Kära Vox Ancorae. I snart tio år har jag fått vara en del av dig. Från trettioett och nyss gravid med Agnes till snart fyrtioett och trebarnsmamma med allt vad det innebär. Ett helt annat liv, en helt annan Amanda. Hade aldrig sjungit tidig musik när jag började i Vox, nu är det en bärande del av mitt yrkesliv.
Vår gemensamma väg har varit vindlande och stundtals snårig. Bott på olika platser i Sverige, svårt att få till konserter och rep, olika intentioner, olika förutsättningar. En tre års oplanerad och oönskad paus för att sedan ha en glädjerik uppståndelse i samband med att Stockholm Early Music Festival ringde och ville boka oss.
Alltid nära vänner, alltid rak kommunikation. Alltid rep med lika delar flams och djupa samtal. Jag har skrattat så jag fått ont i magen.
De senaste åren har varit ett sökande. Vad ska vi sjunga, hur ska vi vara, hur mycket ska vi satsa? Konserter i egen och andras regi. Med eller utan pärmar, med eller utan scenkläder. Långsamt har det börjat växa fram en utantillrepertoar och lite förflyttningar och agerande under konserterna.
I slutet av januari föll allt på plats. Vi hade först lett en workshop för Stylus Phantasticus och sedan gjort en gemensam konsert med dem. Varsin egen del och några gemensamma. Efter mycket diskussioner bestämde vi oss för scenkläder och bara utantill på vår egen del. Mer och mer agerande växte fram när vi repade och till slut balanserade vi på en skör tråd. Blir det tramsigt nu eller blir det bra? Äh, vi kör!
Veni, vidi, vici. Vi kastade oss ut och det blev succé. Aldrig har vi fått så mycket skratt och applåder. Sång på hög nivå, berättande mellansnack, agerande, koreografi och en stor skopa humor var uppenbarligen en mycket lyckad cocktail för framgång. Vi behåller den och kör vidare!
Frilansförälder 