Sommarkören

Det är tredje sommaren i rad med Sommarkör. Något som skulle kompensera för en utebliven pandemitermin växte sig stort, blev succé och återkom. Rosorna blommar i Tessinparken och hälsar mig välkommen åter. En vecka sedan vi sist sågs.

Vi samlas vid fontänen som alltid. Några kommer varje gång, några kommer ibland, för vissa är det första gången. Alla är välkomna. Man kan vara helt nybörjare eller avancerad körsångare, allt går bra.

Jag kör en snabb presentationsrunda och sen en kort uppsjungning som inleds med några djupa långa andetag. Fokus, nu landar vi i det här tillsammans. Har snott konceptet av en prästkollega som kör gemensam andning med församlingen inför varje dop och vigsel och det är förvånansvärt effektivt.

Därefter enkla övningar med fokus på samsjungning och intonation. Sjung ett ord var i en låt, sjung i kvinter, sjung ett ackord och byt ut en ton, sjung kanon på två personer! En ständig balansgång mellan trygghet och utmaning. Jag justerar ständigt. När behöver folk känna sig trygga och när kan man vidga deras komfortzoner? Modet flödar bland körsångarna och de kastar sig, om ibland lite skräckslaget, ut i utmaningen.

Sen dags för sångövning. Folkmusik, sydafrikansk, spirituals, medeltidsballader, alla sorters kanons och tacksamma arr av Anders Öhrwall och Anders Nyberg. Alltid på gehör. Alltid lätta stämmor som låter bra på en gång. Aldrig längre progression än till körövningens slut en timme senare. Man ska alltid känna sig nöjd när man går hem och inte känna att man missar en del av inlärningen om man inte kan komma nästa gång.

Till sist En vänlig grönska fyrstämmigt. Jag har sjungit den säkert tusen gånger, ändå slår den an något i mig varje gång. För evigt förknippad med Musikhögskolans Kammarkör och allt som Erik Westberg har lärt mig om körsång och körledning. Jag skänker honom en varm tanke varje gång första ackordet kommer.

Timmen är slut och koristerna applåderar och pratar med varandra med glada röster. Jag går genom rosenallén bort mot tunnelbanan med glädje i bröstet. Lika roligt varje gång och nästa vecka ses vi igen.

Långsamt leder också framåt

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor…

10 juni gick barnen på tio veckors sommarlov och uppenbarligen gjorde deras mamma också det. Jobbhjärnan kopplade ner fortare än kvickt och det jobb som behövts göras har gått otroligt långsamt. Som en gammal bil som behövt chokas igång och sen långsamt tuffat på. Men långsamt leder också framåt. Snart är alla uppgifter färdiga förutom konserter som ska övas in och en hemsida som vid sommarens slut förhoppningsvis ser dagens ljus.

Femhundra meter från vårt gamla hus börjar vårt nya liv ta form. Det var en fruktansvärt jobbig flytt på många olika plan, men nu börjar jag och barnen landa. Långsamt leder också framåt även här. En kartong i taget och försöka att vara nöjd med varje litet framsteg. Huset är litet men läget perfekt och barnen trivs jättebra.

Om en vecka är det tre kilometers simmande på Vansbrosimningen och idag simmade jag nästan lika länge som det tog när jag gjorde En Svensk Klassiker 2011. I en timme och sju minuter simmade jag tre varv runt en havsvik och höll humöret uppe genom att mumlande sjunga alla Cornelis Wreesvijks och Astrid Lindgrens sånger som jag kunde komma på. Åtminstone hoppas jag att jag mumlade. Minns fortfarande tydligt när jag var barn och trodde jag sjöng i mitt huvud men i verkligheten hade stått och sjungit En vänlig grönska för full hals över hela badviken.

Blev inte speciellt trött efter simningen, trots lång distans. Så oerhört skönt att veta att denna första del av Klassikern kommer gå bra, men hur jag ska klara av att springa tre mil på Lidingöloppet i september är en annan femma. Antar och hoppas att långsamt leder också framåt också på den fronten.

En dag i frilansförälderns liv

Onsdag morgon. Barnen är på förskolan och skolan och jag har precis sprungit backintervaller och tagit ett spontant dopp i havet. Svinkallt men skönt.

Hem till en varm tekopp och pianot. Ska spela två Mozartstycken på begravning senare idag och måste öva klart. På pianokonserten kapar jag resolut ett antal sidor i mitten för att stycket ska bli mer hanterbart långt både för pianisten och publiken. En fin modulering i C-dur över till nästa del så kommer ingen märka nåt.

Sunniva kommer med bussen. Hon får också en kopp te och vi pratar igenom förmiddagens projekt innan vi sätter igång. Släpar ut pianot mitt på vardagsrumsgolvet, riggar lampor, testar den ena kameravinkeln efter den andra, agerar kameramodeller med varandras instrument i händerna och märker ut alla lyckade vinklar med silvertejp, guldiga pallar och pelargoner. Det är otroligt oglamouröst men kul. Imorgon ska vi spela in marknadsföringsvideos.

Jag kör för ovanlighetens skull hela vägen in till stan. Buss och tunnelbana hinns inte riktigt med idag. Rep med solist och sen en snabb lunch på en solig bänk utanför kyrkan. Jag tvingar mig själv att inte jobba under tiden utan att bara vara närvarande.

Begravningen går vägen. Får beröm av präst och vaktmästare för pianospelet. Allegrosatsen ur pianosonaten i C-dur som var utgångsmusik var det första stora stycke jag fick spela som barn och minnena letar sig tillbaka till en konsert i Mustadfors Folkets Hus när jag var tio. När jag var femton fick jag spela hela sonaten och stora delar sitter fortfarande utantill.

Jag och Hyundaien tråcklar oss förbi dubbelparkerade bilar på Strandvägen och verkar precis undkomma rusningen. Jag bestämmer mig för att den här stunden får vara fri från jobb och väljer bort instuderingsmusik för Robert Broberg.

Hämta barn på förskola och fritids, köra hem och servera paradrätten ”goda kalla uppskurna saker i skålar som alla får plocka vad de vill av”. Den förekommer allt som oftast på onsdagar innan gympan.

Det är kort om tid mellan hämtning och gympa, jag är trött och känner att irritationen ligger nära. Försöker skärpa mig och tänka att så här har många föräldrar det hela tiden. Normalt sett har jag och barnen oceaner av tid att ösa ur. Vi kommer iväg till gympan och såväl irritation som stress släpper. Nu är det bara att vara gympafröken som gäller.

Vi kommer hem och alla är trötta men uppe i varv. Jag sätter på lite Octonauterna på SVT play för att barnen ska få chans att varva ner. Passar samtidigt på att köra ett plockrace och kolla av lite småjobb. Maya skriver att jag ska sprida eventet om vår Piafkonsert. Anna och jag har ett snabbt samtal om Vox Ancoraes medverkan på Medeltidsveckan. Fem minuter här, fem minuter där. Hela tiden dessa femminutare som ändå driver arbetet framåt.

Nattningen är klar. Sagor och sånger och samtal och mängder av närhet och kärlek. Nu är det dags för sista passet. Viker tvätt, packar några flyttkartonger, jobbar lite till. Föreställningar ska planeras, begravningsmusik ska förberedas, logistik ska ordnas. När klockan närmar sig midnatt hör jag steg från sovrummet och ut raglar Alice med en filt runt benen.

-Mamma ska komma nu. Mamma ska vara i sängen och ligga bredvid mig.

Ja mitt barn, det ska mamma. Nu får det räcka för idag.

Hej från musikerlivet

I april hittade jag på den kreativa utmaningen ”Hej från musikerlivet” och la varje dag ut glimtar från mitt yrkesliv med ett ord om dagen i alfabetisk ordning. Roligt och utvecklande för kreativiteten. Nu i maj finns dock ingen tid för att sitta och fnula på vilket ord jag ska använda idag. Den här månaden är att ta ett djupt andetag och kasta sig ut. Hej från musikerlivet på riktigt.

I lördags hade vi konsert med Vox Ancorae och slingorna från medeltids- och renässansmusiken snurrar fortfarande i huvudet. På torsdag är en helt annan slags konsert tillsammans med Maya med Edith Piafs sånger, vin och kanapéer. Projektkören som jag precis döpt till Djurö Kammarkör ska framföra en mässa av Rheinberger 29 maj och behöver ett antal rep fram till dess. Mitt och Sunnivas folkmusikprojekt Amabelli ska spela in fler filmer och jag och Anders ska repa trombonrepertoar till en konsert i augusti. Jag, Caroline och Rebecca arbetar med vår föreställning om den dalsländska halmslöjden. Ett gäng begravningar med musik jag inte kan, hur ofta händer det? Och kanske störst av allt just nu, föreställningen Mamma! med Ophelia Vokalensemble. Vi övar in all repertoar utantill, sätter all koreografi och jag skriver på mitt manus och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att bli regisserad av Therese. Det här är så mycket utanför ensemblens komfortzon men också utanför min. Vad har vi gett oss in på? Samtidigt finns en bubblande eufori. Detta har jag velat göra i så många år och nu händer det, i egen regi dessutom.

Dessutom, utöver alla dessa projekt, så ska vi flytta ut från huset i månadsskiftet maj/juni. Kommer sakna de stora fönstren, tallarna och hägrarna, men det känns bra att lämna och göra plats för något nytt.

Jag skulle kunna bli sjukt stressad över detta. Men jag väljer att försöka hålla stressen stången och fokusera på det fina som gör mig glad. Så länge har jag längtat efter detta, att vara del i fasta ensembler på hög nivå som vill framåt och uppåt i karriären. Efter många år av musikalisk ensamhet och uppstartade projekt som bara runnit ut i sanden eller inte blivit det jag ville har det det senaste året bara sagt pang. Nu har jag så många ensembler att jag kan strössla med dem.

Ett djupt andetag till. Nu är det bara att köra ända in i kaklet fram till juni tar vid. Allt medan körsbärsträden, kastanjen och rododendronen slår ut i min trädgård och hägrarna flyger över tallarna.

En monoton kvällsaktivitet

Det är måndag kväll och alla barnen har somnat. Nu är det dags att plocka fram den Björneråska disciplinen och köra ytterligare ett arbetspass. Fram med datorn, en filt över axlarna, en stor kopp te.

Musikalliansen anställer tio nya frilansmusiker. Blir jag antagen får jag varje månad lön för att göra sånt frilansare normalt måste göra gratis; öva som solist eller med mina ensembler, kompetensutveckla mig eller skapa nya projekt som så småningom blir lönsamma. Jag tror inte att jag behöver utveckla varför det känns attraktivt.

Ansökan till Musikalliansen är dock inget för veklingar. Varenda litet gig från juni 2016 till årskiftet 2021/2022 ska registreras. Jag upprepar, vartenda litet gig. Några längre kontrakt har jag haft genom åren och de får man registrera som en enhet , men oftast har jag bara varit anlitad för ett specifikt tillfälle. Listan över gjorda gig är därför helt f r u k t a n s v ä r t lång.

Jag har suttit i många timmar och kommer få sitta många till. Men det är inget att oja sig över, bara att göra. På torsdag är sista ansökningsdag och då ska allt vara registrerat. Må all denna ansträngning ge resultat.

Tack och hej Arts Dynamics

Vissa saker letar man efter länge. Andra läggs bara framför en på en silverbricka. En dag i mars förra året kom det ett mail från Musikcentrum. Gratis kurs i företagsutveckling i nio månader! Ansök här till Arts Dynamics! Jag tryckte på länken, ansökte och kom med.

I nio månader, två timmar varannan omsdag, har vi suttit bakom våra skärmar. Trettiotalet kulturentreprenörer från olika delar av Sverige har mötts i små rutor på Zoom. Olika konstformer, olika faser i livet, olika faser i vårt företagande. Vi har stötts och blötts och vågat berätta både om det som går bra och det som inte alls funkar i vårt företagande. I vår whats app-grupp har klimatet varit öppet, stöttande och peppande. Ibland har jag loggat in där och läst i tråden bara för att få fylla på med ny energi.

Och i den största rutan på Zoom har Sofie suttit. Med mjuk röst men fast hand och oändligt med kompetens att ösa ur har hon lotsat oss genom företagandets olika delar. Vilken är den röda tråden i det jag säljer? Hur ser mitt varumärke ut? Vilka är mina ideala kunder? Hur fungerar säljtänk, kampanjer och hur har jag det med ekonomin och min upplevelse av att tjäna pengar? Vad har jag för strategi på sociala medier? Hur optimerar jag min tid och hur får jag saker gjorda istället för att bara låta dem vara drömmar och idéer? Och framförallt, vem är jag? Vad är jag bra på och hur får jag utlopp för det för att kunna skapa stordåd i mitt företag?

Jag hade koll på en hel del av det här, men med Sofies hjälp har allt blivit så konkret. Varje gång har vi fått med oss en rejäl uppgift att göra till nästa gång, något som jag lagt massor av tid på. Det har betalat sig varje gång jag stött på samma uppgift i mitt eget företagande och redan har en strategi för hur jag ska hantera den.

Det har också betalat sig att bli mer medveten om hur jag fungerar och inte stånga mig blodig och känna mig misslyckad när saker inte funkat. Jobba med mig själv och inte mot mig själv har varit en vinnande strategi.

Från april till januari höll vi på och Arts Dynamics upptog stor del av min tid och mina tankar. Hade lite separationsångest för att lämna den fina miljön jag bara kunnat kliva in i under nio månaders tid. Men när det började närma sig avslutningen så kände jag att nej, nu är jag klar med det här. Nu har jag fått alla verktygen, nu är det dags att ta min mentala Art Dynamics-ryggsäck och gå ut i världen på riktigt. Tack och hej från djupet av mitt hjärta.

Tjugondag Knut men utan slut

Tjugondag Knut men julen får vara kvar över helgen. Vi dansade visserligen kring granen igår men jag drar mig för att slänga ut den. Går gärna och myser i julkänslan lite till.

Tjugo dagar ledigt hade jag. Lika långt jullov som barnen och jobbhjärnan kopplade fullständigt ner. Spelade som brukligt på lite julgudstjänster men mer var det inte.

I tisdags skulle jag då börja jobba igen. Trodde att jag skulle vakna med stor entusiasm och kasta mig över arbetet, men icke. Det var plågsamt att gå upp och fruktansvärt segt att jobba. Jag fick gjort det absolut nödvändigaste, sen gav jag upp. Likadant igår, segt segt segt.

Men idag vände det. Lika plågsamt att gå upp (och behöva väcka de stackars barnen dessutom) men jobbhjärnan hade vaknat till liv. Jag jobbade stenhårt på tjugofem minuters pomodoros och fem minuters paus förutom en rejäl lunchrast på en timme. Det funkade över förväntan. Plötsligt blev det dessutom massa hushållsarbete gjort, att dammsuga grustaget till hall gick ju att göra på fem minuter! Det här är min grej alltså, korta pass så att man inte hinner tröttna och så korta pauser så att man inte hinner sega till. Måste hålla i det här.

Jag tror att det blir en rolig vår. Måste våga kasta mig ut långt utanför komfortzonen på vissa projekt. Kasta mig ut och orka hålla i. Den här våren kräver mod och disciplin.

Har gett mig själv i nyårslöfte att ta hand bättre om mig själv. Prioritera träningen, komma i säng i rimlig tid, göra en vettig (det vill säga inte obefintlig) hud- och hårvårdsrutin innan sängdags. Och att läsa böcker, jag vill bli en läsande människa igen. Hittills går det ganska bra med alltihop. Läste ut Den som vandrar om natten men började om för att jag inte ville lämna den världen. Nu är det som att umgås med vänner man redan känner.

Och nu är det kväll. Kör tvättmaskin och torktumlare, har bakat en sats kolakakor. Imorgon är en annan dag. Kanske är jobbhjärnan i ännu bättre form då. Och julen åker inte ut förrän tidigast på söndag.

Shabat

På fredagarna på kibbutzen i Israel fick vi sluta i tvätteriet redan klockan tolv. Vid fem var det shabatmiddag i matsalen med två tända shabatljus, extra festlig mat och billigt vin ur plastdunkar som man fick dricka i porslinskoppar. Sen var hela samhället stängt ett dygn. Inga bussar gick, inga affärer var öppna. Söndag morgon klockan halv sju startade nästa vecka i tvätteriet och trots att det var mycket kortare helg än vi har i Sverige har jag aldrig känt mig så ledig som då.

Senaste månaderna har det där med vardag och helg flutit ihop mycket. Jag har haft jobb på många helger eller har behövt jobba ikapp hemma. Fem minuter här, fem minuter där, parallellt med att läsa sagor, lösa syskonkonflikter och vika tvätt. Absolut närvarande med barnen, men också huvudet ständigt inställt på jobb.

Häromdagen frågade flera personer efter sina fakturor, fakturor som jag var helt övertygad om att jag skickat. Det var en bra väckarklocka. Nu behöver jag nog ta lite ledigt. En judisk shabat fredag kväll till söndag morgon.

Det var jättesvårt. Huvudet spottade ur sig jobbtankar i rasande fart. Men du kan ju inte vara ledig nu Amanda, du har ju massor att fixa innan jul! Ska du stressa de andra dagarna istället? Du borde i alla fall öva!

Men jag höll emot. Förutom ett kort mail som jag var tvungen att skicka rörde jag inte mailen. Öppnade inte Facebook. Spelade inte ens några toner på pianot. Gav mig själv tid att sitta i fåtöljen och läsa eller bara titta på granen. Efter en stund saktade tankarna ner och allt blev lugnt inombords.

Och nu är det söndag morgon. Dags för sista rycket innan jul!

When you wish upon a star

Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp!

Som ett vuxet luciatåg kommer de där i mörkret och kylan, påpälsade och med ljus i handen. Dalakoralen av Bereden Väg ljuder ut över innergården på Banérgatan där vi har vår julkonsert i miniformat. Den tilltänkta julkonserten i Djurgårdskyrkan fick ställas in pga ökad smittspridning, men den här alternativa lösningen med musikaliskt jul-aw blev ett riktigt lyckokast.

Veni veni Emmanuel, captivum solve Israel…

I sexton år har jag lett körer. Kommit som ny till redan existerande konstellationer och sedan försökt känna in. Var ligger nivån nu och vilken potential finns? Vad har den här kören i bagaget? Hur hårt kan jag driva sångarna och de fortfarande bara känner glädje? Vilken repertoar vill kören sjunga kontra vad jag vill göra med dem? Hur intresserade är de att lägga tid och energi på att utvecklas till den nivån jag tror att de kan nå? Ständigt en balansgång. Och trots allt är det kören som bestämmer.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…

Det här är något annat. Det här är min vokalensemble. Jag försöker vänja mig vid den ovanliga tanken att det är jag som bestämmer. Det är jag som sätter ribban på vilken nivå den här ensemblen ska ligga, vilken repertoar vi har och vad våra framtida mål är. Just nu består ensemblen av tolv damer vars kapacitet jag tror mycket på, men är man som sångare inte bekväm med det repetitionstempo vi har eller mängden jag kräver att man övar hemma, då är man fri att lämna. Det är mina intentioner som är ensemblens bärande balk.

When you wish upon a star your dream comes true…

Mina barn tröttnar på kylan och bryter ihop. Jag leder den sista låten med Inga i famnen och de andra två vid mina fötter. Känner mig som i det där klippet där Leonard Bernstein dirigerar en orkester med bara ansiktsrörelser. Ensemblen sjunger alldeles strålande bra och genererar applåder och hurrarop. When you wish upon a star your dream comes true. En egen ensemble önskade jag mig och fick. Tack.

En glimt från en svunnen tid

Plötsligt glimmar minnesbilden till. Den nyseparerade Amanda för drygt två år sedan som efter några månader som ensamstående var så stolt över att hon ensam lyckades rodda en dag på stranden med barnen.

Så stort då, så enkelt nu. Så många saker som kändes fullständigt oöverstigliga då som nu bara rullar på, såväl i föräldraskapet som på jobbfronten. Det är ljusår mellan den nyseparerade Amanda och Amanda idag. Stundtals glömmer jag bort det, ser inte den enorma utveckling som skett och sker. Fastnar med huvudet i tvättkorgen eller bland en hoper ofärdiga projekt som ska ros iland. Det är bra att bli påmind ibland.

Jag klappar henne på kinden, hon den nyseparerade. Det gick ju bra. Du klarade en dag på stranden, och massa saker efter det. Nu jobbar vi vidare, du och jag.