Första höstdagen idag. Hundra sommardagar är nu ett minne blott. Tycker det har varit en av de bättre somrarna i mitt liv, men nog hade den gärna fått fortsätta lite till.
Jag klämde ut det sista av sommaren genom att ta tåget hem till Dalsland några dagar tillsammans med Agnes och simma i sjön, jobba i trädgården (däribland utmana min höjdrädsla genom att rensa stuprännor på fem meters höjd) och umgås med familjen. Efter fyra fina dagar i behagligt tempo där jag nästan bara var mamma åkte vi tillbaka till Stockholm i förrgår och jag inledde starkt med att sitta på orgelpallen redo för begravning knappt två timmar efter att tåget kommit in.
Sen dess har det gått i ett. Emil jobbar natt den här veckan och sover större delen av tiden han är hemma. Jag har jättemycket att göra och kastar mig mellan frilansarens och förälderns världar, jobbar fem minuter här och fem minuter där. Både idag och igår fick jag två timmar när Emil gick med Agnes till lekparken, då jobbade jag som en liten blå utan att ta paus för att hinna klämma in så mycket som möjligt. Vårt hem ser ut som ett bombnedslag och vi hade typ ingen mat hemma fram tills idag när jag stålsatte mig och tog med Agnes på storhandling. Tack Gud för bärselen, gott om tid och att Coop ger bananer till barnen!
Så här vill jag egentligen inte ha det, men jag vet att det är en övergående fas. Kanske hade det för karriärens skull varit bättre att låta Agnes börja hos dagmamma nu, men det känns helt fel i mig att lämna bort henne. Det får vara så här ett tag.
Nu sover barnet i soffan och jag ska börja röja lite, hänga tvätt och bädda sängen så att vi kan gå och lägga oss. Små små steg framåt.
Frilansförälder 