I början på 2015 fixade jag mig ett fyrtiotusenkronors icke musikaliskt uppdrag hos KFUM (en ungdomsorganisation där jag jobbat ideellt i tio år) som jag kunde jobba med då och då under året, delfakturera och som skulle slutredovisas i mitten av november. Perfekt upplägg för den blivande frilansföräldern. Jag gjorde en del jobb innan Agnes föddes och hade sedan paus fram till september, då mer intensivt arbete tog vid.
November kom och jag hann nästan färdigt till det tänkta datumet. Drog min PowerPointpresentation på KFUM:s riksombudsmöte, åkte tillbaka med arkivkartongerna, skickade den näst sista fakturan. Nu skulle det bara sammanställas en liten skrift så var allting klart.
Och ungefär där dog styrfarten. Jag hade haft siktet så hårt inställt på att vara färdig 14 november och ville ägna min fortsatta arbetstid åt musik. Nu kändes det ungefär som att skotta sig fram till garageuppfarten när plogbilen packat ihop en stor isig vall framför den.
Men ett spadtag i taget. Med ett ständigt rabblande av de två mottona ”långsamt leder också framåt” och ”det finns inget sen, gör det nu” har den lilla skriften långsamt långsamt tagit form. Jag blev inte färdig till den tilltänkta julledigheten men jag pallar inte att sitta med det här efter nyår. Packade således ner datorn och har jobbat på lediga stunder med sovande barn i famnen. Har lärt mig den hårda vägen att trycka ofta på spara-knappen, det sovande barnet vaknar snabbare än man tror och har världens längsta armar.
Och nu sent ikväll blev jag äntligen klar! Känner att jag kanske borde fira lite, men just nu vill jag bara sova. Imorgon ska jag skicka iväg projektet med tillhörande slutfaktura och sen ägna årets sista dagar åt reflektion och framtidstänk.
Godnatt!
Frilansförälder 