Sex veckor på volley

Vårterminen började med en rivstart första veckan och sen saktades tempot aldrig ner. I sex veckor har jag jobbat, jobbat och jobbat. Varenda arbetsdag, varenda vardagkväll efter läggning och i princip varje helgdag.

Så mycket tid som jag tillbringat vid det här instrumentet sen vårterminen började. Så mycket repertoar som jag bara tryckt in. Gläds åt att den förmågan verkar vara väl upparbetad och att kapaciteten är hög. Tack och lov för att barnen utan problem sover sig igenom pianoövning på sena kvällar.

Tack och lov också för att så mycket av mitt jobb består av att lyssna in sig på repertoar och jag kan promenera vid havet, träna skidor eller köra bil medan Mahler, Sibelius, Tallis och Coldplay går på repeat i lurarna.

Jag har spelat på så fruktansvärt många begravningar, nästan alla med krävande repertoar som det behövde läggas mycket övningstid på. Jag ska egentligen inte klaga, att spela begravningar i Oscars är att fantastiskt sätt att hålla spelandet igång och att drilla förmågan att öva in repertoar på kort tid, men efter de här veckorna fyllda av Mahlersymfonier, Bachsarabander och Beethovensonater så ska det bli skönt med lite Air, Tröstevisa och Amazing Grace.

Mitt i all krävande repertoar kom denna pärla. Begravning av en medelålders man med intellektuell funktionsnedsättning som älskade Galenskaparna och After Shave. Jag tog mig an uppgiften med största allvar och började väldigt svagt och vackert för att sedan brassa på allt mer och på slutet spela med varenda register utdraget på orgeln. Tyckte själv att det blev rätt bra när jag spelat klart och gick ned för trappen. Där nere stod präst och begravningsentreprenör med tårar i ögonen, vaktmästaren väste ”den vill jag också ha på min begravning!”, alla den avlidnes vänner på boendet hade suttit och gungat i takt och mamman sökte upp mig två dagar senare när jag jobbade för att få tacka för den fantastiska versionen av Macken. Ibland slår det an på riktigt.

Två stora projekt gick i mål, kärleksföreställningen med Ophelia Vokalensemble och aftonkonserten med Stylus Phantasticus. Så mycket slit och så mycket stolthet. Stolt över Stylus Phantasticus som gått från Sommarkören till Djurökören till Djurö Kammarkör till att nu vara en riktig ensemble med ett spännande namn, en professionell framtoning och en fin klang. Och stolt över mina Ophelior som med tillit och mod kastade sig ut och gav en helt fantastisk föreställning. Nästa gång blir vi ännu bättre.

Stoltast är jag över de här hjältarna. De har följt med på så många rep och när jag behövde vabba men inte kunde vara ledig satt de i rummet bakom orgeln med ett gäng gosedjur och kollade på film. Hela tiden har de skött sig exemplariskt. Så glad att de kan vara med på mitt jobb och vi kan vara tillsammans även på det sättet.

Den här veckan är lugnare. Hurra!

Tre veckors jullov med tre musketörer

Jag ligger i sängen med barnen runt omkring. Vi pratar och kramas, kittlas och busar. Sista morgonen som de får sova hur länge de vill och hasa runt i pyjamas halva förmiddagen. Imorgon börjar skola och förskola igen och tack och lov är barnen enormt peppade efter tre veckor hemma.

Vi har haft ett så fint jullov. Nästan en vecka i Dalsland, heldag på Gröna Lund och väldigt mycket tid att bara skrota runt hemma. Jag läser om föräldrar som klagar på att det blev för mycket skärmar under jullovet. Mina barn har visserligen bett om att få kolla på film då och då, men i nästa ögonblick glömt bort det då en ny lek uppstått ur intet. De parallella världarna finns ständigt hos oss och fantasin flödar. Ena stunden är barnen superhjältar, nästa stund prinsessor och plötsligt ska jag vara med och arrangera fiskdamm i klädkammaren för att de ritat och klippt ut en massa godisar i papper och det nu ska vara utdelning av godispåsar.

Som vuxen går det inte riktigt att ha tre veckors jullov när inte resten av världen har det. Men nästan. Jag har jobbat undan akuta grejer när de har sovit eller varit upptagna med sina lekar och ibland har de fått följa med. Lyx med tre så stora barn att det funkar.

Agnes undrade häromdagen varför jag har ett jobb där man behöver jobba på julaftonskvällen. För att det jobbet gör att jag kan vara med er hur mycket som helst, sa jag. Det är väldigt få föräldrar som kan jobba och ändå vara med sina barn så mycket som jag kan. Många andra barn har fått gå på fritids på jullovet för att deras föräldrar måste jobba. De kan inte vara hemma så som jag kan med er.

Vi tar oss upp ur sängen. Dagen till ära får barnen ha på sig pyjamasar och morgonrockar hela förmiddagen. De försvinner in i leken, jag ställer fram skålar med olika goda saker att äta när hungern sätter in och försöker i rasande fart hantera kommande föreställningar, repetitioner, begravningar, konserter och elever medan barnen är upptagna med annat. Imorgon börjar vardagen och vi är alla redo för den.

God Jul

Klockan är tio i åtta på morgonen. Tre sovande barn och jag ligger tillsammans i en 140 centimeters bäddsoffa. Agnes övergav sin säng vid fyratiden och kröp ner här. Det var för spännande med julafton för att kunna sova själv.

Jag hör hur mamma stökar på nedervåningen. Om ett litet tag kommer hon upp för trappan och väcker min och Linneas familj med den vackra speldosan som spelar Stilla Natt. Sen ner för trappan till knastrande brasa, julfika och morgonjulklapp. Samma väckning och samma omtanke på julaftons morgon sen jag var kanske sju år och jag känner samma förväntan att höra speldosan trots att jag är vuxen sen länge.

På något sätt kom jag i mål. På något sätt hann jag klart allt jobb i tid och nu har jag jullov med barnen. Förutom några begravningar och lite småplock som måste fixas innan vårterminens start ska jag vara helt ledig fram till 10 januari. Inte en väckarklocka så långt ögat når på nästan tre veckor.

Min bästa plats på jorden, i sängen bland mina barn. God Jul.

Den cirkulära acceptansen

Jag har stångat mig blodig. Trots en klok mamma och andra människor som i flera år sagt ”gör en sak i taget, gräv där du står” så har min hjärna inte förmått ta in det. Jag bara sett allt som måste göras, hela tiden försökt komma ikapp och har fått lägga mycket energi på att inte dräneras av känslan av misslyckande.

Så kom november. En visserligen ganska vacker november, men ändå så grå, så blöt och så tung. Barnen kom knappt upp på morgonen för att de var så trötta. Det kändes som att det enda vi kunde göra var att härda ut och överleva till ljusare tider. Och då kom den tillslut, den cirkulära acceptansen.

Plötsligt kunde jag ta till mig att tillvaron med barn på ett sätt är cirkulär. Det kommer aldrig komma ett tillfälle när allting är tipptopp samtidigt. Städar jag i ett hörn av huset plockar de fram i ett annat. Har jag hunnit få rent på diskbänken har Alice samtidigt bytt kläder fyra gånger och slängt alla kasserade klänningar och strumpbyxor huller om buller i den minimala klädkammaren. Den där tvättkorgen kommer inte bli tom förrän barnen flyttat hemifrån. Det är bara att vila i det.

Likadant med jobbet. Det kommer ständigt komma nya grejer om man har sjutton projekt parallellt som jag har. Det handlar bara om att våga släppa taget och vila när arbetsdagen eller veckan är slut och sedan återuppta igen.

Egentligen lärde jag mig det här när jag jobbade i tvätteriet på kibbutzen i Israel. Det gick aldrig att jobba ikapp. Försökte man effektivisera och vika undan snabbare kom det bara in nya vagnar med tvätt. Det var bara att infinna sig på sin plats 6.30-13.30 varje arbetsdag, vika på och sen lämna den halvfärdiga tvättvagnen när arbetsdagen var slut. Svårt men nyttigt för mig.

Det enda, förutom barnen, som jag prioriterade stenhårt i november var träningen. Jag tränade vartenda pass som min kusin skidtränaren skrivit på schemat och kände mig supernöjd över att få till fem eller sex pass i veckan. Också en form av acceptans. Ska det tränas så mycket så går jobbet och hushållet lite långsammare, och så får det vara.

Så förflöt november i acceptansens tecken och jag längtade efter första advent. Då skulle allt bli lättare. Juleljus och pepparkakor och bara mys och härlighet.

Så kom första advent, jag åkte på covid och allt havererade. Lyckades få mig symptomfri så att jag med gott samvete kunde gå och jobba på en jätteviktig begravning och sen åka hem och däcka, i övrigt försvann en dryg vecka i covidens dimma och nu handlar det bara om att komma ifatt på det mest akuta. Det handlar inte om acceptans längre, nu är det ACCEPTANS som gäller.

Allt har havererat. Jag ligger fruktansvärt efter på alla fronter: jobb, hem och träning. Men det är nyttig träning: acceptera, klappa på sig själv, intala sig att allt löser sig och beta av ett litet steg i taget.

Och mitt i detta är barnen och jag väldigt lyckliga i vår jultillvaro. Vi har gjort en stor sats pepparkaksdeg och bakar en plåt då och då, åker skridskor på Ekvallen och spelar och sjunger julsånger från morgon till kväll. Luciaframträdanden, julavslutning med barngympan, Agnes ritar egna julkort. Varje kväll ligger vi hand i hand i hennes säng och sjunger kvällens julsång som hon har valt ut. Det rör mitt hjärta så mycket att jag ibland får blinka bort tårarna.

Påfylld av kärlek kan jag sen ägna kvällen åt att jobba med den cirkulära acceptansen. Hänga upp blöta ytterkläder, sätta en deg på nattjäsning och fixa inför morgondagens friluftsdag för Agnes. Mer än så blir det inte på en kväll . Allt annat får jag bara vinka lite åt och överlåta åt morgondagen.

Småbarnstalangerna

Klockan är tjugo i fem och det är meningen att middagen ska stå på bordet inom en snar framtid. De tre middagsgästerna är inte överens.

Agnes har knåpat ihop en veckomatsedel helt efter egna preferenser och idag står det tomatsoppa med mjukt bröd. Inga protesterar högljutt men det biter inte på Agnes. Nu står det ju tomatsoppa på listan! Jag försöker hävda att hon kanske skulle involverat sina systrar i skapandet av matsedeln, men talar för helt döva öron.

Den något luttrade modern suckar, värmer en tekopp i mikron och försöker tänka ut en lösning som ska göra alla glada. Jag kokar lite snabbt ihop en tomatsoppa och gräver i kylskåpet efter något som kan rädda situationen. Lite gammal pasta, några oliver längst ner i en burk, en halv paprika och en fetaost. I frysen några skivor lantbröd köpta på extrapris. Jag lägger upp allt i fina skålar, dukar fint och tänder ljus och ropar att maten är klar.

-Idag får man bestämma själv, säger jag med entusiastisk röst. Det är soppa och så får man bestämma helt själv vad man vill ha i.

Alice ber om en stor portion soppa, häller i alla tillbehör som finns och rör sen glatt ihop det hela till en gröt som hon slevar i sig så det stänker på bordet, klänningen och den syster som råkar sitta närmast. Inga ratar soppan totalt men äter tillbehör som om det inte finns någon morgondag. Agnes äter tillbehör i en separat skål och sitter sen och petar i soppan.

-Jag kom på att jag nog inte gillar soppa så mycket. Jag vill nog ha pasta istället. Med ketchup.

Den något luttrade modern kväver en suck, värmer den kallnande pastan i mikron och tar fram ketchupen. Agnes gör tabberas på pastaskålen och jag häller ihop resterande slattar i en låda. Blir en bra lunch imorgon.

Mätta och nöjda fortsätter barnen med sina ritprojekt på golvet. Jag tar mig an det nerkladdade middagsbordet och tänker på vilka förmågor man skaffar sig som småbarnsförälder. Vem behöver gå på kurser i personlig utveckling eller ledarskap när man har tre döttrar?

En tisdag i bilder

Ritualerna och ensamheten. Torrborstning, vatten med äppelcidervinäger, yoga och sen te, tända ljus och dagbok. Redo att möta dagen och väcka barnen.

Internet är inte vaken så här tidigt på morgonen, sa jag för en månad sen och ersatte morgonfilm med morgonpyssel. Ingen klagade. De pärlar och ritar och leker med klippdockor och Lego medan Krakel Spektakel och Kusin Vitamin pratar och sjunger i bakgrunden.

På hemväg eget lämning. Mitt i skogen men ändå en minut till ICA och tre till skolan och förskolan. Samt typ fem minuter till havet och en egen liten badvik. Vilken ökning av livskvalité att flytta hit i somras.

Trött på att bara öva good enough för att klara olika uppdrag tog jag kontakt med Oskar igen för att hitta tillbaka till min förlorade pianoteknik. En timme på Pepparkaksgränd räckte. Nu sitter jag här varje morgon och gläds över att pianistfingrarna långsamt återvänder.

Min hjärna kräver stenhård disciplin, annars sticker den. Likt en tryffelhund på jakt rusar den glatt mot alla nya impulser och börjar gräva om ingen håller i kopplet. Ytterst detaljerade listor. Alarm på mobilen som reglerar korta arbetspass och korta pauser. Mycket te. Men lyckas jag hålla hjärnan kopplad jobbar den å andra sidan fruktansvärt effektivt.

Sångelev över FaceTime. Videomöte med Sunniva om nya reptider och fotosession med Amabelli. Jobba med Ophelias nya föreställning. Dirigera repertoar framför spegeln. Förkovring i röstlära. Pang pang pang.

Klockan slår tolv och allt stillnar för en stund. Jag lyssnar på Dagens dikt på radion. Äter en enkel lunch. Ligger en kort stund i soffan och låter tankarna vandra som de vill.

Jag viker kläder och sjunger duett med Malena. Tänk vad alla sånglektioner med Lena har gjort. Från att låta som en liten flicka till att ha ett omfång på tre oktaver och kunna sjunga avancerade operaverk.

En löptur genom höstlandskapet. I slutet av februari väntar Vasaloppet. Skräckblandad förväntan.

Dukar namnsdagsbord innan hämtning. När jag var liten var det jag och mormor Inga som firade namnsdag, nu är det jag och min lilla Inga. Så glad att hon fick det namnet.

Man får anpassa ambitionsnivån efter situation. Så länge barnen tycker att höjden av bakverk är såna där munkar från ICA så räcker det fint med ett sexpack dammsugare och Tom&Jerry-kex. Tids nog är det dags för hembakad namnsdagtårta på morgonen.

Ambitionsnivån fortsätter. Agnes har kör i Gustavsberg och efteråt frågar jag om vi ska köpa namnsdagsmiddag. Nån fin restaurang göre sig icke besvär, barnen röstar på Maxmiddag. I bilen.

Inga och Alice somnar i bilen på vägen hem och allt kommer i ofas. Läggningen blir jätteförsenad och ingen somnar. Klockan har slagit tio när jag stapplar upp ur sängen. Planen med hushållsarbete går om intet, jag bara stirrar tomt framför mig. Efter en stund ger jag upp, lämnar det stökiga köket åt sitt öde och går och lägger mig. Tekopp och en tänd änglaljusstake. Barnens varma kroppar som trycker sig nära mig. Inte kan jag få det bättre än så.

Out of Office

Vad spelar det för roll att hela veckan ägnats åt vabb när jag bestämt att ha helt jobbfri helg? Ingenting. Satt uppe halva fredagsnatten och jobbade ikapp men det var det värt. När lördagsmorgonen kom infann sig ett sådant lugn. Oändligt och oändligt av oplanerad tid.

I det lilla ser man det stora. Hur stora barn jag börjar få. Agnes var borta några timmar hos en kompis och Inga och Alice erövrade ännu ett stycke av klätterträdet. Stolt ropade de att de var jättemodiga och att jag skulle ta kort.

Med små små steg utökas självständigheten. Vi stoppade sedlar i en plånbok, övade på att säga ”Ursäkta, var är Nutellan?” och sen gick hon på lite darrande ben men med stolt min de hundrafemtio meterna genom skogen ner till ICA. Efter en stund kom hon tillbaka med Nutella, två liter mjölk och den Pokémontidning hon valt ut. De darrande benen hade bytts ut mot rejäla kliv och hon fullkomligt strålade av stolthet.

Kan inte Mohammed komma till berget så får berget komma till Mohammed. Ska det bli nåt friluftsliv med barnen så får det bli på deras villkor. Eftersom alla vägrade regnbyxor så fick det bli prinsessklänningar och min första tanke om en längre promenad till labyrinten byttes ut mot det närliggande berget. Barnen gick i ett föredömligt rakt led och hojtade åt mig att laga luckan när jag försökte gå en bit bakom och fota. Det är roligt när förskoledisciplinen flyttar hem. Fattas bara reflexvästarna.

Jag är så glad för att mamma och pappa gav mig naturen på ett sånt okomplicerat sätt. Vi var aldrig i fjällen eller gjorde några andra strapatsrika vandringar, men vi var alltid väldigt mycket ute på olika sätt. Till och med när vi var tonåringar släpade pappa ut oss i skogen på korvgrillning över öppen eld. Tröttsamt då, tacksamt nu.

Älskade Alice. Prinsessklänning, håret på ända, skorna på fel fot. Händerna och ansiktet fulla av strösocker efter att du vittjat sockerlådan som vi skulle ha till pannkakorna. Du är en virvelvind som springer mellan oavslutade aktiviteter, byter kläder fyra gånger om dagen, kastar saker omkring dig, testar gränser med blicken stadigt fäst på mig och lyssnar med ett halvt öra på det jag säger. Men så stillnar det. Du kryper upp i min famn, kurar ihop dig till en liten boll och sitter alldeles tyst och stilla. Leker ibland med mitt halsband, men oftast är du bara alldeles alldeles stilla. Som stiltje på havet innan vågorna och vindarna drar igång igen.

Agnes ritade oss. Supermamman och Superbarnen. Agnes fick vattnets kraft, Inga vindens och Alice solens. Och jag fick alla krafter för jag var en Supermamma. Jag tittar på bilden då och då medan jag städar kök och förbereder skolveckan och tröstar ledsna barn med ont i magen. Bär den imaginära manteln med stolthet.

Mamma!

Det är mitt i natten och jag ska upp om bara några timmar och få iväg barnen till förskola och skola. Men jag kan inte sluta att kolla på klipp från dagens föreställning, om och om igen. Visst hör jag några saker som kan bli ännu bättre, men framförallt blir jag stoltare och stoltare för varje gång jag tittar.

Ophelia Vokalensemble spelade Mammaföreställningen i Oscarskyrkan idag. Efteråt var jag nöjd och tyckte det gick bra, men det är nu efter att ha fastnat fullständigt i de här videoklippen som jag fattar HUR bra det var. För ett drygt år sen, efter att i ett halvår suttit som nystartad ensemble och kämpat på Zoom, inledde Ophelia Vokalensemble höstterminen i en av koristernas trädgård och sångarna var rädda för att sjunga för varandra. Nu levererar de en sån här föreställning med all repertoar utantill och med mängder av koreografi. Min stolthet fullständigt svämmar över av denna utveckling.

Tänk så det kan bli. Utan pandemins knäckande restriktioner hade det inte blivit nån Ophelia Vokalensemble. Hade inte jag och Therese råkat jobba tillsammans på det där dopet i Djurgårdskyrkan i våras och omedelbart klickat, då hade jag inte fått en kollega och varken ensemblen eller föreställningen hade varit så bra som den är nu.

Jag har skrivit manus, Therese har koreograferat och så har vi regisserat tillsammans. Samarbetet har varit ytterst konstruktivt och förvånansvärt okomplicerat. Dessutom har jag fått en ny vän. Therese har fått mig att utveckla mitt skådespeleri från att bara spela rolig barnteater till att våga ta plats i det allvarliga. Utan hennes hjälp hade jag aldrig kunnat göra den här insatsen som föreställningens berättare så bra.

Mamma! handlar om så många skeenden i en förälders liv. Föda barn, få dricka kallt kaffe, långa nattningar, att fullständigt lacka ur, försöka få respekt från tonåringar, att försöka laga det trasiga. Men framförallt den enorma kärlek som bär genom allt. Vi i ensemblen är alla mammor i olika faser av vårt föräldraskap och vi har alla kunnat relatera personligen till föreställningen. Det har blivit oerhört starkt.

Jag läste en gång ett uttryck från dressyrvärlden om att man måste vänta på sin häst. Man kan inte pusha fram sin vilja med kropp eller sinne, man ska följa hästen när den väl är redo. Jobba för det man vill och sen vara beredd när det plötsligt händer. Precis så har det varit här. 2014 såg jag ”Öppen planlösning” med Voces Nordicae, blev helt golvad och ville också skapa sceniska föreställningar. Jag försökte men varken mina ensembler eller jag var mentalt redo. Drömmen låg kvar i bakhuvudet, plötsligt ramlade både ensemblen och Therese ner i knäet och alla bitarna föll på plats. När vi hade premiär i juni var jag så lycklig för att min dröm äntligen blivit verklighet. Inatt är jag lycklig för att kvaliteten blivit så hög. På tisdag ska vi börja arbeta med en ny föreställning och samtidigt sälja in Mamma! till nya arenor. Uppåt, framåt, vidare.

Lejonmamma under stjärnorna

Stjärnhimlen hälsar mig välkommen hem när jag parkerar bilen på gården. Klockan är ett på natten och jag har inte mött en bil sen Ålstäket två mil tidigare. Barnen sover djupt under filtar med gosedjur i famnen.

I fyrtiosju mil har jag fört dem hem, tvärs över Sverige. Fixat deras trilskande plattor, delat ut matsäck, stoppat om, sjungit vaggsånger och sen när de somnat bara tillryggalagt mil efter mil i septembernatten.

Vi var i Dalsland för att jag hade premiär på Halm i Hatten-föreställningen. Med barnen, pappa och Ebba på första parkett gick den alldeles strålande bra och barnen pratade glatt efteråt om att mamma blev kittlad och fick en hatt i ansiktet och om tokiga farbröder med skägg som spelade fiol. Bra betalt fick vi också. Nu har jag försörjt min flock och sen för jag dem hem till boet. Känner mig som en lejonhanne. Eller kanske mer en lejonmamma.

Jag bär in alla sovande barn och stoppar om dem i sängen. Struntar i resten av packningen, låser bilen och sätter mig vid köksbordet med tända ljus och en tekopp. Hela veckan har lite varit som att jonglera och hålla andan samtidigt. Allt nytt som dragit igång. Rodda truppgymnastik och kör och simskola och läsläxor och gympapåsar och extrakläder och så en liten tripp till Dalsland på det. Men nu är veckan i mål och jag andas ut. Vi klarade det. Stjärnorna viskar godnatt.

Sommarlovets sista skimrande stund

Tio veckors sommarlov fick vi. Tio veckor av att få sova så länge man vill. Tio veckor av smultronplockning, bad i havsvik och långgrund sjö, lek med kompisar och kusiner, raceande på springcyklarna, spretiga blombuketter och magiska solnedgångar över Ivägsjön.

Men nu är det slut. Imorgon börjar Agnes ettan och Inga och Alice på storbarnsavdelningen Kobben. Agnes har packat sin nya jättefina ryggsäck, valt en av sina finaste klänningar och är lycklig och spänd över att få gå till skolan igen. Inga och Alice är glada de också över att börja på Kobben men eftersom det ska vara tjugofem grader varmt imorgon och Alice just nu oavsett väder klär på sig tre lager mönstermixade kläder och strumpor uppdragna till knäna så överlät jag inte klädvalet till henne. Hoppas på att hon accepterar de fina och svala kläder jag har lagt fram.

Och imorgon är också min semester slut. Gjort några små punktinsatser under sommaren och förra veckan jobbade jag litegrann, men imorgon börjar det på riktigt. Direkt efter att barnen är lämnade ska jag åka in till stan för att repa med Anders inför söndagens konsert. När barnen är hämtade vid två ska jag ha Zoommöte med Sunniva och prata om hösten med Amabelli och därefter genomföra en provsjungning online med en potentiell ny medlem till Ophelia Vokalensemble. Hade tänkt mig en lugn mjukstart med lite jobb på nån solig klippa, men det får vänta till på onsdag.

Allt känns väldigt ovant efter så lång semester. Hur gör man när man jobbar? Hur gör man för att få iväg alla barn i tid? Vilka strukturer och strategier behöver vi ha för att få vardagslivet att flyta smidigt och vilka behöver jag ha för att få arbetslivet att flyta lika smidigt? Vad vill jag prioritera och hur ska jag få det gjort? Känns som det behövs lite funderingar på den där klippan på onsdag.

Barnen sover och jag har övat konsertrepertoar med tekoppen som sällskap. Jag har inte tagit fram nån finklänning, men även jag känner förväntan inför imorgon. Allt har sin tid och nu är det dags för vardag igen.