Långsamt leder också framåt

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor…

10 juni gick barnen på tio veckors sommarlov och uppenbarligen gjorde deras mamma också det. Jobbhjärnan kopplade ner fortare än kvickt och det jobb som behövts göras har gått otroligt långsamt. Som en gammal bil som behövt chokas igång och sen långsamt tuffat på. Men långsamt leder också framåt. Snart är alla uppgifter färdiga förutom konserter som ska övas in och en hemsida som vid sommarens slut förhoppningsvis ser dagens ljus.

Femhundra meter från vårt gamla hus börjar vårt nya liv ta form. Det var en fruktansvärt jobbig flytt på många olika plan, men nu börjar jag och barnen landa. Långsamt leder också framåt även här. En kartong i taget och försöka att vara nöjd med varje litet framsteg. Huset är litet men läget perfekt och barnen trivs jättebra.

Om en vecka är det tre kilometers simmande på Vansbrosimningen och idag simmade jag nästan lika länge som det tog när jag gjorde En Svensk Klassiker 2011. I en timme och sju minuter simmade jag tre varv runt en havsvik och höll humöret uppe genom att mumlande sjunga alla Cornelis Wreesvijks och Astrid Lindgrens sånger som jag kunde komma på. Åtminstone hoppas jag att jag mumlade. Minns fortfarande tydligt när jag var barn och trodde jag sjöng i mitt huvud men i verkligheten hade stått och sjungit En vänlig grönska för full hals över hela badviken.

Blev inte speciellt trött efter simningen, trots lång distans. Så oerhört skönt att veta att denna första del av Klassikern kommer gå bra, men hur jag ska klara av att springa tre mil på Lidingöloppet i september är en annan femma. Antar och hoppas att långsamt leder också framåt också på den fronten.

En dag i frilansförälderns liv

Onsdag morgon. Barnen är på förskolan och skolan och jag har precis sprungit backintervaller och tagit ett spontant dopp i havet. Svinkallt men skönt.

Hem till en varm tekopp och pianot. Ska spela två Mozartstycken på begravning senare idag och måste öva klart. På pianokonserten kapar jag resolut ett antal sidor i mitten för att stycket ska bli mer hanterbart långt både för pianisten och publiken. En fin modulering i C-dur över till nästa del så kommer ingen märka nåt.

Sunniva kommer med bussen. Hon får också en kopp te och vi pratar igenom förmiddagens projekt innan vi sätter igång. Släpar ut pianot mitt på vardagsrumsgolvet, riggar lampor, testar den ena kameravinkeln efter den andra, agerar kameramodeller med varandras instrument i händerna och märker ut alla lyckade vinklar med silvertejp, guldiga pallar och pelargoner. Det är otroligt oglamouröst men kul. Imorgon ska vi spela in marknadsföringsvideos.

Jag kör för ovanlighetens skull hela vägen in till stan. Buss och tunnelbana hinns inte riktigt med idag. Rep med solist och sen en snabb lunch på en solig bänk utanför kyrkan. Jag tvingar mig själv att inte jobba under tiden utan att bara vara närvarande.

Begravningen går vägen. Får beröm av präst och vaktmästare för pianospelet. Allegrosatsen ur pianosonaten i C-dur som var utgångsmusik var det första stora stycke jag fick spela som barn och minnena letar sig tillbaka till en konsert i Mustadfors Folkets Hus när jag var tio. När jag var femton fick jag spela hela sonaten och stora delar sitter fortfarande utantill.

Jag och Hyundaien tråcklar oss förbi dubbelparkerade bilar på Strandvägen och verkar precis undkomma rusningen. Jag bestämmer mig för att den här stunden får vara fri från jobb och väljer bort instuderingsmusik för Robert Broberg.

Hämta barn på förskola och fritids, köra hem och servera paradrätten ”goda kalla uppskurna saker i skålar som alla får plocka vad de vill av”. Den förekommer allt som oftast på onsdagar innan gympan.

Det är kort om tid mellan hämtning och gympa, jag är trött och känner att irritationen ligger nära. Försöker skärpa mig och tänka att så här har många föräldrar det hela tiden. Normalt sett har jag och barnen oceaner av tid att ösa ur. Vi kommer iväg till gympan och såväl irritation som stress släpper. Nu är det bara att vara gympafröken som gäller.

Vi kommer hem och alla är trötta men uppe i varv. Jag sätter på lite Octonauterna på SVT play för att barnen ska få chans att varva ner. Passar samtidigt på att köra ett plockrace och kolla av lite småjobb. Maya skriver att jag ska sprida eventet om vår Piafkonsert. Anna och jag har ett snabbt samtal om Vox Ancoraes medverkan på Medeltidsveckan. Fem minuter här, fem minuter där. Hela tiden dessa femminutare som ändå driver arbetet framåt.

Nattningen är klar. Sagor och sånger och samtal och mängder av närhet och kärlek. Nu är det dags för sista passet. Viker tvätt, packar några flyttkartonger, jobbar lite till. Föreställningar ska planeras, begravningsmusik ska förberedas, logistik ska ordnas. När klockan närmar sig midnatt hör jag steg från sovrummet och ut raglar Alice med en filt runt benen.

-Mamma ska komma nu. Mamma ska vara i sängen och ligga bredvid mig.

Ja mitt barn, det ska mamma. Nu får det räcka för idag.

Kvartett på orgelpallen

Doplördag i Djurgårdskyrkan och tre små assistenter med. Vi hade pratat mycket om hur det skulle gå till och alla var intresserade av leksakerna som fanns i en korg uppe vid orgeln.

Fram tills dopet började, vill säga. Då skulle alla sitta med mig på pallen. Inte helt planerat. Alice fick inte riktigt plats och bröt fullständigt ihop mitt i psalmen. Jag får inte PLAAATS!!!

Plötsligt fick jag användning för en av de viktigaste lärdomarna från kantorsutbildningen när man var en ambitiös nittonåring som bara ville göra rätt hela tiden. Vad du än gör, sluta inte spela under psalmsång (eller livet i allmänt, tänker jag nu). Kommer du av dig, spela bara melodi och bas. Kommer du av dig ändå, sjung! The show must go on.

Jag spelade med högerhand och fötter och försökte sjunga så övertygande som möjligt medan jag lyfte upp Alice i knäet med vänster arm. Tack småbarnsåren för att jag har blivit stark. Alice blev betydligt gladare och ville gärna spela med på orgeln. Vänster hand släppte orgeln igen och greppade telefonen. Titta här Alice, jätteroliga foton på din syster som sjunger i barnkören! Titta nu medan mamma tar sig igenom psalmen! Vi kom i mål med lite småmissar i fötterna och en helt svettig organist.

Emellan dopen spelades avantgardistisk orgelmusik, såväl av mina barn som av mina två barnelever som kom förbi på väg till Skansen. Upptäckarglädjen gick inte att ta miste på. Alice tog det hela ett steg längre genom att förtjust låna Maries guldiga orgelskor som stod redo bredvid orgeln.

Plocklunch vid orgeln. Sedan lekte Inga och Alice kurragömma bland kyrkbänkarna och Agnes gick upp i predikstolen och sjöng Nu tändas tusen juleljus. Några Djurgårdsflanörer kikade in men försvann lika snabbt igen när de insåg att tyst kontemplation inte var dagens melodi i kyrkorummet. Kändes som läge att ta med de små damerna ut.

Vinterjacka, vinterskor – och keps. Är det vår på gång så är det.

-Vet de om att de är två personer? frågade någon mig för ett tag sen. Jag vet ärligt talat inte hur de upplever sig själva och varandra. De är så starka i sina individuella utryck, men upplever de sig ändå som en enhet?

Ett dop till med mycket tjänstvilliga registranter på pallen, sen börja plocka ihop för hemfärd. Fann en snart sjuårings kärleksförklaring på ritplattan. Barns kärlek alltså. Så villkorslös, så direkt, så icke inlindad. De bara kastar kärleken på en. Det är bara att vara öppen och ta emot. Så även en alldeles vanlig lördag på en liten orgelläktare på Djurgården.

Barnkörsbarnet

Jag minns ju själv hur det var. Hur rummet såg ut som vi övade i. Ett svagt minne av hur körfröken som hette Elisabeth såg ut. Ett starkare minne av kyrkorummet på Öckerö, att vi sjöng Dina händer är fulla av blommor och fick påskliljor efteråt. På ett sätt nära men ändå så långt borta.

Och nu är det du som snart fyller sju och som sjunger i barnkören. Det är familjegudstjänst och du står längst fram i kyrkan. Sjunger för full hals, kan alla rörelser. Din körfröken heter Caroline och hon gör ett sånt fantastiskt jobb med er. Jag hade ju kunnat vara den jobbiga musikerföräldern som minsann vet hur allt borde skötas, men jag har bara lovord att säga om Caroline.

Du får gå fram och tända Kristusljuset och skiner av stolthet. Jag blir lite rörd. Dina systrar däremot är lagom intresserade av vad som sker i koret utan ägnar sig mest åt att trycka ner gosedjur i sina väskor och plocka upp dem igen.

Jag växlar blixtsnabbt och omedvetet mellan rollerna som musiker och mamma. Noterar att Caroline valt en hög och bra tonart för barnen, fångar upp ett gosedjur som Inga tappade, tänker på att alla barnen sjunger rent och ingen skriker, får plötsligt en liten Alicehand inkilad i min.

Du har lite paus mellan låtarna och kommer och kryper ihop bredvid mig. Min älsklingsfavoritmamma, säger du och pussar på min hand innan det är dags att gå upp och sjunga igen. Du var lite nervös innan, men det verkar helt försvunnit. Nu är du bara stolt och glad.

”Jag klappar mina händer, jag stampar mina fötter, jag öppnar mina armar, låt hjärtat va med! ” sjunger ni som postludium. Den har jag själv lärt ut när jag vickat i barnkörerna i Oscars. Alla roller blandas plötsligt: lilla barnet Amanda, barnkörsfröken Amanda och mamma Amanda. En stillsam lycka medan ni tar i från tårna där framme i koret.

Det stora i det lilla

Sportlov i Dalsland. Efter att ha promenerat i två kilometer hemifrån morfar och Ebba så var det skönt att få vila benen i en hammock. Samt göra den ytterst populära pruttgrimaschen.

Morfar stekte pannkakor på elden för ett helt kompani och kompletterade med korv med bröd för den som inte var så pankakssugen. Inga tyckte det var bäst med bara bröd.

Jag tänkte att det krävs så lite för att jag och barnen ska bli lyckliga. En vårsol som värmer, en framtöad strand och ett gäng pinnar, kottar och stenar som kan slängas i sjön.

En kort promenad på min barndoms järnväg. Minns fortfarande solvarma slipers mot mina bara fötter och sommarblommor växandes i spåret. Då gick vi genom hela Långed längs järnvägen och lyssnade med örat på spåret efter tåg. Undrar sisådär tjugofem år senare om våra föräldrar verkligen hade koll på det där.

Och när orken sinar är det tur att Taxi Morfar finns. Fascinerad satt Alice på axlarna, tittade åt alla håll och vände sig mot mig med ett försiktigt leende. Mamma, det är roligt!

Det är säkert kul med lekland och utlandsresor till barnvänliga destinationer. Men oftast räcker det med vårsol, nystekta pannkakor och ett gäng pinnar att kasta. Mer behöver vi inte för att vara lyckliga.

En julig bildkavalkad

Jullov i Dalsland. Julklappar i mängder, nyårsbaluns, sovmorgon, ändlösa detektivlekar och hela tjocka släkten med morföräldrar (alla tre!) äkta och ingifta mostrar och morbröder och de älskade kusinerna. Dessutom mängder av snö!

Sen försvann julkortskänslan och töandet slog till. Men ingen klagade utan byggde glatt en snögubbe istället. Alice iförd udda tumvantar och hundnos.

Granen var den högsta i mannaminne. Ingen stjärna fick plats.

Tomten kommer! Kompletterad med hörselskydd och skyddsglasögon då släden lät så mycket och drog upp massa smuts i ögonen. Inga firade ankomsten med silvriga pompoms.

Fem förväntansfulla kusiner framför tomten.

Jullovsfrukost med Edamerost och pepparkaka.

Lycka är att tappa två tänder bredvid varandra så att man får en riktigt stor glugg.

Koncentrerat Play Doh-pysslande vid matbordet. Framförallt så tillverkades det färgglada popcorn.

Jag smög upp en tidig morgon och skrev dagbok i köket när alla sov.

Nyårskalas! Vissa hade servetterna på tallriken, vissa på huvudet och vissa hade snabbt knycklat ihop dem till en liten boll.

Partypinglorna!

Ett försök till syskonfoto. En vägrade och de andra två såg måttligt roade ut.

Nästa försök. Hon som förut vägrade lät sig mutas med plattan men då var redan Alice på väg ut ur bild.

Systerdöttrarna Zoe och Ellie. Så högt älskade av både mig och barnen.

Och denna fantastiska kusinkärlek. Så glad över att de har varandra.

Det var den bildkavalkaden. Nu väntar en dryg veckas jullov hemma på Djurö. Det är inte kattskit det heller.

Ett ögonblick att minnas

Du ligger där, i din egen fina sovalkov som mormor gjort i ordning åt dig , och sover. Hemma har du själv valt att sova i ditt eget rum om nätterna och din mamma är på ett sätt stolt över ditt beslut men tycker mestadels att det är väldigt tomt i sängen. Men här i mormors hus sover vi alla i samma rum. Inga och Alice snusar på varsin sida av mig i bäddsoffan och du är mitt i blickfånget. Jag tittar på era ansikten och lyssnar på era andetag.

Ni är så lyckliga här. Leker med kusinerna från att ni vaknar tills ni somnar. Massor av fina julklappar, gemensamma pyssel med play-do och smyckestillverkning, risgrynsgröt och snögubbe i backen. Ikväll åt du så mycket chokladmousse att det var ett under att det inte sprutade ut genom öronen. Små konflikter bryter ut då och då men mestadels är ni bara så lyckliga. Era ögon strålar och munnarna ler.

Jag vill spara den här stunden. Föreviga er lycka över ett jullov med kusinerna i mormors hus. Jag gräver fram kameran ur ryggsäcken och fotar rätt ut i rummet. Inget egentligt motiv, men en så stark känsla. Lyckligt och lugnt sover du vidare under adventsstjärnan.

Lyckans land

Jag kastar in handduken fast klockan bara är strax efter elva, värmer en kopp te och går mot sängen. Vårt hem ser ut som om en bomb har briserat. Lucialinnen, glitter, mängder av pysselmaterial, pepparkaksformar, bakskålar, typ tio par skor i varierande storlekar som någon liten marodör plockat fram ur garderoben, mysiga filtar, söndertrampade chips på golvet, leksaker halvvägs in under sofforna, en strykbräda mitt i hallen. Jag orkar inte ta hand om detta kaos nu.

Men barnen sover lyckliga i sina sängar. De har ägnat helgen åt att ha filmmys med chips, leka agenter, gå luciatåg med barnkören, mannekänga i en aldrig sinande kavalkad av fantasifulla kombinationer, ringa både till mormor och till kusinerna i Tyskland, producera fjorton kreativa julkort, stå på rad och formge nya varianter av lussekatter, äta pepparkaksdeg ur kastrullen med sked, gosa med sin mamma och tända tredje ljuset.

Städa är en världslig sak, som Karlsson på Taket skulle ha sagt. Här i kaoset lever lyckan. Jag går och lägger mig med den insikten som en skimrande diamant i bröstet.

When you wish upon a star

Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup stån opp!

Som ett vuxet luciatåg kommer de där i mörkret och kylan, påpälsade och med ljus i handen. Dalakoralen av Bereden Väg ljuder ut över innergården på Banérgatan där vi har vår julkonsert i miniformat. Den tilltänkta julkonserten i Djurgårdskyrkan fick ställas in pga ökad smittspridning, men den här alternativa lösningen med musikaliskt jul-aw blev ett riktigt lyckokast.

Veni veni Emmanuel, captivum solve Israel…

I sexton år har jag lett körer. Kommit som ny till redan existerande konstellationer och sedan försökt känna in. Var ligger nivån nu och vilken potential finns? Vad har den här kören i bagaget? Hur hårt kan jag driva sångarna och de fortfarande bara känner glädje? Vilken repertoar vill kören sjunga kontra vad jag vill göra med dem? Hur intresserade är de att lägga tid och energi på att utvecklas till den nivån jag tror att de kan nå? Ständigt en balansgång. Och trots allt är det kören som bestämmer.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där…

Det här är något annat. Det här är min vokalensemble. Jag försöker vänja mig vid den ovanliga tanken att det är jag som bestämmer. Det är jag som sätter ribban på vilken nivå den här ensemblen ska ligga, vilken repertoar vi har och vad våra framtida mål är. Just nu består ensemblen av tolv damer vars kapacitet jag tror mycket på, men är man som sångare inte bekväm med det repetitionstempo vi har eller mängden jag kräver att man övar hemma, då är man fri att lämna. Det är mina intentioner som är ensemblens bärande balk.

When you wish upon a star your dream comes true…

Mina barn tröttnar på kylan och bryter ihop. Jag leder den sista låten med Inga i famnen och de andra två vid mina fötter. Känner mig som i det där klippet där Leonard Bernstein dirigerar en orkester med bara ansiktsrörelser. Ensemblen sjunger alldeles strålande bra och genererar applåder och hurrarop. When you wish upon a star your dream comes true. En egen ensemble önskade jag mig och fick. Tack.

En glimt från en svunnen tid

Plötsligt glimmar minnesbilden till. Den nyseparerade Amanda för drygt två år sedan som efter några månader som ensamstående var så stolt över att hon ensam lyckades rodda en dag på stranden med barnen.

Så stort då, så enkelt nu. Så många saker som kändes fullständigt oöverstigliga då som nu bara rullar på, såväl i föräldraskapet som på jobbfronten. Det är ljusår mellan den nyseparerade Amanda och Amanda idag. Stundtals glömmer jag bort det, ser inte den enorma utveckling som skett och sker. Fastnar med huvudet i tvättkorgen eller bland en hoper ofärdiga projekt som ska ros iland. Det är bra att bli påmind ibland.

Jag klappar henne på kinden, hon den nyseparerade. Det gick ju bra. Du klarade en dag på stranden, och massa saker efter det. Nu jobbar vi vidare, du och jag.