Rapport från Färöarna

Skriver det här på vägen hem från Färöarna. Är så trött att jag inte orkar hålla en tanke igång. Men vilka fina dagar det har varit.

I januari fick jag veta att jag valts ut till att bli Sveriges representant i styrelsen för Nordens Hus på Färöarna, ett hus som ligger under Nordiska Ministerrådet och som skall fungera både ett färöiskt och ett nordiskt kulturhus. Fram till årskiftet har styrelsen haft det yttersta ekonomiska ansvaret men har nu mer formen av ett rådgivande organ med långsiktigt strategiskt ansvar. Styrelsen med suppleanter består av en representant från varje nordiskt land och dess självstyrande områden (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Åland, Grönland och Färöarna). Denna gång var vi en svensk, en norsk, en islänning, en ålänning, en färöing, den isländska direktören för Nordens Hus och en dansk tjänsteman från Ministerrådet. Det gick utmärkt att prata och bli förstådd på svenska men då i princip alla andra pratade någon form av danska var det verkligen en fördel att kunna förstå det så bra som jag kan. Man träffas två gånger per år, oftast måndag till onsdag.

Innan jag skulle åka iväg kollade jag upp de andra i sällskapet och blev rätt nervös för att alla verkade vara såna höjdare. Jag akutköpte en respektabel axelremsväska, tog med mig halva garderoben för att kunna vara rätt klädd och pluggade på handlingarna ordentligt för att inte vara helt ute och cykla. Efter två minuter i de andras sällskap insåg jag att det bara var att slappna av. Enormt kompetenta och erfarna människor men framförallt öppna och väldigt roliga. Det var länge sen jag skrattade så mycket som jag gjort under de här dagarna. Kände mig stundtals som en katt bland hermeliner; en utövande konstnär bland alla dessa kulturbyråkrater, ingen som helst erfarenhet av nordiskt samarbete och minst femton tjugo år yngre än de andra, men jag tyckte att jag klarade mig bra.

Nordens Hus var en jättevacker byggnad med ett imponerande program. Mitt musikerjag började genast fundera över att kombinera nästa styrelsemöte med nån slags studieresa, att lära mig mer om färöisk musik och kanske till och med få till en samarbetskonsert. Vi får se var idéerna landar.

Färöarna är svårt att beskriva. Det är jättevackert och jättefult samtidigt. Som en annan planet. Inga träd, nästan inga växter. Bara dessa gräsbeklädda (just nu var de mest brungrå) klippor i märkliga formationer som stupar rätt ut i havet. Små bäckar och överallt får som går fritt och betar. Arkitekturen är ganska hård, någon sa att det ser liknande ut på Island. Grälla färger, raka linjer, mycket plåt. Inte en krusidull så långt ögat når, förutom på vissa kyrkor. Många hus, däribland Nordens Hus, har de för Färöarna karaktäristiska grästaken.

Det bor femtiotusen människor på Färöarna, ungefär tjugotusen i huvudstaden Torshavn. Språket är liksom isländskan och i viss mån gutamålet välbevarade rester av nån slags urskandinaviska och låter lite som en gotlänning som sytt ihop munnen. Jag ska inte säga att jag förstår det, men det går att läsa skyltar och förstå fragment av samtal. Alla verkar kunna danska så det gick utmärkt att göra sig förstådd ändå.

Det jag inte var beredd på var allt pumpande. Att åka ifrån en ettåring som älskar att amma skapade utmaningar jag inte räknat med. Var tvungen att springa in på toaletten och pumpa ur i varje paus, vid längre aktiviteter blev det ibland riktigt plågsamt och på nätterna vaknade jag flera gånger för att det gjorde så ont. Stundtals under mötet kändes det som att jag var med i en sån där buskis där man springer in och ut genom dörrar, men det gick ändå att hantera.

Att åka ifrån Agnes var hemskt den första halvtimmen. Jag ringde mamma på flygbussen och grät, men efter lite bra tips om hur jag skulle tänka kändes det mycket bättre. Väl på Färöarna var det inte jobbigt längre. Har fått kontinuerliga uppdateringar och videoklipp av Emil och de verkar haft det jättebra.

Men nu när jag landat och hört Agnes i telefonen vill jag bara hem. Sitter på flygbussen nu, snart får jag träffa henne!