Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor…
10 juni gick barnen på tio veckors sommarlov och uppenbarligen gjorde deras mamma också det. Jobbhjärnan kopplade ner fortare än kvickt och det jobb som behövts göras har gått otroligt långsamt. Som en gammal bil som behövt chokas igång och sen långsamt tuffat på. Men långsamt leder också framåt. Snart är alla uppgifter färdiga förutom konserter som ska övas in och en hemsida som vid sommarens slut förhoppningsvis ser dagens ljus.
Femhundra meter från vårt gamla hus börjar vårt nya liv ta form. Det var en fruktansvärt jobbig flytt på många olika plan, men nu börjar jag och barnen landa. Långsamt leder också framåt även här. En kartong i taget och försöka att vara nöjd med varje litet framsteg. Huset är litet men läget perfekt och barnen trivs jättebra.
Om en vecka är det tre kilometers simmande på Vansbrosimningen och idag simmade jag nästan lika länge som det tog när jag gjorde En Svensk Klassiker 2011. I en timme och sju minuter simmade jag tre varv runt en havsvik och höll humöret uppe genom att mumlande sjunga alla Cornelis Wreesvijks och Astrid Lindgrens sånger som jag kunde komma på. Åtminstone hoppas jag att jag mumlade. Minns fortfarande tydligt när jag var barn och trodde jag sjöng i mitt huvud men i verkligheten hade stått och sjungit En vänlig grönska för full hals över hela badviken.
Blev inte speciellt trött efter simningen, trots lång distans. Så oerhört skönt att veta att denna första del av Klassikern kommer gå bra, men hur jag ska klara av att springa tre mil på Lidingöloppet i september är en annan femma. Antar och hoppas att långsamt leder också framåt också på den fronten.
Frilansförälder 