Kollega med döden

I snart tjugo år har vi varit kollegor, jag och döden. En sommardag 2003 i Åmåls kyrka skulle vi för första gången jobba tillsammans och jag var fullständigt oförberedd. Den kollektiva sorgen sköljde över mig och jag satt och kämpade mot tårarna när jag inte kämpade med Våren av Grieg som var önskad som ingångsmusik. Sen åkte jag hem och stensomnade.

Nuförtiden gråter jag sällan på begravningar. Man blir van vid den kollektiva sorgen och att jobba med döden. Men ibland blir det svårt. När jag spelat på begravningar utan anhöriga eller att livsödet är extra sorgligt. Och barnbegravningar tackar jag nej till.

Det går inte att komma ifrån att det också är en föreställning som ska klaffa i minsta detalj. Momenten ska följa på varandra utan onödiga pauser. Ibland måste prästen eller officianten lägga in extra prat för att jag ska hinna förflytta mig. Och är det tvåhundra personer som ska ta avsked av den avlidne måste jag åtminstone vara mentalt förberedd på att spela oavbrutet i en halvtimme. Tur att improvisation är min paradgren och att jag skaffat mig ett bibliotek av defileringshits att väva in i improvisationen.

Att spela begravningar i Oscars församling är en lyxtillvaro. Stora orglar och solister i absoluta toppklass. Men jag tycker också om den andra sidan, att försöka skapa magi på en liten kass orgel och få den rädda amatörsångaren som ska sjunga på släktingens eller vännens begravning att våga börja blomma.

Det finns något skönt i att ta på sig uniformen. Jag har alltid kjol eller klänning och nästan alltid den svarta kaftanen som jag bara har på jobbet. Och så orgelskorna förstås, de med multifärgat glitter. De som fick specialbeställas från England, som gör mig glad varje gång jag tar på mig dem och som alltid genererar beröm. Senast av en begravningsentreprenör som var helt exalterad över hur fina skor jag hade.

Döden var varit min kollega även på alla släktingars begravningar. Det har varit helt självvalt, jag har velat göra det. Men där har jag inte kunnat, och inte heller velat, distansera mig från sorgen och gå helt in i musikerrollen. Rösten har darrat på solosångerna och fingrarna sluntit på tangenterna. När jag spelade Gammal Fädbodpsalm från min fasters egen not var det svårt att hålla reda på både fingrar och fötter. Men jag har alltid velat spela. Både för deras skull och för min.

Så nära men ändå på avstånd. Jag har jobbat med döden i snart tjugo år men aldrig sett en död människa. Ibland kommer det nära när jag sitter på orgelpallen. Hur kommer jag reagera när mina föräldrar dör? Hur vill jag själv ha det när jag dör? Och vad händer egentligen när vi dött?

Sen avbryts funderingarna av prästens pålysning. Dags för ännu ett välbekant men kärt framträdande av Blott en dag.