En Sån Som Tränar. Jag var ju en sån i nästan fem år. Åkte skidor, cyklade, simmade och sprang. Från att ha varit en total icke-tränare till att genomföra En Svensk Klassiker och tre olympiska triathlonlopp. Blev aldrig snabb men byggde däremot upp en disciplin, ett pannben av stål och en helt ny självbild. Samt en och annan muskel, ser jag när jag tittar på gamla bilder.
Sen kom barnen och jag hittade aldrig tillbaka till träningen. Har gjort många tappra försök men aldrig lyckats hitta något som hållit i sig. Lite här, lite där och alldeles för mycket bortförklaringar. Självbilden har rasat och kläderna passat dåligt.
Nu får det vara nog, tänkte jag för en månad sen. Om det någonsin ska bli nåt av den här träningen så måste jag ha ett mål som verkligen kräver att jag tränar. Sagt och gjort, olympisk distans på Stockholm Triathlon i augusti. 1500 meter simning i öppet vatten, fyra mil cykling och en mil löpning. Inget jag direkt snyter ur näsan utan träning.
Direkt efter att jag anmält mig och basunerat ut den stora nyheten på Facebook så hände något med mig. Både kroppen och sinnet hittade omedelbart tillbaka till den gamla självbilden. Det kändes som att ha varit ute och slirat på en slingrig skogsväg i flera år och plötsligt komma ut på en motorväg. Det här har jag gjort förut, det är bara att köra i gamla hjulspår. Jag vet exakt hur jag ska agera och tänka för att nå målet. Plötsligt finns inga bortförklaringar. Plötsligt lyckades jag alltid hitta tid att träna. Plötsligt har jag tränat sex pass i veckan i tre veckors tid. Plötsligt är jag En Sån Som Tränar.
Visst finns det förbättringspotential på träningsfronten. Helgerna har varit svåra att få till och mest inneburit några styrkeövningar på golvet och tvåhundra hopp med hopprepet. Men ändå, jag har inte bangat utan faktiskt genomfört ett litet pass.
Än är mina distanser korta, än är det långt till att klara Stockholm Triathlon. Men i augusti minsann, då ska jag försöka slå min gamla tid med en minut eller två!
Frilansförälder 