Snö och tallar i nio mil

Efter snart tre veckor av mycket lite träning hoppade jag ikväll tvåhundra hopp med hopprepet som en slags nystart. På’t igen med träningen, men först ett bokslut för att mentalt komma vidare.

Snart tre veckor sedan Vasaloppet Öppet Spår. Snart tre veckor sedan en av mina största utmaningar, dels fysiskt men främst mentalt.

Det gick fint att starta. Tre kilometers backe var inget problem för humöret och sen rullade det på. Jag kände mig stark och duktig. Blev omkörd av många men körde om minst lika många själv. Hurra, all träning har gett resultat! Jag kanske till och med klarar mig på tio timmar och inte tolv! Och vad vackert det är ute på myrarna när solen lyser!

Efter 2,5 mil var vi framme i Mångsbodarna och jag tog av mig skidorna för att fixa till tejpen som jag fixat fötterna med. Ett fatalt misstag en dag som denna när temperaturen gick från -14 till +5. Stora snöklumpar fastnade under pjäxorna och det tog mig en kvart av hackande med staven och misslyckade försök att få fast pjäxorna i skidorna innan jag lyckades komma iväg igen.

Alla de jag hade åkt med till Mångsbodarna hade kommit iväg före mig och känslan av styrka och tillförsikt ersattes successivt av känslan av att jag var dålig och långsam. Humöret sjönk som en sten och farten likaså. Dessutom blev spåren sämre och sämre ju fler plusgrader det blev. Och vadå vackert på myrarna, det är ju bara snö och tallar i nio mil!

Ok Björnerås, tänkte jag när alla de dåliga känslorna tryckte mig till marken. Är det nåt du har så är det pannben och strategier för att hålla humöret uppe. Nu ska du i mål här, du får ta till alla strategier du har.

Så medan spåren blev mer och mer värdelösa gav jag allt både fysiskt och mentalt. Jag peppade mig själv med alla superlativ jag kunde komma på. Varje gång jag blev omkörd tänkte jag ”om vi hade tävlat i piano hade jag vunnit mot alla, det är jag som är en hjälte som kör det här loppet helt utan talang!” Jag räknade till hundra om och om igen på olika språk i de långa uppförsbackarna för att slippa tänka på hur långa de var och när det kändes riktigt jävligt tänkte jag ”vad hade barnen tyckt varit roligt? ” och roade därefter mig själv med dålig kiss- och bajshumor. Efter sisådär fem mil var den starkaste drivkraften att jag aldrig skulle behöva åka det här skitloppet i hela mitt liv bara jag kom i mål, då ägnade jag mig energiskt åt den tanken. Allt medan spåren mer och mer blev en blandning av is och gröt och jag halkade omkring som Bambi på hal is och slet för kung och fosterland medan såväl skymningen som reptiderna smög sig på.

Efter sju mil gick det inte längre. Kroppen orkade men psyket var helt slut och tiden räckte inte. Repet drogs i Hökberg när jag hade två kilometer kvar dit och på de två kilometerna hann jag programmera om mig från att jag skulle lägga hela Klassikern på hyllan till att den stora bragden var att jag hade tränat inför och genomfört nästan ett helt lopp på jättetuffa spår och att det nu bara var att starta om Klassikersatsningen med Vätternrundan, träna skidor som sjutton och komma i mål på Vasan nästa år.

I Hökberg hade de tänt marschaller längs banan, i stereon spelades Koppången som jag har älskat i snart tjugofem år och funktionärer klappade på mig, gav mig fika, tog mina skidor och satte mig och de fyrtio andra som missade repet på en varm buss till Mora. Det kändes ändå nästan som att komma i mål.

När jag åkte Öppet Spår 2011 med mamma och Emma som hejaklack kom jag visserligen i mål, men grät i tre av nio mil, hade på eget bevåg brutit mellan Evertsberg och Oxberg om inte mamma i princip tvingat mig att fortsätta, ramlade i alla backar och var fullständigt förstörd i kroppen en vecka efteråt. Nu åkte jag helt ensam, skötte min egen mentala träning (förutom peppande sms med många emojis av mamma i varje kontroll) klarade väldigt många backar, grät kanske högst i två minuter när det kändes riktigt dåligt och var i princip helt återställd i kroppen två dagar efter loppet. Så nog var det en vinst ändå, trots avsaknad av medalj. Och nästa år ska jag ta mig ända till den där portalen i Mora.