De höga förväntningarnas pedagogik

Det är morgon och jag sitter vid fönstret i mitt gamla flickrum i Ödskölt och jobbar. Barnen sover och jag läser utvärderingar från körsångare.

Djurö Kammarkör och Ophelia Vokalensemble. Ett körledarvikariat i Oscars Stämmor skapade via pandemins snåriga stigar två egna ensembler under mitt företag. Så kan det bli. Olika sättning, olika åldersgrupper, olika repertoar, olika framförandepraxis – men drivna av samma pedagogiska tanke. De höga förväntningarnas pedagogik.

Djurö Kammarkör tog sig an Rheinbergers mässa i G-dur. Ett verk som är lätt vid första anblicken men när man ger sig i kast med det blir det svårare och svårare. Fjorton korister vana att sjunga i en jättekör på sextio personer skulle plötligt våga vara bärande i en liten ensemble. Vi tragglade på, hade i halvlek ett fullständigt värdelöst rep där ingenting fungerade, bröt ihop och kom igen. Sångarna skapade egna övningsgrupper och började öva hemma hos varandra. Jag la in extrarep efter extrarep. Sakta började musiken dansa och självförtroendet blev större och större. Och på gudstjänsten i Djurö Kyrka som var målet med hela projektet, då satt det. De hade fattat grejen med körsång. De räddade alla felsteg, de hittade balansen mellan att lyssna in varandra och att våga sjunga på, det fanns ett flöde även i de svaga partierna och de vågade vara mitt instrument och överlämna sig i dirigentens händer. Stoltheten och glädjen var stor efteråt hos oss alla.

Ophelia Vokalensemble gjorde en föreställning om alla aspekter att vara mamma. All musik utantill. En koreograf kopplades in och mängder av koreografier skulle sättas. Vi slet och slet och slet. La in massor av extrarep. Oron för att klara det var stor hos koristerna och stundtals även hos mig. Pressar jag dem för hårt nu? Men jag tror ju att de har förmågan att klara det!

Nivån på koristerna steg med rekordfart sista veckorna. På genrepet kändes det som att det ändå skulle gå vägen och på den välbesökta föreställningen så var vi i hamn. Succé! Publiken pendlade mellan skratt och gråt och vi blev fullkomligt översköljda av beröm när föreställningen var slut. Ni måste spela den på fler ställen! Ni måste åka på turné!

De höga förväntningarnas pedagogik. Jag har alltid jobbat så, ända sen jag var tjugotvå och skulle börja leda min första kör. Var med på en erfaren kollegas rep och iakttog förundrat och lite förvirrat pedagogiken. Varför tror han inte kören om mer? Varför peppar han dem inte för att bli lite bättre när de har förutsättningar för det? Varför går snacket, såväl hos dirigent som hos kören, att de inte kan bättre än såhär? Så vill inte jag jobba!

Jag förväntar mig alltid stordåd av mina körsångare. Tror med en dåres envishet på deras inneboende förmåga. Försöker alltid spänna bågen lite till och uppbådar all min entusiasm för att ingjuta mod i sångarna att våga spänna bågen tillsammans med mig. Hela tiden kan det bli bättre.

Pedagogiken funkar inte alltid. Några gånger har jag lämnat ensembler för att våra intentioner inte längre gått att förena. Men av enkäterna att döma så har pedagogiken denna gång landat helt rätt. Ser redan fram emot höstens projekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s