Kollega med döden

I snart tjugo år har vi varit kollegor, jag och döden. En sommardag 2003 i Åmåls kyrka skulle vi för första gången jobba tillsammans och jag var fullständigt oförberedd. Den kollektiva sorgen sköljde över mig och jag satt och kämpade mot tårarna när jag inte kämpade med Våren av Grieg som var önskad som ingångsmusik. Sen åkte jag hem och stensomnade.

Nuförtiden gråter jag sällan på begravningar. Man blir van vid den kollektiva sorgen och att jobba med döden. Men ibland blir det svårt. När jag spelat på begravningar utan anhöriga eller att livsödet är extra sorgligt. Och barnbegravningar tackar jag nej till.

Det går inte att komma ifrån att det också är en föreställning som ska klaffa i minsta detalj. Momenten ska följa på varandra utan onödiga pauser. Ibland måste prästen eller officianten lägga in extra prat för att jag ska hinna förflytta mig. Och är det tvåhundra personer som ska ta avsked av den avlidne måste jag åtminstone vara mentalt förberedd på att spela oavbrutet i en halvtimme. Tur att improvisation är min paradgren och att jag skaffat mig ett bibliotek av defileringshits att väva in i improvisationen.

Att spela begravningar i Oscars församling är en lyxtillvaro. Stora orglar och solister i absoluta toppklass. Men jag tycker också om den andra sidan, att försöka skapa magi på en liten kass orgel och få den rädda amatörsångaren som ska sjunga på släktingens eller vännens begravning att våga börja blomma.

Det finns något skönt i att ta på sig uniformen. Jag har alltid kjol eller klänning och nästan alltid den svarta kaftanen som jag bara har på jobbet. Och så orgelskorna förstås, de med multifärgat glitter. De som fick specialbeställas från England, som gör mig glad varje gång jag tar på mig dem och som alltid genererar beröm. Senast av en begravningsentreprenör som var helt exalterad över hur fina skor jag hade.

Döden var varit min kollega även på alla släktingars begravningar. Det har varit helt självvalt, jag har velat göra det. Men där har jag inte kunnat, och inte heller velat, distansera mig från sorgen och gå helt in i musikerrollen. Rösten har darrat på solosångerna och fingrarna sluntit på tangenterna. När jag spelade Gammal Fädbodpsalm från min fasters egen not var det svårt att hålla reda på både fingrar och fötter. Men jag har alltid velat spela. Både för deras skull och för min.

Så nära men ändå på avstånd. Jag har jobbat med döden i snart tjugo år men aldrig sett en död människa. Ibland kommer det nära när jag sitter på orgelpallen. Hur kommer jag reagera när mina föräldrar dör? Hur vill jag själv ha det när jag dör? Och vad händer egentligen när vi dött?

Sen avbryts funderingarna av prästens pålysning. Dags för ännu ett välbekant men kärt framträdande av Blott en dag.

En tisdag i bilder

Ritualerna och ensamheten. Torrborstning, vatten med äppelcidervinäger, yoga och sen te, tända ljus och dagbok. Redo att möta dagen och väcka barnen.

Internet är inte vaken så här tidigt på morgonen, sa jag för en månad sen och ersatte morgonfilm med morgonpyssel. Ingen klagade. De pärlar och ritar och leker med klippdockor och Lego medan Krakel Spektakel och Kusin Vitamin pratar och sjunger i bakgrunden.

På hemväg eget lämning. Mitt i skogen men ändå en minut till ICA och tre till skolan och förskolan. Samt typ fem minuter till havet och en egen liten badvik. Vilken ökning av livskvalité att flytta hit i somras.

Trött på att bara öva good enough för att klara olika uppdrag tog jag kontakt med Oskar igen för att hitta tillbaka till min förlorade pianoteknik. En timme på Pepparkaksgränd räckte. Nu sitter jag här varje morgon och gläds över att pianistfingrarna långsamt återvänder.

Min hjärna kräver stenhård disciplin, annars sticker den. Likt en tryffelhund på jakt rusar den glatt mot alla nya impulser och börjar gräva om ingen håller i kopplet. Ytterst detaljerade listor. Alarm på mobilen som reglerar korta arbetspass och korta pauser. Mycket te. Men lyckas jag hålla hjärnan kopplad jobbar den å andra sidan fruktansvärt effektivt.

Sångelev över FaceTime. Videomöte med Sunniva om nya reptider och fotosession med Amabelli. Jobba med Ophelias nya föreställning. Dirigera repertoar framför spegeln. Förkovring i röstlära. Pang pang pang.

Klockan slår tolv och allt stillnar för en stund. Jag lyssnar på Dagens dikt på radion. Äter en enkel lunch. Ligger en kort stund i soffan och låter tankarna vandra som de vill.

Jag viker kläder och sjunger duett med Malena. Tänk vad alla sånglektioner med Lena har gjort. Från att låta som en liten flicka till att ha ett omfång på tre oktaver och kunna sjunga avancerade operaverk.

En löptur genom höstlandskapet. I slutet av februari väntar Vasaloppet. Skräckblandad förväntan.

Dukar namnsdagsbord innan hämtning. När jag var liten var det jag och mormor Inga som firade namnsdag, nu är det jag och min lilla Inga. Så glad att hon fick det namnet.

Man får anpassa ambitionsnivån efter situation. Så länge barnen tycker att höjden av bakverk är såna där munkar från ICA så räcker det fint med ett sexpack dammsugare och Tom&Jerry-kex. Tids nog är det dags för hembakad namnsdagtårta på morgonen.

Ambitionsnivån fortsätter. Agnes har kör i Gustavsberg och efteråt frågar jag om vi ska köpa namnsdagsmiddag. Nån fin restaurang göre sig icke besvär, barnen röstar på Maxmiddag. I bilen.

Inga och Alice somnar i bilen på vägen hem och allt kommer i ofas. Läggningen blir jätteförsenad och ingen somnar. Klockan har slagit tio när jag stapplar upp ur sängen. Planen med hushållsarbete går om intet, jag bara stirrar tomt framför mig. Efter en stund ger jag upp, lämnar det stökiga köket åt sitt öde och går och lägger mig. Tekopp och en tänd änglaljusstake. Barnens varma kroppar som trycker sig nära mig. Inte kan jag få det bättre än så.

Mamma!

Det är mitt i natten och jag ska upp om bara några timmar och få iväg barnen till förskola och skola. Men jag kan inte sluta att kolla på klipp från dagens föreställning, om och om igen. Visst hör jag några saker som kan bli ännu bättre, men framförallt blir jag stoltare och stoltare för varje gång jag tittar.

Ophelia Vokalensemble spelade Mammaföreställningen i Oscarskyrkan idag. Efteråt var jag nöjd och tyckte det gick bra, men det är nu efter att ha fastnat fullständigt i de här videoklippen som jag fattar HUR bra det var. För ett drygt år sen, efter att i ett halvår suttit som nystartad ensemble och kämpat på Zoom, inledde Ophelia Vokalensemble höstterminen i en av koristernas trädgård och sångarna var rädda för att sjunga för varandra. Nu levererar de en sån här föreställning med all repertoar utantill och med mängder av koreografi. Min stolthet fullständigt svämmar över av denna utveckling.

Tänk så det kan bli. Utan pandemins knäckande restriktioner hade det inte blivit nån Ophelia Vokalensemble. Hade inte jag och Therese råkat jobba tillsammans på det där dopet i Djurgårdskyrkan i våras och omedelbart klickat, då hade jag inte fått en kollega och varken ensemblen eller föreställningen hade varit så bra som den är nu.

Jag har skrivit manus, Therese har koreograferat och så har vi regisserat tillsammans. Samarbetet har varit ytterst konstruktivt och förvånansvärt okomplicerat. Dessutom har jag fått en ny vän. Therese har fått mig att utveckla mitt skådespeleri från att bara spela rolig barnteater till att våga ta plats i det allvarliga. Utan hennes hjälp hade jag aldrig kunnat göra den här insatsen som föreställningens berättare så bra.

Mamma! handlar om så många skeenden i en förälders liv. Föda barn, få dricka kallt kaffe, långa nattningar, att fullständigt lacka ur, försöka få respekt från tonåringar, att försöka laga det trasiga. Men framförallt den enorma kärlek som bär genom allt. Vi i ensemblen är alla mammor i olika faser av vårt föräldraskap och vi har alla kunnat relatera personligen till föreställningen. Det har blivit oerhört starkt.

Jag läste en gång ett uttryck från dressyrvärlden om att man måste vänta på sin häst. Man kan inte pusha fram sin vilja med kropp eller sinne, man ska följa hästen när den väl är redo. Jobba för det man vill och sen vara beredd när det plötsligt händer. Precis så har det varit här. 2014 såg jag ”Öppen planlösning” med Voces Nordicae, blev helt golvad och ville också skapa sceniska föreställningar. Jag försökte men varken mina ensembler eller jag var mentalt redo. Drömmen låg kvar i bakhuvudet, plötsligt ramlade både ensemblen och Therese ner i knäet och alla bitarna föll på plats. När vi hade premiär i juni var jag så lycklig för att min dröm äntligen blivit verklighet. Inatt är jag lycklig för att kvaliteten blivit så hög. På tisdag ska vi börja arbeta med en ny föreställning och samtidigt sälja in Mamma! till nya arenor. Uppåt, framåt, vidare.

Lejonmamma under stjärnorna

Stjärnhimlen hälsar mig välkommen hem när jag parkerar bilen på gården. Klockan är ett på natten och jag har inte mött en bil sen Ålstäket två mil tidigare. Barnen sover djupt under filtar med gosedjur i famnen.

I fyrtiosju mil har jag fört dem hem, tvärs över Sverige. Fixat deras trilskande plattor, delat ut matsäck, stoppat om, sjungit vaggsånger och sen när de somnat bara tillryggalagt mil efter mil i septembernatten.

Vi var i Dalsland för att jag hade premiär på Halm i Hatten-föreställningen. Med barnen, pappa och Ebba på första parkett gick den alldeles strålande bra och barnen pratade glatt efteråt om att mamma blev kittlad och fick en hatt i ansiktet och om tokiga farbröder med skägg som spelade fiol. Bra betalt fick vi också. Nu har jag försörjt min flock och sen för jag dem hem till boet. Känner mig som en lejonhanne. Eller kanske mer en lejonmamma.

Jag bär in alla sovande barn och stoppar om dem i sängen. Struntar i resten av packningen, låser bilen och sätter mig vid köksbordet med tända ljus och en tekopp. Hela veckan har lite varit som att jonglera och hålla andan samtidigt. Allt nytt som dragit igång. Rodda truppgymnastik och kör och simskola och läsläxor och gympapåsar och extrakläder och så en liten tripp till Dalsland på det. Men nu är veckan i mål och jag andas ut. Vi klarade det. Stjärnorna viskar godnatt.

En uppvisning i fuskspel

Tackade ja till att spela på begravning i Oscarskyrkan. De anhöriga kontaktade mig och önskade något vackert pianostycke, gärna Chopin. Jag skickade förslag och spotifylänkar på några stycken som sitter i fingrarna och valet föll på Nocturne opus posthume av Chopin. Den övade jag in för ett halvår sen och den var dessutom lätt. Skönt, nu behövde jag inte lägga mer övningstid på den där begravningen.

Imorse tänkte jag bara spela igenom Chopin några varv innan begravningen skulle gå av stapeln. Plockade fram noterna och fick en smärre chock. Det var inte Nocturne opus posthume jag övade in för ett halvår sen, det var Vals opus posthume. Hur många Chopinstycken finns egentligen utgivna postumt? Den här Nocturnen hade jag aldrig spelat. Eller kanske när jag var typ sexton, i nån slags intensiv Chopinperiod. Jag kände vagt igen noterna, men den satt definitivt inte i fingrarna.

Nåväl, det var inte så mycket att göra. Om några timmar skulle den spelas på en stor begravning, det var bara att börja öva. Takt för takt, fras för fras. Många koppar te. Behåll lugnet. Agnes fick gå med grannarna till skolan och Inga och Alice, vars förskola var stängd för planeringsdag, sov som stockar i sovrummet. Öva öva öva innan de vaknar. Vilka ackord är det här egentligen? Var kan jag fuska utan att det hörs?

Jag satte alla noter medan de sov och fortsatte finslipa medan Inga, Alice och grannflickan Vera lekte precis utanför. Vera ställde sig i dörren och lyssnade andäktigt. Jag vill lyssna när du spelar, sa hon. Ok, om jag har lyckats charma en femåring ska jag väl lyckas charma ett begravningsfölje på Östermalm också.

Oscarskyrkan var fylld av svartklädda människor och koret helt överfullt av blommor. Jag fick jobba med en mycket duktig solist som jag tycker om och vi lyckades få uttjänta gamla begravningshits som Ave Maria och Dagen är nära att skimra. Sist av allt var det då dags för dagens uppvisning i fuskspel medan kistan bars ut. Jag spelade det vackraste jag någonsin kunde och försökte effektivt dölja alla missar. Kommer det här att gå vägen eller kommer det att märkas att jag övade in det här för några timmar sen?

Efter begravningen kom kyrkoherden fram.
-Vilken duktig pianist du är!
Yes. Mission completed.

Pipor och Basuner

Sedan mars 2021 har vi repat, jag och Anders. Ett helt år av pandemi och ständigt vabbande där det ibland kändes som att vi ställde in fler rep än de vi faktiskt genomförde. Sedan en vår med lite fler genomförda rep, en lång semester och så slutspurten med tre rep på en vecka. Och idag var det premiär på Pipor och Basuner.

Som jag har övat och slitigt. Repertoaren vi valt är verkligen inget för veklingar. Jag har verkligen behövt hålla igång pianospelet men framförallt har jag tvingats bli en så mycket bättre organist.

Vi har också fått lära känna varandra igen. Nog för att vi spelade i samma jazzband och umgicks lite när vi gick på gymnasiet, men sen följde tjugo år utan egentligen någon kontakt alls. Förutom en ny spelkollega har jag också fått en ny vän.

Och premiären gick så oerhört bra! Till och med när de fjorton hoptejpade sidorna med noter på Morceau Symphonique ramlade ner på golvet bredvid orgeln och jag fick fuska de tre sista sidorna ur huvudet. Vi fick så otroligt mycket lovord efter konserten. Klart att det finns förbättringspotential och viss repertoar kan byta plats eller bytas ut för att få en ännu bättre konsert, men den efterlämnande känslan är att det här konceptet kan bli riktigt riktigt bra. Världsturnéer hägrar! Men först kontakta alla kyrkomusiker vi känner och boka in konserter. Imorgon börjar arbetet framåt.

Sommarkören

Det är tredje sommaren i rad med Sommarkör. Något som skulle kompensera för en utebliven pandemitermin växte sig stort, blev succé och återkom. Rosorna blommar i Tessinparken och hälsar mig välkommen åter. En vecka sedan vi sist sågs.

Vi samlas vid fontänen som alltid. Några kommer varje gång, några kommer ibland, för vissa är det första gången. Alla är välkomna. Man kan vara helt nybörjare eller avancerad körsångare, allt går bra.

Jag kör en snabb presentationsrunda och sen en kort uppsjungning som inleds med några djupa långa andetag. Fokus, nu landar vi i det här tillsammans. Har snott konceptet av en prästkollega som kör gemensam andning med församlingen inför varje dop och vigsel och det är förvånansvärt effektivt.

Därefter enkla övningar med fokus på samsjungning och intonation. Sjung ett ord var i en låt, sjung i kvinter, sjung ett ackord och byt ut en ton, sjung kanon på två personer! En ständig balansgång mellan trygghet och utmaning. Jag justerar ständigt. När behöver folk känna sig trygga och när kan man vidga deras komfortzoner? Modet flödar bland körsångarna och de kastar sig, om ibland lite skräckslaget, ut i utmaningen.

Sen dags för sångövning. Folkmusik, sydafrikansk, spirituals, medeltidsballader, alla sorters kanons och tacksamma arr av Anders Öhrwall och Anders Nyberg. Alltid på gehör. Alltid lätta stämmor som låter bra på en gång. Aldrig längre progression än till körövningens slut en timme senare. Man ska alltid känna sig nöjd när man går hem och inte känna att man missar en del av inlärningen om man inte kan komma nästa gång.

Till sist En vänlig grönska fyrstämmigt. Jag har sjungit den säkert tusen gånger, ändå slår den an något i mig varje gång. För evigt förknippad med Musikhögskolans Kammarkör och allt som Erik Westberg har lärt mig om körsång och körledning. Jag skänker honom en varm tanke varje gång första ackordet kommer.

Timmen är slut och koristerna applåderar och pratar med varandra med glada röster. Jag går genom rosenallén bort mot tunnelbanan med glädje i bröstet. Lika roligt varje gång och nästa vecka ses vi igen.

De höga förväntningarnas pedagogik

Det är morgon och jag sitter vid fönstret i mitt gamla flickrum i Ödskölt och jobbar. Barnen sover och jag läser utvärderingar från körsångare.

Djurö Kammarkör och Ophelia Vokalensemble. Ett körledarvikariat i Oscars Stämmor skapade via pandemins snåriga stigar två egna ensembler under mitt företag. Så kan det bli. Olika sättning, olika åldersgrupper, olika repertoar, olika framförandepraxis – men drivna av samma pedagogiska tanke. De höga förväntningarnas pedagogik.

Djurö Kammarkör tog sig an Rheinbergers mässa i G-dur. Ett verk som är lätt vid första anblicken men när man ger sig i kast med det blir det svårare och svårare. Fjorton korister vana att sjunga i en jättekör på sextio personer skulle plötligt våga vara bärande i en liten ensemble. Vi tragglade på, hade i halvlek ett fullständigt värdelöst rep där ingenting fungerade, bröt ihop och kom igen. Sångarna skapade egna övningsgrupper och började öva hemma hos varandra. Jag la in extrarep efter extrarep. Sakta började musiken dansa och självförtroendet blev större och större. Och på gudstjänsten i Djurö Kyrka som var målet med hela projektet, då satt det. De hade fattat grejen med körsång. De räddade alla felsteg, de hittade balansen mellan att lyssna in varandra och att våga sjunga på, det fanns ett flöde även i de svaga partierna och de vågade vara mitt instrument och överlämna sig i dirigentens händer. Stoltheten och glädjen var stor efteråt hos oss alla.

Ophelia Vokalensemble gjorde en föreställning om alla aspekter att vara mamma. All musik utantill. En koreograf kopplades in och mängder av koreografier skulle sättas. Vi slet och slet och slet. La in massor av extrarep. Oron för att klara det var stor hos koristerna och stundtals även hos mig. Pressar jag dem för hårt nu? Men jag tror ju att de har förmågan att klara det!

Nivån på koristerna steg med rekordfart sista veckorna. På genrepet kändes det som att det ändå skulle gå vägen och på den välbesökta föreställningen så var vi i hamn. Succé! Publiken pendlade mellan skratt och gråt och vi blev fullkomligt översköljda av beröm när föreställningen var slut. Ni måste spela den på fler ställen! Ni måste åka på turné!

De höga förväntningarnas pedagogik. Jag har alltid jobbat så, ända sen jag var tjugotvå och skulle börja leda min första kör. Var med på en erfaren kollegas rep och iakttog förundrat och lite förvirrat pedagogiken. Varför tror han inte kören om mer? Varför peppar han dem inte för att bli lite bättre när de har förutsättningar för det? Varför går snacket, såväl hos dirigent som hos kören, att de inte kan bättre än såhär? Så vill inte jag jobba!

Jag förväntar mig alltid stordåd av mina körsångare. Tror med en dåres envishet på deras inneboende förmåga. Försöker alltid spänna bågen lite till och uppbådar all min entusiasm för att ingjuta mod i sångarna att våga spänna bågen tillsammans med mig. Hela tiden kan det bli bättre.

Pedagogiken funkar inte alltid. Några gånger har jag lämnat ensembler för att våra intentioner inte längre gått att förena. Men av enkäterna att döma så har pedagogiken denna gång landat helt rätt. Ser redan fram emot höstens projekt.

En dag i frilansförälderns liv

Onsdag morgon. Barnen är på förskolan och skolan och jag har precis sprungit backintervaller och tagit ett spontant dopp i havet. Svinkallt men skönt.

Hem till en varm tekopp och pianot. Ska spela två Mozartstycken på begravning senare idag och måste öva klart. På pianokonserten kapar jag resolut ett antal sidor i mitten för att stycket ska bli mer hanterbart långt både för pianisten och publiken. En fin modulering i C-dur över till nästa del så kommer ingen märka nåt.

Sunniva kommer med bussen. Hon får också en kopp te och vi pratar igenom förmiddagens projekt innan vi sätter igång. Släpar ut pianot mitt på vardagsrumsgolvet, riggar lampor, testar den ena kameravinkeln efter den andra, agerar kameramodeller med varandras instrument i händerna och märker ut alla lyckade vinklar med silvertejp, guldiga pallar och pelargoner. Det är otroligt oglamouröst men kul. Imorgon ska vi spela in marknadsföringsvideos.

Jag kör för ovanlighetens skull hela vägen in till stan. Buss och tunnelbana hinns inte riktigt med idag. Rep med solist och sen en snabb lunch på en solig bänk utanför kyrkan. Jag tvingar mig själv att inte jobba under tiden utan att bara vara närvarande.

Begravningen går vägen. Får beröm av präst och vaktmästare för pianospelet. Allegrosatsen ur pianosonaten i C-dur som var utgångsmusik var det första stora stycke jag fick spela som barn och minnena letar sig tillbaka till en konsert i Mustadfors Folkets Hus när jag var tio. När jag var femton fick jag spela hela sonaten och stora delar sitter fortfarande utantill.

Jag och Hyundaien tråcklar oss förbi dubbelparkerade bilar på Strandvägen och verkar precis undkomma rusningen. Jag bestämmer mig för att den här stunden får vara fri från jobb och väljer bort instuderingsmusik för Robert Broberg.

Hämta barn på förskola och fritids, köra hem och servera paradrätten ”goda kalla uppskurna saker i skålar som alla får plocka vad de vill av”. Den förekommer allt som oftast på onsdagar innan gympan.

Det är kort om tid mellan hämtning och gympa, jag är trött och känner att irritationen ligger nära. Försöker skärpa mig och tänka att så här har många föräldrar det hela tiden. Normalt sett har jag och barnen oceaner av tid att ösa ur. Vi kommer iväg till gympan och såväl irritation som stress släpper. Nu är det bara att vara gympafröken som gäller.

Vi kommer hem och alla är trötta men uppe i varv. Jag sätter på lite Octonauterna på SVT play för att barnen ska få chans att varva ner. Passar samtidigt på att köra ett plockrace och kolla av lite småjobb. Maya skriver att jag ska sprida eventet om vår Piafkonsert. Anna och jag har ett snabbt samtal om Vox Ancoraes medverkan på Medeltidsveckan. Fem minuter här, fem minuter där. Hela tiden dessa femminutare som ändå driver arbetet framåt.

Nattningen är klar. Sagor och sånger och samtal och mängder av närhet och kärlek. Nu är det dags för sista passet. Viker tvätt, packar några flyttkartonger, jobbar lite till. Föreställningar ska planeras, begravningsmusik ska förberedas, logistik ska ordnas. När klockan närmar sig midnatt hör jag steg från sovrummet och ut raglar Alice med en filt runt benen.

-Mamma ska komma nu. Mamma ska vara i sängen och ligga bredvid mig.

Ja mitt barn, det ska mamma. Nu får det räcka för idag.

Hej från musikerlivet

I april hittade jag på den kreativa utmaningen ”Hej från musikerlivet” och la varje dag ut glimtar från mitt yrkesliv med ett ord om dagen i alfabetisk ordning. Roligt och utvecklande för kreativiteten. Nu i maj finns dock ingen tid för att sitta och fnula på vilket ord jag ska använda idag. Den här månaden är att ta ett djupt andetag och kasta sig ut. Hej från musikerlivet på riktigt.

I lördags hade vi konsert med Vox Ancorae och slingorna från medeltids- och renässansmusiken snurrar fortfarande i huvudet. På torsdag är en helt annan slags konsert tillsammans med Maya med Edith Piafs sånger, vin och kanapéer. Projektkören som jag precis döpt till Djurö Kammarkör ska framföra en mässa av Rheinberger 29 maj och behöver ett antal rep fram till dess. Mitt och Sunnivas folkmusikprojekt Amabelli ska spela in fler filmer och jag och Anders ska repa trombonrepertoar till en konsert i augusti. Jag, Caroline och Rebecca arbetar med vår föreställning om den dalsländska halmslöjden. Ett gäng begravningar med musik jag inte kan, hur ofta händer det? Och kanske störst av allt just nu, föreställningen Mamma! med Ophelia Vokalensemble. Vi övar in all repertoar utantill, sätter all koreografi och jag skriver på mitt manus och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att bli regisserad av Therese. Det här är så mycket utanför ensemblens komfortzon men också utanför min. Vad har vi gett oss in på? Samtidigt finns en bubblande eufori. Detta har jag velat göra i så många år och nu händer det, i egen regi dessutom.

Dessutom, utöver alla dessa projekt, så ska vi flytta ut från huset i månadsskiftet maj/juni. Kommer sakna de stora fönstren, tallarna och hägrarna, men det känns bra att lämna och göra plats för något nytt.

Jag skulle kunna bli sjukt stressad över detta. Men jag väljer att försöka hålla stressen stången och fokusera på det fina som gör mig glad. Så länge har jag längtat efter detta, att vara del i fasta ensembler på hög nivå som vill framåt och uppåt i karriären. Efter många år av musikalisk ensamhet och uppstartade projekt som bara runnit ut i sanden eller inte blivit det jag ville har det det senaste året bara sagt pang. Nu har jag så många ensembler att jag kan strössla med dem.

Ett djupt andetag till. Nu är det bara att köra ända in i kaklet fram till juni tar vid. Allt medan körsbärsträden, kastanjen och rododendronen slår ut i min trädgård och hägrarna flyger över tallarna.