Ophelia och havet, tredje produktionen för Ophelia Vokalensemble. Jag var trött på formatet med mig i fokus och ville kliva ur blickfånget och göra något helt annorlunda. Therese och jag skrev ihop en historia och ett manus där alla korister fick en roll och minst en replik. Dessutom baxade vi in fjorton sånger, massa regi och en hel del koreografi. Kören och historien i fokus och själv tänkte jag sitta på bänken och bara bevista alltihop.
Det började med ett avhopp. En av koristerna behövde ta paus och plötsligt var vi en andraalt kort. Vad göra nu? Släppa alla tankar om att inte vara med i föreställningen, upp från bänken och in i kören. Mycket nyttigt för mig att stå mitt bland sångarna och mycket stor utveckling för kören att sjunga utan dirigent. Plötsligt var det bara lyssna som gällde.
Strax efter skulle vi börja repetera föreställningen med alla repliker och förflyttningar. Det gick, milt utryckt, uselt. Mitt och Thereses manus föll platt till marken, våra idéer om regi blev otydliga och alla repliker kändes stolpiga och konstlade. ”Det här känns som en skolföreställning i årskurs tre” tänkte jag mitt i repet och alla såg mer och mer skeptiska ut ju längre vi höll på.
Dagen efter började åsikterna välla in i vår Facebookgrupp. Ingen verkade tycka att det kändes bra. Jag skrev att vi skulle tänka ett varv till och återkomma, stack ut och sprang och försökte bearbeta samtidigt. Vad vill jag med Ophelia Vokalensemble? Har det ändrat sig sen jag startade ensemblen? Vad vill Opheliorna själva? Vad är de bäst på? Hur gör vi det här proffesionellt och unikt men så att alla känner sig bekväma?
Jag ringde Therese och vi började skala. Less is more. Bort med replikerna, fram med enstaka längre monologer. Förenkla regin, renodla koreografin. Lyft fram sången. Meddela ensemblen som alla gav tummen upp för förändringen.
Sen började vi repa intensivt. I sin enkelhet blev det en stark historia med havet som fond, om att bryta ärvda mönster och övervinna sina rädslor. De korister som agerade gjorde monologerna till sina egna och växte enormt på scenen. Koreografierna och regin började sitta. Sången lät bättre och bättre. Ingen korist fick psykbryt under repen. Ingen dirigent oroade sig i hemlighet för hur det skulle gå. Efter genrepet kände jag mig helt lugn.
Så hade vi föreställning. Allt satt. Så mycket beröm, så många som blev starkt berörda. Jag är så stolt över min ensemble. Så glad för att jag vågade göra om och göra rätt. Det här är utan tvekan vår bästa föreställning hittills. Nu ska den säljas vidare.
Frilansförälder 