Vid elvatiden på kvällen började Inga skrika i sängen. Blod överallt, ett förtvivlat barn och massa blod som rann ur näsa och mun. Jag försökte skjuta undan katastroftankarna och ringde 112 som ställde lite frågor och sen lugnade mig med att det bara var näsblod.
Medan jag torkade och tröstade Inga agerade hennes systrar, sex och tre år och mestadels på eget bevåg. Agnes hämtade papper och serverade kalla drycker med sugrör. Alice erbjöd sin halvdruckna vällingflaska till Inga, gav henne en ny napp och gick och sköljde den blodiga. Gemensamt fick de i badkarsproppen, fyllde badkaret med kallt vatten, pekade ut var i sängen det kommit blod och stoppade alla blodiga textilier i badkaret. Hela tiden klappade, kramade och pussade de på Inga.
Efter en vällingflaska, ett glas vatten, ett glas mjölk och mycket kärlek var Inga sig själv igen. Ny pyjamas, ny saga, lite prat om huruvida det här blodet var kusligare än Läskiga Huset på Gröna Lund och efter en stund hade alla somnat. Jag gick upp och tog en kopp te, trött efter chocken som släppte men mest helt rörd över denna systerkärlek som fullständigt flödade.
Frilansförälder 