Det är fortfarande jul hemma när man tittar in genom fönstret. Granen barrar nästan ingenting och stjärnor och stakar bäddar in allt i ett varmt ljus. Men efter arton jullovsdagar där jag och barnen bara var lediga har nu första arbetsveckan på det nya året passerat.
Sakta återvänder ljuset och med den arbetsglädjen. Från att inte lyfta ett finger jobbmässigt i flera veckor till att bara ramla rätt in i verksamheten. Ingen mjuk övergång behövdes denna gång. Lett två körrep, sökt stipendiepengar för Arvejols räkning, spelat begravning, planerat rep och konserter för diverse ensembler, börjat skissa på manus till ny Opheliaföreställning, övat barockmusik och skickat en sjuhelsikes massa fakturor för terminsavgifter. Det brukar vara jobbigt att komma igång, men så var det inte i år.
Förra terminen var en bra försäkran på att det gick utmärkt att leva bara som frilans. Vart bär den här terminen? Barnen blir större och jag kan ta större jobb. Det handlar bara om mod.
Har insett det där med mod under alla timmar jag lagt i skidspåret senaste tiden. Det är inte bristande teknik som gör att jag då och då står på öronen, det är när jag blir rädd och inte tror på min egen förmåga som jag ramlar. Samma sak gäller musikkarriären. Bara känna mod, inte vara rädd. Vilka steg utanför komfortzonen vågar jag ta, vilka kontakter vågar jag söka upp, hur mycket pengar vågar jag begära, hur stort vågar jag tänka? Det återstår att utvärdera när vårterminen når sitt slut.
Frilansförälder 