Börjar skriva detta inlägg på tunnelbanan hem. Glitter i håret och fina konsertkläder. Trött, berörd och lycklig.
Från och med i mitten av oktober har jag varit två gånger i veckan på ett högstadium i Sundbyberg och haft hand om deras luciakör. Trettiotalet elever, de flesta utan tidigare körerfarenhet, har drillats i gehörsinlärning, flerstämmighet, dirigerentföljande och sångteknik men framförallt i att våga sjunga ut och ta plats. Successivt har såväl röststyrkan som självförtroendet ökat. Solister började anmäla sig, en elev ville spela trumpet, en annan kom med en egenskriven låt till kören.
Och idag gjorde de ett helt fantastiskt luciatåg uppe i Sundbybergs kyrka. Trehundra högstadieelever satt tysta under hela tiden, applåderna efter ville aldrig ta slut och lärare kom fram efteråt och sa att de hade haft tårar i ögonen och att det var det bästa luciatåg som de hade hört. Själv lyckades jag hålla fokus nästan hela tiden, men på sista låten när eleven spikade det solo som hen kämpat så med, då började även jag gråta.
Även nu några timmar senare är jag starkt berörd. Det är så fantastiskt att jobba med att få människor att växa och flytta sina gränser för vad de tror är möjligt.
Frilansförälder 