Småbarnstillvaron är inrutad, strukturerad och fylld av rutiner. Kvart över åtta börjar skolan, klockan två hämtar jag dem. Klockan fem ska middagen stå på bordet och klockan sju börjar läggningen. Morgonrutinen ser exakt likadan ut varje morgon och vi är (till min stora förundran) exemplariska på att komma iväg i god tid. Jag pussar hejdå på förskola och skola, springer hem och sen börjar förfallet.
Nog för att jag har en strukturerad lista på alla projekt och vad som ska göras under veckan, men det räcker inte. Vad ska jag börja med? Hur lång tid får det ta? Hur ska jag göra för att säkerställa att jag får gjort allt jag tänkt idag? Och framförallt, hur ska jag undvika att köra av den tilltänkta stigen för att en annan impuls slår ut det jag tänkte göra. Det finns en viss förbättringspotential här.
Så, idag har jag testat pomodoro-metoden. Man ska ställa en klocka på 25 minuter, jobba intensivt med en enskild uppgift tills klockan ringer och då ta fem minuters paus. Efter fyra sådana där pomodoro-pass får man ta en längre paus. Tror det är jättebra för mig, men en rejäl utmaning på flera plan.
Jag gjorde en lista med exakta tidsangivelser (som jag sen fick skriva om för att min elev fick förhinder och jag plötsligt fick tjugofem extra minuter att förädla), ställde klockan, gick in i mitt arbetsrum och satte igång. Drygt fyra timmar senare drog jag på mig gympaskorna och gick för att hämta barn, för första gången på länge nöjd med min arbetsdag.
Jag fick mycket gjort, men var inte helt lätt. Hade lite svårt att inte dra över de korta passen och fick jobba hårt för att inte följa alla impulser som kom. Men övning ger färdighet! Nu ska jag ge det här en chans. Imorgon är en ny dag, med ett gäng nya pomodoros.
Frilansförälder 