Småbarnstalangerna

Klockan är tjugo i fem och det är meningen att middagen ska stå på bordet inom en snar framtid. De tre middagsgästerna är inte överens.

Agnes har knåpat ihop en veckomatsedel helt efter egna preferenser och idag står det tomatsoppa med mjukt bröd. Inga protesterar högljutt men det biter inte på Agnes. Nu står det ju tomatsoppa på listan! Jag försöker hävda att hon kanske skulle involverat sina systrar i skapandet av matsedeln, men talar för helt döva öron.

Den något luttrade modern suckar, värmer en tekopp i mikron och försöker tänka ut en lösning som ska göra alla glada. Jag kokar lite snabbt ihop en tomatsoppa och gräver i kylskåpet efter något som kan rädda situationen. Lite gammal pasta, några oliver längst ner i en burk, en halv paprika och en fetaost. I frysen några skivor lantbröd köpta på extrapris. Jag lägger upp allt i fina skålar, dukar fint och tänder ljus och ropar att maten är klar.

-Idag får man bestämma själv, säger jag med entusiastisk röst. Det är soppa och så får man bestämma helt själv vad man vill ha i.

Alice ber om en stor portion soppa, häller i alla tillbehör som finns och rör sen glatt ihop det hela till en gröt som hon slevar i sig så det stänker på bordet, klänningen och den syster som råkar sitta närmast. Inga ratar soppan totalt men äter tillbehör som om det inte finns någon morgondag. Agnes äter tillbehör i en separat skål och sitter sen och petar i soppan.

-Jag kom på att jag nog inte gillar soppa så mycket. Jag vill nog ha pasta istället. Med ketchup.

Den något luttrade modern kväver en suck, värmer den kallnande pastan i mikron och tar fram ketchupen. Agnes gör tabberas på pastaskålen och jag häller ihop resterande slattar i en låda. Blir en bra lunch imorgon.

Mätta och nöjda fortsätter barnen med sina ritprojekt på golvet. Jag tar mig an det nerkladdade middagsbordet och tänker på vilka förmågor man skaffar sig som småbarnsförälder. Vem behöver gå på kurser i personlig utveckling eller ledarskap när man har tre döttrar?

En tisdag i bilder

Ritualerna och ensamheten. Torrborstning, vatten med äppelcidervinäger, yoga och sen te, tända ljus och dagbok. Redo att möta dagen och väcka barnen.

Internet är inte vaken så här tidigt på morgonen, sa jag för en månad sen och ersatte morgonfilm med morgonpyssel. Ingen klagade. De pärlar och ritar och leker med klippdockor och Lego medan Krakel Spektakel och Kusin Vitamin pratar och sjunger i bakgrunden.

På hemväg eget lämning. Mitt i skogen men ändå en minut till ICA och tre till skolan och förskolan. Samt typ fem minuter till havet och en egen liten badvik. Vilken ökning av livskvalité att flytta hit i somras.

Trött på att bara öva good enough för att klara olika uppdrag tog jag kontakt med Oskar igen för att hitta tillbaka till min förlorade pianoteknik. En timme på Pepparkaksgränd räckte. Nu sitter jag här varje morgon och gläds över att pianistfingrarna långsamt återvänder.

Min hjärna kräver stenhård disciplin, annars sticker den. Likt en tryffelhund på jakt rusar den glatt mot alla nya impulser och börjar gräva om ingen håller i kopplet. Ytterst detaljerade listor. Alarm på mobilen som reglerar korta arbetspass och korta pauser. Mycket te. Men lyckas jag hålla hjärnan kopplad jobbar den å andra sidan fruktansvärt effektivt.

Sångelev över FaceTime. Videomöte med Sunniva om nya reptider och fotosession med Amabelli. Jobba med Ophelias nya föreställning. Dirigera repertoar framför spegeln. Förkovring i röstlära. Pang pang pang.

Klockan slår tolv och allt stillnar för en stund. Jag lyssnar på Dagens dikt på radion. Äter en enkel lunch. Ligger en kort stund i soffan och låter tankarna vandra som de vill.

Jag viker kläder och sjunger duett med Malena. Tänk vad alla sånglektioner med Lena har gjort. Från att låta som en liten flicka till att ha ett omfång på tre oktaver och kunna sjunga avancerade operaverk.

En löptur genom höstlandskapet. I slutet av februari väntar Vasaloppet. Skräckblandad förväntan.

Dukar namnsdagsbord innan hämtning. När jag var liten var det jag och mormor Inga som firade namnsdag, nu är det jag och min lilla Inga. Så glad att hon fick det namnet.

Man får anpassa ambitionsnivån efter situation. Så länge barnen tycker att höjden av bakverk är såna där munkar från ICA så räcker det fint med ett sexpack dammsugare och Tom&Jerry-kex. Tids nog är det dags för hembakad namnsdagtårta på morgonen.

Ambitionsnivån fortsätter. Agnes har kör i Gustavsberg och efteråt frågar jag om vi ska köpa namnsdagsmiddag. Nån fin restaurang göre sig icke besvär, barnen röstar på Maxmiddag. I bilen.

Inga och Alice somnar i bilen på vägen hem och allt kommer i ofas. Läggningen blir jätteförsenad och ingen somnar. Klockan har slagit tio när jag stapplar upp ur sängen. Planen med hushållsarbete går om intet, jag bara stirrar tomt framför mig. Efter en stund ger jag upp, lämnar det stökiga köket åt sitt öde och går och lägger mig. Tekopp och en tänd änglaljusstake. Barnens varma kroppar som trycker sig nära mig. Inte kan jag få det bättre än så.

Out of Office

Vad spelar det för roll att hela veckan ägnats åt vabb när jag bestämt att ha helt jobbfri helg? Ingenting. Satt uppe halva fredagsnatten och jobbade ikapp men det var det värt. När lördagsmorgonen kom infann sig ett sådant lugn. Oändligt och oändligt av oplanerad tid.

I det lilla ser man det stora. Hur stora barn jag börjar få. Agnes var borta några timmar hos en kompis och Inga och Alice erövrade ännu ett stycke av klätterträdet. Stolt ropade de att de var jättemodiga och att jag skulle ta kort.

Med små små steg utökas självständigheten. Vi stoppade sedlar i en plånbok, övade på att säga ”Ursäkta, var är Nutellan?” och sen gick hon på lite darrande ben men med stolt min de hundrafemtio meterna genom skogen ner till ICA. Efter en stund kom hon tillbaka med Nutella, två liter mjölk och den Pokémontidning hon valt ut. De darrande benen hade bytts ut mot rejäla kliv och hon fullkomligt strålade av stolthet.

Kan inte Mohammed komma till berget så får berget komma till Mohammed. Ska det bli nåt friluftsliv med barnen så får det bli på deras villkor. Eftersom alla vägrade regnbyxor så fick det bli prinsessklänningar och min första tanke om en längre promenad till labyrinten byttes ut mot det närliggande berget. Barnen gick i ett föredömligt rakt led och hojtade åt mig att laga luckan när jag försökte gå en bit bakom och fota. Det är roligt när förskoledisciplinen flyttar hem. Fattas bara reflexvästarna.

Jag är så glad för att mamma och pappa gav mig naturen på ett sånt okomplicerat sätt. Vi var aldrig i fjällen eller gjorde några andra strapatsrika vandringar, men vi var alltid väldigt mycket ute på olika sätt. Till och med när vi var tonåringar släpade pappa ut oss i skogen på korvgrillning över öppen eld. Tröttsamt då, tacksamt nu.

Älskade Alice. Prinsessklänning, håret på ända, skorna på fel fot. Händerna och ansiktet fulla av strösocker efter att du vittjat sockerlådan som vi skulle ha till pannkakorna. Du är en virvelvind som springer mellan oavslutade aktiviteter, byter kläder fyra gånger om dagen, kastar saker omkring dig, testar gränser med blicken stadigt fäst på mig och lyssnar med ett halvt öra på det jag säger. Men så stillnar det. Du kryper upp i min famn, kurar ihop dig till en liten boll och sitter alldeles tyst och stilla. Leker ibland med mitt halsband, men oftast är du bara alldeles alldeles stilla. Som stiltje på havet innan vågorna och vindarna drar igång igen.

Agnes ritade oss. Supermamman och Superbarnen. Agnes fick vattnets kraft, Inga vindens och Alice solens. Och jag fick alla krafter för jag var en Supermamma. Jag tittar på bilden då och då medan jag städar kök och förbereder skolveckan och tröstar ledsna barn med ont i magen. Bär den imaginära manteln med stolthet.

Mamma!

Det är mitt i natten och jag ska upp om bara några timmar och få iväg barnen till förskola och skola. Men jag kan inte sluta att kolla på klipp från dagens föreställning, om och om igen. Visst hör jag några saker som kan bli ännu bättre, men framförallt blir jag stoltare och stoltare för varje gång jag tittar.

Ophelia Vokalensemble spelade Mammaföreställningen i Oscarskyrkan idag. Efteråt var jag nöjd och tyckte det gick bra, men det är nu efter att ha fastnat fullständigt i de här videoklippen som jag fattar HUR bra det var. För ett drygt år sen, efter att i ett halvår suttit som nystartad ensemble och kämpat på Zoom, inledde Ophelia Vokalensemble höstterminen i en av koristernas trädgård och sångarna var rädda för att sjunga för varandra. Nu levererar de en sån här föreställning med all repertoar utantill och med mängder av koreografi. Min stolthet fullständigt svämmar över av denna utveckling.

Tänk så det kan bli. Utan pandemins knäckande restriktioner hade det inte blivit nån Ophelia Vokalensemble. Hade inte jag och Therese råkat jobba tillsammans på det där dopet i Djurgårdskyrkan i våras och omedelbart klickat, då hade jag inte fått en kollega och varken ensemblen eller föreställningen hade varit så bra som den är nu.

Jag har skrivit manus, Therese har koreograferat och så har vi regisserat tillsammans. Samarbetet har varit ytterst konstruktivt och förvånansvärt okomplicerat. Dessutom har jag fått en ny vän. Therese har fått mig att utveckla mitt skådespeleri från att bara spela rolig barnteater till att våga ta plats i det allvarliga. Utan hennes hjälp hade jag aldrig kunnat göra den här insatsen som föreställningens berättare så bra.

Mamma! handlar om så många skeenden i en förälders liv. Föda barn, få dricka kallt kaffe, långa nattningar, att fullständigt lacka ur, försöka få respekt från tonåringar, att försöka laga det trasiga. Men framförallt den enorma kärlek som bär genom allt. Vi i ensemblen är alla mammor i olika faser av vårt föräldraskap och vi har alla kunnat relatera personligen till föreställningen. Det har blivit oerhört starkt.

Jag läste en gång ett uttryck från dressyrvärlden om att man måste vänta på sin häst. Man kan inte pusha fram sin vilja med kropp eller sinne, man ska följa hästen när den väl är redo. Jobba för det man vill och sen vara beredd när det plötsligt händer. Precis så har det varit här. 2014 såg jag ”Öppen planlösning” med Voces Nordicae, blev helt golvad och ville också skapa sceniska föreställningar. Jag försökte men varken mina ensembler eller jag var mentalt redo. Drömmen låg kvar i bakhuvudet, plötsligt ramlade både ensemblen och Therese ner i knäet och alla bitarna föll på plats. När vi hade premiär i juni var jag så lycklig för att min dröm äntligen blivit verklighet. Inatt är jag lycklig för att kvaliteten blivit så hög. På tisdag ska vi börja arbeta med en ny föreställning och samtidigt sälja in Mamma! till nya arenor. Uppåt, framåt, vidare.

Lejonmamma under stjärnorna

Stjärnhimlen hälsar mig välkommen hem när jag parkerar bilen på gården. Klockan är ett på natten och jag har inte mött en bil sen Ålstäket två mil tidigare. Barnen sover djupt under filtar med gosedjur i famnen.

I fyrtiosju mil har jag fört dem hem, tvärs över Sverige. Fixat deras trilskande plattor, delat ut matsäck, stoppat om, sjungit vaggsånger och sen när de somnat bara tillryggalagt mil efter mil i septembernatten.

Vi var i Dalsland för att jag hade premiär på Halm i Hatten-föreställningen. Med barnen, pappa och Ebba på första parkett gick den alldeles strålande bra och barnen pratade glatt efteråt om att mamma blev kittlad och fick en hatt i ansiktet och om tokiga farbröder med skägg som spelade fiol. Bra betalt fick vi också. Nu har jag försörjt min flock och sen för jag dem hem till boet. Känner mig som en lejonhanne. Eller kanske mer en lejonmamma.

Jag bär in alla sovande barn och stoppar om dem i sängen. Struntar i resten av packningen, låser bilen och sätter mig vid köksbordet med tända ljus och en tekopp. Hela veckan har lite varit som att jonglera och hålla andan samtidigt. Allt nytt som dragit igång. Rodda truppgymnastik och kör och simskola och läsläxor och gympapåsar och extrakläder och så en liten tripp till Dalsland på det. Men nu är veckan i mål och jag andas ut. Vi klarade det. Stjärnorna viskar godnatt.

Sommarlovets sista skimrande stund

Tio veckors sommarlov fick vi. Tio veckor av att få sova så länge man vill. Tio veckor av smultronplockning, bad i havsvik och långgrund sjö, lek med kompisar och kusiner, raceande på springcyklarna, spretiga blombuketter och magiska solnedgångar över Ivägsjön.

Men nu är det slut. Imorgon börjar Agnes ettan och Inga och Alice på storbarnsavdelningen Kobben. Agnes har packat sin nya jättefina ryggsäck, valt en av sina finaste klänningar och är lycklig och spänd över att få gå till skolan igen. Inga och Alice är glada de också över att börja på Kobben men eftersom det ska vara tjugofem grader varmt imorgon och Alice just nu oavsett väder klär på sig tre lager mönstermixade kläder och strumpor uppdragna till knäna så överlät jag inte klädvalet till henne. Hoppas på att hon accepterar de fina och svala kläder jag har lagt fram.

Och imorgon är också min semester slut. Gjort några små punktinsatser under sommaren och förra veckan jobbade jag litegrann, men imorgon börjar det på riktigt. Direkt efter att barnen är lämnade ska jag åka in till stan för att repa med Anders inför söndagens konsert. När barnen är hämtade vid två ska jag ha Zoommöte med Sunniva och prata om hösten med Amabelli och därefter genomföra en provsjungning online med en potentiell ny medlem till Ophelia Vokalensemble. Hade tänkt mig en lugn mjukstart med lite jobb på nån solig klippa, men det får vänta till på onsdag.

Allt känns väldigt ovant efter så lång semester. Hur gör man när man jobbar? Hur gör man för att få iväg alla barn i tid? Vilka strukturer och strategier behöver vi ha för att få vardagslivet att flyta smidigt och vilka behöver jag ha för att få arbetslivet att flyta lika smidigt? Vad vill jag prioritera och hur ska jag få det gjort? Känns som det behövs lite funderingar på den där klippan på onsdag.

Barnen sover och jag har övat konsertrepertoar med tekoppen som sällskap. Jag har inte tagit fram nån finklänning, men även jag känner förväntan inför imorgon. Allt har sin tid och nu är det dags för vardag igen.

Långsamt leder också framåt

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor…

10 juni gick barnen på tio veckors sommarlov och uppenbarligen gjorde deras mamma också det. Jobbhjärnan kopplade ner fortare än kvickt och det jobb som behövts göras har gått otroligt långsamt. Som en gammal bil som behövt chokas igång och sen långsamt tuffat på. Men långsamt leder också framåt. Snart är alla uppgifter färdiga förutom konserter som ska övas in och en hemsida som vid sommarens slut förhoppningsvis ser dagens ljus.

Femhundra meter från vårt gamla hus börjar vårt nya liv ta form. Det var en fruktansvärt jobbig flytt på många olika plan, men nu börjar jag och barnen landa. Långsamt leder också framåt även här. En kartong i taget och försöka att vara nöjd med varje litet framsteg. Huset är litet men läget perfekt och barnen trivs jättebra.

Om en vecka är det tre kilometers simmande på Vansbrosimningen och idag simmade jag nästan lika länge som det tog när jag gjorde En Svensk Klassiker 2011. I en timme och sju minuter simmade jag tre varv runt en havsvik och höll humöret uppe genom att mumlande sjunga alla Cornelis Wreesvijks och Astrid Lindgrens sånger som jag kunde komma på. Åtminstone hoppas jag att jag mumlade. Minns fortfarande tydligt när jag var barn och trodde jag sjöng i mitt huvud men i verkligheten hade stått och sjungit En vänlig grönska för full hals över hela badviken.

Blev inte speciellt trött efter simningen, trots lång distans. Så oerhört skönt att veta att denna första del av Klassikern kommer gå bra, men hur jag ska klara av att springa tre mil på Lidingöloppet i september är en annan femma. Antar och hoppas att långsamt leder också framåt också på den fronten.

En dag i frilansförälderns liv

Onsdag morgon. Barnen är på förskolan och skolan och jag har precis sprungit backintervaller och tagit ett spontant dopp i havet. Svinkallt men skönt.

Hem till en varm tekopp och pianot. Ska spela två Mozartstycken på begravning senare idag och måste öva klart. På pianokonserten kapar jag resolut ett antal sidor i mitten för att stycket ska bli mer hanterbart långt både för pianisten och publiken. En fin modulering i C-dur över till nästa del så kommer ingen märka nåt.

Sunniva kommer med bussen. Hon får också en kopp te och vi pratar igenom förmiddagens projekt innan vi sätter igång. Släpar ut pianot mitt på vardagsrumsgolvet, riggar lampor, testar den ena kameravinkeln efter den andra, agerar kameramodeller med varandras instrument i händerna och märker ut alla lyckade vinklar med silvertejp, guldiga pallar och pelargoner. Det är otroligt oglamouröst men kul. Imorgon ska vi spela in marknadsföringsvideos.

Jag kör för ovanlighetens skull hela vägen in till stan. Buss och tunnelbana hinns inte riktigt med idag. Rep med solist och sen en snabb lunch på en solig bänk utanför kyrkan. Jag tvingar mig själv att inte jobba under tiden utan att bara vara närvarande.

Begravningen går vägen. Får beröm av präst och vaktmästare för pianospelet. Allegrosatsen ur pianosonaten i C-dur som var utgångsmusik var det första stora stycke jag fick spela som barn och minnena letar sig tillbaka till en konsert i Mustadfors Folkets Hus när jag var tio. När jag var femton fick jag spela hela sonaten och stora delar sitter fortfarande utantill.

Jag och Hyundaien tråcklar oss förbi dubbelparkerade bilar på Strandvägen och verkar precis undkomma rusningen. Jag bestämmer mig för att den här stunden får vara fri från jobb och väljer bort instuderingsmusik för Robert Broberg.

Hämta barn på förskola och fritids, köra hem och servera paradrätten ”goda kalla uppskurna saker i skålar som alla får plocka vad de vill av”. Den förekommer allt som oftast på onsdagar innan gympan.

Det är kort om tid mellan hämtning och gympa, jag är trött och känner att irritationen ligger nära. Försöker skärpa mig och tänka att så här har många föräldrar det hela tiden. Normalt sett har jag och barnen oceaner av tid att ösa ur. Vi kommer iväg till gympan och såväl irritation som stress släpper. Nu är det bara att vara gympafröken som gäller.

Vi kommer hem och alla är trötta men uppe i varv. Jag sätter på lite Octonauterna på SVT play för att barnen ska få chans att varva ner. Passar samtidigt på att köra ett plockrace och kolla av lite småjobb. Maya skriver att jag ska sprida eventet om vår Piafkonsert. Anna och jag har ett snabbt samtal om Vox Ancoraes medverkan på Medeltidsveckan. Fem minuter här, fem minuter där. Hela tiden dessa femminutare som ändå driver arbetet framåt.

Nattningen är klar. Sagor och sånger och samtal och mängder av närhet och kärlek. Nu är det dags för sista passet. Viker tvätt, packar några flyttkartonger, jobbar lite till. Föreställningar ska planeras, begravningsmusik ska förberedas, logistik ska ordnas. När klockan närmar sig midnatt hör jag steg från sovrummet och ut raglar Alice med en filt runt benen.

-Mamma ska komma nu. Mamma ska vara i sängen och ligga bredvid mig.

Ja mitt barn, det ska mamma. Nu får det räcka för idag.

Kvartett på orgelpallen

Doplördag i Djurgårdskyrkan och tre små assistenter med. Vi hade pratat mycket om hur det skulle gå till och alla var intresserade av leksakerna som fanns i en korg uppe vid orgeln.

Fram tills dopet började, vill säga. Då skulle alla sitta med mig på pallen. Inte helt planerat. Alice fick inte riktigt plats och bröt fullständigt ihop mitt i psalmen. Jag får inte PLAAATS!!!

Plötsligt fick jag användning för en av de viktigaste lärdomarna från kantorsutbildningen när man var en ambitiös nittonåring som bara ville göra rätt hela tiden. Vad du än gör, sluta inte spela under psalmsång (eller livet i allmänt, tänker jag nu). Kommer du av dig, spela bara melodi och bas. Kommer du av dig ändå, sjung! The show must go on.

Jag spelade med högerhand och fötter och försökte sjunga så övertygande som möjligt medan jag lyfte upp Alice i knäet med vänster arm. Tack småbarnsåren för att jag har blivit stark. Alice blev betydligt gladare och ville gärna spela med på orgeln. Vänster hand släppte orgeln igen och greppade telefonen. Titta här Alice, jätteroliga foton på din syster som sjunger i barnkören! Titta nu medan mamma tar sig igenom psalmen! Vi kom i mål med lite småmissar i fötterna och en helt svettig organist.

Emellan dopen spelades avantgardistisk orgelmusik, såväl av mina barn som av mina två barnelever som kom förbi på väg till Skansen. Upptäckarglädjen gick inte att ta miste på. Alice tog det hela ett steg längre genom att förtjust låna Maries guldiga orgelskor som stod redo bredvid orgeln.

Plocklunch vid orgeln. Sedan lekte Inga och Alice kurragömma bland kyrkbänkarna och Agnes gick upp i predikstolen och sjöng Nu tändas tusen juleljus. Några Djurgårdsflanörer kikade in men försvann lika snabbt igen när de insåg att tyst kontemplation inte var dagens melodi i kyrkorummet. Kändes som läge att ta med de små damerna ut.

Vinterjacka, vinterskor – och keps. Är det vår på gång så är det.

-Vet de om att de är två personer? frågade någon mig för ett tag sen. Jag vet ärligt talat inte hur de upplever sig själva och varandra. De är så starka i sina individuella utryck, men upplever de sig ändå som en enhet?

Ett dop till med mycket tjänstvilliga registranter på pallen, sen börja plocka ihop för hemfärd. Fann en snart sjuårings kärleksförklaring på ritplattan. Barns kärlek alltså. Så villkorslös, så direkt, så icke inlindad. De bara kastar kärleken på en. Det är bara att vara öppen och ta emot. Så även en alldeles vanlig lördag på en liten orgelläktare på Djurgården.

Barnkörsbarnet

Jag minns ju själv hur det var. Hur rummet såg ut som vi övade i. Ett svagt minne av hur körfröken som hette Elisabeth såg ut. Ett starkare minne av kyrkorummet på Öckerö, att vi sjöng Dina händer är fulla av blommor och fick påskliljor efteråt. På ett sätt nära men ändå så långt borta.

Och nu är det du som snart fyller sju och som sjunger i barnkören. Det är familjegudstjänst och du står längst fram i kyrkan. Sjunger för full hals, kan alla rörelser. Din körfröken heter Caroline och hon gör ett sånt fantastiskt jobb med er. Jag hade ju kunnat vara den jobbiga musikerföräldern som minsann vet hur allt borde skötas, men jag har bara lovord att säga om Caroline.

Du får gå fram och tända Kristusljuset och skiner av stolthet. Jag blir lite rörd. Dina systrar däremot är lagom intresserade av vad som sker i koret utan ägnar sig mest åt att trycka ner gosedjur i sina väskor och plocka upp dem igen.

Jag växlar blixtsnabbt och omedvetet mellan rollerna som musiker och mamma. Noterar att Caroline valt en hög och bra tonart för barnen, fångar upp ett gosedjur som Inga tappade, tänker på att alla barnen sjunger rent och ingen skriker, får plötsligt en liten Alicehand inkilad i min.

Du har lite paus mellan låtarna och kommer och kryper ihop bredvid mig. Min älsklingsfavoritmamma, säger du och pussar på min hand innan det är dags att gå upp och sjunga igen. Du var lite nervös innan, men det verkar helt försvunnit. Nu är du bara stolt och glad.

”Jag klappar mina händer, jag stampar mina fötter, jag öppnar mina armar, låt hjärtat va med! ” sjunger ni som postludium. Den har jag själv lärt ut när jag vickat i barnkörerna i Oscars. Alla roller blandas plötsligt: lilla barnet Amanda, barnkörsfröken Amanda och mamma Amanda. En stillsam lycka medan ni tar i från tårna där framme i koret.