Augusti 2015. Jag hade en fem månaders bebis, hade börjat jobba lite grann för att dryga ut min usla föräldrapenning och startade en blogg för att dokumentera hur det skulle gå att utveckla sin musikkarriär och sitt företag samtidigt som jag skulle vara ”en så närvarande förälder som det bara går”.
Ganska snart utvecklades också bloggen till att bli en motvikt mot det som jag ansåg som rådande ideal i samhället. Jag ville visa att man inte behöva följa strömmen utan kunde välja annorlunda. Man måste inte ha en anställning, man måste inte vara föräldraledig ett år och sen gå tillbaka till heltid, man måste inte börja lämna sina barn långa dagar på förskola när de är ett år gamla. Bloggen var mitt lilla bidrag till att stå på barrikaderna och inspirera folk till att våga välja andra vägar i sina liv.
Så många år av småbarnsliv som finns dokumenterat i bloggen. Med facit i hand tog jag verkligen vara på den tiden och tillbringade så mycket tid med barnen som det bara gick. Jag identifierade mig så mycket som småbarnsmamma att musikkarriären ibland hamnade i bakvattnet, men i efterhand är jag stolt över att alltid ha prioriterat barnen.
Men nu har jag inga småbarn längre. Jag har en snart tioåring som just kommit hem från ett översovningskalas och två sexåringar som kan läsa och som man kan lämna ensamma en kort stund för att gå till ICA och handla mjölk. De har skolplikt och fritidsaktiviteter och läxor och blir oftast sura om jag hämtar för tidigt på fritids, för de vill vara med sina kompisar. I princip alla förutsättningar i vårt liv har ändrats under dessa år. Barnen kan numera hänga med på alla mina jobb och skulle jag få ett uppdrag som kräver några dagar borta så kommer deras mormor och styr skutan under tiden.
Jag är inte mindre frilansmusiker och absolut inte mindre förälder än när jag startade bloggen. Men allt har sin tid. Så med kärlek, tack och hej Frilansföräldern. Nu vänder vi blad, som kungen skulle ha sagt.
Frilansförälder 