En glimt från en svunnen tid

Plötsligt glimmar minnesbilden till. Den nyseparerade Amanda för drygt två år sedan som efter några månader som ensamstående var så stolt över att hon ensam lyckades rodda en dag på stranden med barnen.

Så stort då, så enkelt nu. Så många saker som kändes fullständigt oöverstigliga då som nu bara rullar på, såväl i föräldraskapet som på jobbfronten. Det är ljusår mellan den nyseparerade Amanda och Amanda idag. Stundtals glömmer jag bort det, ser inte den enorma utveckling som skett och sker. Fastnar med huvudet i tvättkorgen eller bland en hoper ofärdiga projekt som ska ros iland. Det är bra att bli påmind ibland.

Jag klappar henne på kinden, hon den nyseparerade. Det gick ju bra. Du klarade en dag på stranden, och massa saker efter det. Nu jobbar vi vidare, du och jag.

Ett nytt paradigm

Jag står vid kajen i Saltsjöqvarn och väntar på båten till Djurgården. Bussen jag åkte med hit var fullsmockad. Jag är lite förkyld, sa mannen jag tvingades sätta mig bredvid. Hela pandemin verkar som bortblåst.

Samhället öppnade upp. Plötsligt försvann restriktionerna och vi fick återigen gå på fest, trängas i köpcentrum, kramas och uppleva fullsatta salonger. Jag hängde mentalt inte riktigt med när det hände. Va, får man ha riktiga körövningar nu, utan Zoom? Får folk stå nära varandra igen, även om jag tycker det är rätt skönt att slippa? Och hjälp, får man plötsligt ha konserter som man måste sälja in? Hur sjutton gör man då?

Jag har klarat Coronapandemin ganska bra ekonomiskt. Dels för att jag är en bred musiker och bra entreprenör och har kunnat dra in pengar på digitala lektioner, kurser och körövningar, men också för att jag har kunnat leva på gamla meriter och lyckats få rätt mycket pengar i krisstipendium och omsättningsstöd. Men nu är det slut med det. Ingen kommer längre ge mig pengar för att jag dirigerade opera i Bangladesh 2017 eller spelade auktoritär tandställning på fjorton fantastiska barnmusikalföreställningar 2020. Nu är det nu som gäller. Nu måste man leverera.

Det är så man skäms för att säga det, men jag tyckte att arbetslivet under pandemin ändå var rätt skönt. Någon slags undantagstillstånd. Eftersom det ändå inte gick att ha konserter så var det fritt fram att skapa massa konstnärliga projekt som skulle ge pengar sen. Men sen har blivit nu. Nu måste alla projekten betala sig.

Först blev jag nästan panikslagen. Hur gör man? Har sökt flera hundratusen kronor i omsättningsstöd och konstnärliga projektmedel, men det blir inga pengar förrän tidigast i december. Jag behöver jobb som ger pengar nu. Var går min konstnärliga gräns? Kan jag ta vilket jobb som helst bara för att få in pengar?

Sen byttes paniken ut mot handlingskraft och jävlar anamma. Det har alltid gått, det kommer gå vägen den här gången också, bara jag har tillit. Jag började styra upp ett projekt med körsång som teambuildingsaktivitet som skulle kunna ge bra pengar ganska fort och jobbade stenhårt mentalt på att bara tillåta goda tankar som handlade om intäkter.

Det tog en vecka. Sen kom snabba pengar-jobben ett efter ett. Flera begravningar i veckan fram till jul i Oscars församling. En förfrågan om ett damkörsarr, nya elever, blixtinkallad musiker på dop, ett ackompanjemangsjobb i Västerås. Leverera leverera leverera, parallellt med att få de konstnärliga projekten att fortsätta rulla vidare. Samt sjösätta den där idén om körsång som teambuilding. Och byta däck på bilen, moppa köksgolvet, rensa avlopp och framförallt pussa på barnen. Det är lite mycket nu, men jag klagar inte. Nu är det paradigmskifte i livet.

Prova Pomodoro

Småbarnstillvaron är inrutad, strukturerad och fylld av rutiner. Kvart över åtta börjar skolan, klockan två hämtar jag dem. Klockan fem ska middagen stå på bordet och klockan sju börjar läggningen. Morgonrutinen ser exakt likadan ut varje morgon och vi är (till min stora förundran) exemplariska på att komma iväg i god tid. Jag pussar hejdå på förskola och skola, springer hem och sen börjar förfallet.

Nog för att jag har en strukturerad lista på alla projekt och vad som ska göras under veckan, men det räcker inte. Vad ska jag börja med? Hur lång tid får det ta? Hur ska jag göra för att säkerställa att jag får gjort allt jag tänkt idag? Och framförallt, hur ska jag undvika att köra av den tilltänkta stigen för att en annan impuls slår ut det jag tänkte göra. Det finns en viss förbättringspotential här.

Så, idag har jag testat pomodoro-metoden. Man ska ställa en klocka på 25 minuter, jobba intensivt med en enskild uppgift tills klockan ringer och då ta fem minuters paus. Efter fyra sådana där pomodoro-pass får man ta en längre paus. Tror det är jättebra för mig, men en rejäl utmaning på flera plan.

Jag gjorde en lista med exakta tidsangivelser (som jag sen fick skriva om för att min elev fick förhinder och jag plötsligt fick tjugofem extra minuter att förädla), ställde klockan, gick in i mitt arbetsrum och satte igång. Drygt fyra timmar senare drog jag på mig gympaskorna och gick för att hämta barn, för första gången på länge nöjd med min arbetsdag.

Jag fick mycket gjort, men var inte helt lätt. Hade lite svårt att inte dra över de korta passen och fick jobba hårt för att inte följa alla impulser som kom. Men övning ger färdighet! Nu ska jag ge det här en chans. Imorgon är en ny dag, med ett gäng nya pomodoros.