Jag tvättar lakan och tömmer pottor. Löser syskonkonflikter och torkar snoriga näsor. Läser sagor, lagar middag, berömmer Legoskapelser. Jobbar stenhårt på städrutiner med barnen men måste ändå plocka plocka plocka legobitar och Pippifigurer och piprensare och halvätna äpplen som någon gömt. Ger massor av kärlek och får tusenfalt tillbaka. Jobbar så effektivt jag kan när barnen är på förskolan och skolan eller har somnat. Försöker beta av en sak i taget och känna mig nöjd med det, inte fastna i känslan av att det finns hur mycket som helst att göra. Dag efter dag efter dag.
Då och då slänger jag en blick på morsorna på kryddhyllan. Med sina ungar i famnen och änglar på flankerna står de där och hejar på. Kom igen Amanda! Det här går ju bra! En sak i taget bara. Ta nu en kopp te och sätt dig i gungstolen en stund. Du kan tömma diskmaskinen eller bädda Agnes säng medan teet är i mikron så har du fått det gjort. Heja på!
Morsorna fick jag av Dals Eds församling för typ elva år sen efter en hel sommar på orgelpallen. De har hängt med genom fem flyttar, en separation och tre barn. Ett tag bodde de i bilen fastsatta med häftmassa, i några år stod de fint uppställda i bokhyllan. Nu står de mitt i vardagen, guldglittrande bland stekos och halvfyllda kryddburkar, och hejar på för fullt. Två morsor hejar på en tredje.
Frilansförälder 