Alla roller samtidigt

imageStundtals finner man kollegor, elever eller körsångare där relationen blir något mer än bara den professionella. Igår begravdes en gammal körsångare till mig som jag tyckte mycket om och jag var där som anhörig, sångsolist och mamma samtidigt. Svårt men mest väldigt fint.

Den första utmaningen gällde Agnes. Emil var inte hemma så jag visste att hon skulle få vara med på begravningen. Var ska jag ha henne? Vad gör jag om hon börjar prata jättehögt eller blir ledsen? Nästa utmaning var själva sjungandet. Jag som alltid brukar ha ett piano framför mig, hur står man när man är solist? Och kommer rösten att bära? Koppången kände jag mig säker i, men Marias vaggsång kändes läskig. Nu skulle jag för första gången officiellt använda min klassiska röst som min sångpedagog hjälpt mig jobba fram. På en begravning där jag skulle bli berörd, i ett högt röstläge jag ännu inte känner mig bekväm i, med en bebis att ta hänsyn till. Ojojoj.

Begravningen började. Agnes satt finklädd i sele på magen och var tyst och nöjd. När prästen läste griftetalet började hon göra högljudda tröttljud och vi gick ut för att inte störa. Jag trodde hon skulle somna fort men hon lät högre och högre och mer och mer ledset. Tankarna började snurra. Ska jag ta ur henne och amma? Vad händer då när jag måste sätta tillbaka henne i selen? Vad gör jag om hon inte somnar innan mitt solo? Och hur sjutton går texten? Försökte att inte bli nervös utan bara vila i att det skulle lösa sig på nåt sätt. Två minuter innan solot somnade hon och jag hann samla ihop mig, fokusera på teknik och gå fram och sjunga Marias vaggsång med en sovande bebis på magen.

Jag blev ledsen vid avskedet och det krävdes stort fokus för att gå fram direkt efter och sjunga. Tack och lov för att det finns sångteknik att fokusera på och att jag hade Agnes som någon slags naturlig tyngd- och mittpunkt att utgå ifrån. Jag som ofta känner att jag tappar rötterna när jag blir nervös borde kanske alltid ha en sovande bebis på magen när jag konserterar.

Trött efteråt men också stolt och glad över att solistinsatsen gick att genomföra. Det här är väl verkligen frilansföräldraskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s