inte än men det mesta.

Något försenade anländer första gruppen, hälften i röda och hälften i blå tröjor där de röda är drömmar och de blåa är minnen. Hela musikalen utspelar sig i en hjärna. Låter det flummigt? Minst sagt, men kul och årets låtar är superbra.

Vi hälsar välkomna, kör igång och allt flyter på nästan oroväckande bra. Var är kaoset? Behöver vi inte ändra någonting? Jag vet ju att jag och Anna-Linda jobbar bra tillsammans, men nu är det nästan löjligt hur väl synkade vi är i kommunikationen med barnen och varandra. Inte en enda gång behöver vi pausa repet och konferera sinsemellan. Vilken fröjd att jobba tillsammans!

På slutet, när de vita remsorna kommer in i bilden, ballar det ur lite. Här behövs uppstyrning om det ska bli vackert och inte anarki.

Kort paus, snabb genomgång sinsemellan om vad som kan förbättras till nästa grupp. En hoper nya barn i röda och blå tröjor står ute i foajén och väntar på att bli insläppta. På’t igen, hela musikalen en gång till. Om möjligt ännu bättre flyt denna gång. Scenen med de vita remsorna blir för uppstyrd denna gång, vi måste hitta en medelväg.

Repen klara för idag. Anna-Linda och scenografen Janne (hur man kan få in så många svordomar i en mening och ändå låta jättetrevlig är ta mig tusan en bragd!) testar olika sätt för att få ordning på vita rems-scenen. Jag tar av mig myggan, byter om och gör mig redo för hemfärd. Att få jobba med detta ända fram till mitten av mars, vilken lycka!

Andra halvlek

Vårt hem ser ut som Jerusalems förstörelse. Det är stökigt överallt. Jag städar och städar men ständigt är det någon som river fram nya grejer. När ska man komma i mål? Försöker parallellt med städandet att öva lite inför kvällens körrep. Bara sjunga igenom repertoaren. Agnes suckar.

-Mamma, jag kan inte få lugn och ro när jag ritar om du ska hålla på att sjunga!

Nä okej då, jag lägger ner. Tids nog, mitt barn, kommer du lära dig uppskatta gammalkyrkliga introitus.

Vardagen är igång igen med tolv timmar ensam med barnen varje dag. Jag hanterar barnen, hemmet – och jobbet. Nog för att jag jobbade en del i höstas också, men då gjorde jag bara mitt uppdrag och åkte hem igen. Hela mitt fokus låg på att klara av den nya tillvaron med tre barn. Nu flyter det på ganska bra och jobbhjärnan har börjat vakna. Orkar tänka strategiskt längre än två dagar framåt. Övar på låtarna till Sexårskören som snart drar igång, förbereder terminens repertoar för Oscars Stämmor och snickrar ihop ansökningar till Norrbottensmusiken för renässanstrion Lux.

Det är andra halvlek i det här bebisåret. Lika delar fantastiskt som sorgligt att de växer så himla fort. Har ställt ut en del bebisgrejer i garaget och Inga och Alice har precis lärt sig krypa. Jag får inte sova speciellt mycket alls men är på nåt konstigt sätt ändå lite mindre trött än innan jul. Uppskattar att jobbhjärnan har börjat vakna. Nu ska man bara komma i mål med städningen också.

Nyårsafton

Jag följer andras jul på internet. Hur de slutspurtar inför kommande ledighet och hur de sedan glider runt i en kravlös mellandagstillvaro fyllda av pussel, korsord, skidturer och julmatsrester. För egen del är det varken slutspurt eller mellandagsfrid, utan som vanligt. Jag går upp och så är det full rulle. Igår stod jag bredvid vår fantastiska julgran och skopade i mig kallnande risgrynsgröt till lunch samtidigt som jag försökte söva två bebisar i selen. Julen 2018 i ett nötskal.

Och nu är det nyårsafton. Bara jag, mamma och barnen i Dalsland. Vi ska ut och grilla korv och marschmallows, laga och äta trerätters och titta på grannarnas fyrverkerier. Alldeles lagom nivå.

Tänker inte ge mig på någon ambitiös årssammanfattning. Första halvåret sov jag mig igenom, andra halvåret har nästan uteslutande ägnats åt barnen. Hade någon sagt för ett drygt år sen att jag skulle vara ensam med en treåring och två bebisar tolv timmar om dagen fem dagar i veckan hade jag sagt att det klarar jag aldrig. Men det gör jag. Jag får till och med saker gjorda då och då.

Aldrig varit så trött, aldrig fått så mycket kärlek. Många insikter; några befriande, andra smärtsamma, alla utvecklande. Tycker att jag bara varit hemma med barnen hela tiden men har ändå lyckats fakturera över femtiotusen kronor sen september.

En av de bättre insikterna kom några dagar före jul när jag var på artistmöte hos Ragnar på Musikcentrum Öst. Hade bett om ett möte för att bolla vad som är möjligt nu under småbarnsåren och var ganska inställd på att lägga det artistiska arbetet åt sidan och bara vara yrkesmusiker i olika former ett tag. Det tyckte inte Ragnar. Ska du ha en solokarriär eller ett band som inte bara är en liten hobby så börjar arbetet nu! sa han och pepprade på med frågor, åsikter och tips i närmare två timmar. Jag var helt upplyft och superpeppad när jag kom därifrån. En spark i helt rätt riktning.

Nu är alla barnen vakna, slut på skrivandet. Gott Nytt År!

Ta ansvar för dina behov

Det är mååndag morgon, och mitt huvud känns så tungt… nej det gör det faktiskt inte. Jag har en varm bebis på varje sida och har fått sova ända till åtta. Ett gäng uppvak under natten naturligtvis, men ändå!

Agnes kommer in i sovrummet och ber om att få kolla på barnprogram. Krånglar mig ur sängen, bäddar ner henne i soffan och slår på teven. Tänder en brasa och slår mig ner framför den med en kopp te och en påse tvätt som ska vikas. Hur gör man vardagssysslor mer attraktiva att ta tag i? Gör dem framför brasan.

För en liten stund råder friden. Brasan sprakar, tvätten viks och jag hinner till och med göra några yogaövningar med min stela kropp. Nog för att man blir stark som en oxe av det här ständiga bärandet, men man blir rätt stel också. Det fanns en tid då jag körde några mil på cykeln före frukost, nu handlar det om att ta tillvara på de få minuter man får och försöka få till träning på dem.

”Ta ansvar för dina behov” var ett ledord på Sparreviken när det var full rulle och en massa lägerungar med tillhörande logistik som skulle tas om hand. Som trebarnsmamma som är ensam med barnen hela dagarna gäller det än. Ta ansvar för att dina behov ligger sist i prioriteringskön men ta också ansvar för att lyckas prioritera de behov som är nödvändiga. Det funkar inte att sova fyra timmar per natt, leva på te, majskakor och Marabou Helnöt och aldrig få sätta sig ner, även om det hade varit det enklaste för att få ihop logistiken.

Jag hör att Inga och Alice har vaknat och går ut i sovrummet. Dessa stora leenden när man dyker upp, all denna kärlek som man översköljs av. Jag bär ut dem i vardagsrummet och trebarnshjulet rullar igång. Alla ska äta, alla ska bada, alla ska ha kläder. Sängar ska bäddas, smutstvätt ska tvättas. Bebisarna gråter för att de är trötta, Agnes gråter för att strumporna sitter snett. Lös uppgiften, bara lös uppgiften. Kollar snabbt av jobbmailen och skottar i mig en tallrik müsli på stående fot när det blir en minut ledig.

Det går ett par timmar, sen måste man pausa. Inga och Alice sover och Agnes leker att hon är en trollkarl på väg till en annan planet. En kopp te, en rad choklad och så en liten stunds vila framför brasan. Ta ansvar för dina behov var det ja.