Jag står vid kajen i Saltsjöqvarn och väntar på båten till Djurgården. Bussen jag åkte med hit var fullsmockad. Jag är lite förkyld, sa mannen jag tvingades sätta mig bredvid. Hela pandemin verkar som bortblåst.
Samhället öppnade upp. Plötsligt försvann restriktionerna och vi fick återigen gå på fest, trängas i köpcentrum, kramas och uppleva fullsatta salonger. Jag hängde mentalt inte riktigt med när det hände. Va, får man ha riktiga körövningar nu, utan Zoom? Får folk stå nära varandra igen, även om jag tycker det är rätt skönt att slippa? Och hjälp, får man plötsligt ha konserter som man måste sälja in? Hur sjutton gör man då?
Jag har klarat Coronapandemin ganska bra ekonomiskt. Dels för att jag är en bred musiker och bra entreprenör och har kunnat dra in pengar på digitala lektioner, kurser och körövningar, men också för att jag har kunnat leva på gamla meriter och lyckats få rätt mycket pengar i krisstipendium och omsättningsstöd. Men nu är det slut med det. Ingen kommer längre ge mig pengar för att jag dirigerade opera i Bangladesh 2017 eller spelade auktoritär tandställning på fjorton fantastiska barnmusikalföreställningar 2020. Nu är det nu som gäller. Nu måste man leverera.
Det är så man skäms för att säga det, men jag tyckte att arbetslivet under pandemin ändå var rätt skönt. Någon slags undantagstillstånd. Eftersom det ändå inte gick att ha konserter så var det fritt fram att skapa massa konstnärliga projekt som skulle ge pengar sen. Men sen har blivit nu. Nu måste alla projekten betala sig.
Först blev jag nästan panikslagen. Hur gör man? Har sökt flera hundratusen kronor i omsättningsstöd och konstnärliga projektmedel, men det blir inga pengar förrän tidigast i december. Jag behöver jobb som ger pengar nu. Var går min konstnärliga gräns? Kan jag ta vilket jobb som helst bara för att få in pengar?
Sen byttes paniken ut mot handlingskraft och jävlar anamma. Det har alltid gått, det kommer gå vägen den här gången också, bara jag har tillit. Jag började styra upp ett projekt med körsång som teambuildingsaktivitet som skulle kunna ge bra pengar ganska fort och jobbade stenhårt mentalt på att bara tillåta goda tankar som handlade om intäkter.
Det tog en vecka. Sen kom snabba pengar-jobben ett efter ett. Flera begravningar i veckan fram till jul i Oscars församling. En förfrågan om ett damkörsarr, nya elever, blixtinkallad musiker på dop, ett ackompanjemangsjobb i Västerås. Leverera leverera leverera, parallellt med att få de konstnärliga projekten att fortsätta rulla vidare. Samt sjösätta den där idén om körsång som teambuilding. Och byta däck på bilen, moppa köksgolvet, rensa avlopp och framförallt pussa på barnen. Det är lite mycket nu, men jag klagar inte. Nu är det paradigmskifte i livet.
Frilansförälder 