Ögonblicksbild ur frilansförälderlivet

Tisdag förmiddag. Har gett mig själv en jobbfri förmiddag och hasar runt i mjukisbyxor och håret i en slarvig knut. Agnes har precis somnat och jag stoppar två skivor bröd i rosten för att njuta tillsammans med nybryggt te.

Telefonen ringer. Det är ett jobbsamtal, en kvinna jag inte träffat men vill göra ett gott intryck på. Trycker på den mentala ”offentliga Amanda”-knappen och samtalar artigt och trevligt.

Agnes vaknar och börjar gråta. Jag plockar upp henne i famnen och lyssnar med ett halvt öra på kvinnan i telefonen. Ber om att få alla detaljer även på mail. Skyller på att jag ska skicka det till min kollega när det egentligen handlar om att jag inte kommer komma ihåg ett ord av samtalet när vi väl lagt på.

Agnes kräks obekymrat ner sig själv, mig och mattan. Jag tar det som finns närmast till hands, i det här fallet gårdagens strumpbyxor, och torkar av det värsta medan jag fortsätter telefonsamtalet i artig och trevlig ton.

Samtalet börjar lida mot sitt slut. Jag släpper ner Agnes som med full fart börjar krypa mot den öppna badrumsdörren och sin favoritleksak toaborsten. Ställer några avslutande frågor, blockerar vägen mot badrummet och kastar ut en rolig leksak åt andra hållet i hopp om att uppmärksamheten ska riktas ditåt.

Vi har efter några avskedsfraser lagt på luren. Agnes försöker häva sig upp och spegla sig i ugnsluckan.  Jag plockar upp mina kalla mackor ur brödrosten och äter dem sittandes på köksgolvet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s