På fredagarna på kibbutzen i Israel fick vi sluta i tvätteriet redan klockan tolv. Vid fem var det shabatmiddag i matsalen med två tända shabatljus, extra festlig mat och billigt vin ur plastdunkar som man fick dricka i porslinskoppar. Sen var hela samhället stängt ett dygn. Inga bussar gick, inga affärer var öppna. Söndag morgon klockan halv sju startade nästa vecka i tvätteriet och trots att det var mycket kortare helg än vi har i Sverige har jag aldrig känt mig så ledig som då.
Senaste månaderna har det där med vardag och helg flutit ihop mycket. Jag har haft jobb på många helger eller har behövt jobba ikapp hemma. Fem minuter här, fem minuter där, parallellt med att läsa sagor, lösa syskonkonflikter och vika tvätt. Absolut närvarande med barnen, men också huvudet ständigt inställt på jobb.
Häromdagen frågade flera personer efter sina fakturor, fakturor som jag var helt övertygad om att jag skickat. Det var en bra väckarklocka. Nu behöver jag nog ta lite ledigt. En judisk shabat fredag kväll till söndag morgon.
Det var jättesvårt. Huvudet spottade ur sig jobbtankar i rasande fart. Men du kan ju inte vara ledig nu Amanda, du har ju massor att fixa innan jul! Ska du stressa de andra dagarna istället? Du borde i alla fall öva!
Men jag höll emot. Förutom ett kort mail som jag var tvungen att skicka rörde jag inte mailen. Öppnade inte Facebook. Spelade inte ens några toner på pianot. Gav mig själv tid att sitta i fåtöljen och läsa eller bara titta på granen. Efter en stund saktade tankarna ner och allt blev lugnt inombords.
Och nu är det söndag morgon. Dags för sista rycket innan jul!
Frilansförälder 