Det är fullt liv ute på terassen. Femtio hägrar en junimorgon blandat med lite duvor, hackspettar, koltrastar och rödhakar går inte av för hackor. Klockan är strax efter halv sju och jag har vacklat ut på terassen efter att klockan ringt.
Ta på din egen syrgasmask innan du hjälper andra heter det ju. Det här är min syrgasmask. Nästan varenda morgon ställer jag klockan på halv sju och kör ett yogapass. På vintern inomhus vid de stora fönstren, från maj till oktober utomhus på terassen med den fullständiga mattan av fågelläten som sällskap.
Själva yogapasset sker med varierande resultat. Ibland kan jag hålla ställningarna i flera minuter, orkar hålla fokus ett helt pass och kommer till och med åt några känslomässiga grejer. Men lika ofta är huvudet fullt av annat och fokuset har svårt att infinna sig. Men det spelar ingen roll. Jag har slutat värdera yogan. Det är som tandborstning, det ska bara göras.
Efter yogan är det dags för te och dagboksskrivande. Här gäller det att inte fastna i vare sig telefon- eller tvättvikningsträsket. Skrivandet ska prioriteras. Resultatet är lika varierande som med yogan. Ibland är det stora insikter, ibland tre framvärkta rader om ingenting. Men det spelar ingen roll. Det viktiga är att jag gav mig själv tiden.
Efter de tre punkterna, yoga, te och dagbok, då är jag redo att väcka barn, få dem redo för förskolan och ta mig an dagen. Slarvar jag med det blir det obalans i mig resten av dagen.
Yoga, te och dagbok. Är det riktigt lyxigt hinner jag också ligga i hängmattan i fem minuter och titta upp i trädkronorna innan barnen behöver väckas. Då är jag rustad för det mesta.
Frilansförälder 