Bredden vinner i längden

Jag har alltid varit en bred musiker. Redan på låg- och mellanstadiet spelade jag flera instrument och hoppade mellan genrer och konstellationer. På estetiska programmet var vi så få i klassen att alla hela tiden fick ta olika roller för att få ensemblerna att gå ihop och på somrarna under gymnasietiden var jag anställd i ensemblen Sikia där roterandet mellan instrumenten och genrena blev en del av vår identitet. Stundtals fick kanske den konstnärliga kvalitén stryka på foten för att alla skulle göra allt, men det var otroligt lärorikt och utvecklande.

Att jag var så bred var inget jag reflekterade över förrän jag började på klassiska pianolinjen på folkhögskola och insåg att det vanligaste var att man höll på med en sak. Det trivdes jag inte alls med. Efter en termin av den lokala propageringsmetoden ”smygkantorisering” sökte jag över till kantorslinjen och kunde blomma ut på ett helt annat sätt. Piano, sång, orgel, brukspiano, gitarr, dirigering, vokalensemble, körsång… och när det inte var lektioner så musicerade jag i en mängd konstellationer och genrer.

Men någonstans trodde jag ändå att jag var klassisk pianist och när det var dags för musikhögskola var det det instrumentet jag sökte på. Åkte ner till Göteborg där jag ville studera och gjorde succé på provet där man skulle visa sin bredd men när det var dags för pianoprovet gick det inte alls lika bra. Det var så många klassiska pianister som var bättre än mig och jag kom inte vidare, inte ens till andra omgången.

Efter några dagar i vakuum ringde jag upp Musikhögskolan i Piteå som jag innan sökningen blivit rekommenderad av min pianolärare men då inte alls intresserat mig. De tittade på mina jättehöga poäng från breddprovet och hälsade mig varmt välkommen. Pianoprovet kunde jag göra när jag väl börjat där.

Flyttade upp till Piteå och inledde mina studier med att bli rejält nedkörd i skorna. Min nya pianolärare tyckte inte att jag spelade nog bra och placerade mig på lägsta nivån. Övade jättemycket (och fruktansvärt ineffektivt!)  och lyckades tenta av tre kurser under första året men mentalt hade jag som tjugoettåring inte förmågan att ta mig ur känslan av att vara den misslyckade klassiska pianisten.

Den där känslan följde mig under hela musikhögskoletiden. Jag ledde flera körer utanför skolan och var jätteomtyckt, blev inringd som organistvikarie fast det gick en hel drös av organiststudenter på skolan, hade en hel uppsjö av elever, mina låtar vann SMASK (Sveriges MusikAkademikers Sång Kåntest) två år i rad, gjorde båda mina uppsatser som kompositionsprojekt, jag var studentkårsordförande och inblandad i typ vartenda projekt på skolan… men jag såg sällan min enorma bredd som nåt positivt utan var fullt upptagen med att känna mig som den dåliga klassiska pianisten. Eller snarare den totalt identitetsförvirrade. Ens identitet låg så mycket i huvudinstrumentet och jag upplevde alltid att jag var fel. Kände mig inte som klassisk men inte heller tillräcklig mycket jazz/rock för att våga söka över.

Lagom till examenskonserten hade jag spottat upp mig tillräckligt för att våga gå emot min lärare och göra en konsert där pianot fortfarande stod i fokus men som visade på bredd. Blandade klassiska större pianostycken med egna kompositioner och hade med flera ensembler och en jättekör bestående av mina körsångare, familj och vänner. Konserten blev succé.

Här kunde man ju trott att jag skulle fattat att det var bredden som var min grej men icke, de klassiska pianostudierna skulle minsann slutföras. Jag var kvar i Piteå ett år efter examen och väntade på Emil och parallellt med undervisning på folkhögskola, tio privatelever, två körer, ett ackompangemangsjobb och regelbundna spelningar försökte jag läsa  de två sista pianokurserna på C-nivån. Det gick sådär. Spelprovet klämde jag in en onsdag sista veckan i maj mellan ett gäng elever och en stor konsert jag var ansvarig för. Det gick däremot riktigt dåligt och jag blev underkänd på kurserna. Luften gick helt ur och det tog ett halvår innan jag ens rörde det klassiska pianot igen.

Flyttade till Gotland och vikarierade ett år för en tjänstledig kompis som barn- och ungdomsmusiker i en församling. Här fick jag vara bred igen och tyckte mycket om arbetsuppgifterna men vantrivdes rejält på arbetsplatsen och med att vara anställd. Att nån annan skulle bestämma vad jag skulle göra var verkligen inte min grej. Succesivt växte beslutet om att flytta till Stockholm och bli frilansmusiker fram, även om det var mycket oklart vad det egentligen innebar eller vad jag skulle göra. Det viktiga var att jag skulle få bestämma över mig själv.

Året på Gotland tog slut, jag åkte några månader till Israel (där Emil redan varit i sju månader) som volontär och landade sen i föräldrahemmet i Dalsland. Jag hade knutit kontakt med en Stockholmskör medan jag var kvar på Gotland och började nu åka upp till Stockholm en gång i veckan för att leda dem och börja knyta andra jobbkontakter. Efter åtta månader hade jag fått ett andrahandskontrakt och så mycket jobb att det tillsammans med Emils nyblivna deltidsanställning räckte till mat och hyra.

Flyttade till Stockholm och hade relativt snart tre amatörkörer, ett ständigt växande antal privatelever och springvick som organist i ett flertal Stockholmskyrkor. Blev antagen till ett inkubatorprogram där jag fick möjlighet att jobba med och reflektera över mitt företagande, men även om det gjorde mig mycket mer professionell hade jag ändå ingen tydlig strategi eller riktning framåt. Efter ett och ett halvt år frågade min syster om det var det jag tänkt mig, att leda amatörkörer och vikariera i kyrkor. Poletten (eller snarare storsläggan) ramlade ner med full kraft. Just det, det var ju frilansmusiker jag skulle bli, det hade jag ju tappat bort! Vad nu frilansmusiker innebar. Vad är jag för musiker egentligen?

Efter mycket funderande sa jag upp mig från körerna med motiveringen att hinna utveckla mitt eget musicerande. De blev ledsna men förstod och hejade på och vi gjorde mycket fina avslutningskonserter. Kände mig otroligt modig som för första gången vågade avsluta  ett uppdrag för min egen skull, inte på grund av flytt eller andra yttre omständigheter. Hade dessutom lyckats bygga upp en ekonomisk buffert inför hösten och kände en enorm förväntan inför den stundande musikersatsningen. ”Framtiden är öppen! The sky is the limit!” skrev jag euforiskt i dagboken.

Hösten 2014 kom. Jag repade med ett band, sjöng i kör på hög nivå, tog orgellektioner, försökte få igång ett musikprojekt i Israel och gick på alla evenemang och kurser som Musikcentrum Öst anordnade. Ingenting av detta gav pengar men det reflekterade jag inte över. Dessutom jobbade jag jättemycket ideellt med KFUM. Hade inte alls lika mycket kyrkjobb och inte jättemånga elever men det märkte jag inte eftersom kalendern ändå var så full. Det jag däremot märkte var den totala identitetsförvirringen. När jag skulle presentera och marknadsföra mig låste det sig alltid och jag fick ur mig något osammanhängande, oftast med en ursäktande touch. För vad var jag egentligen ? Var jag klassisk pianist, vissångerska, jazzare, organist, kompositör, folkmusiker, körledare, popsnöre eller korist? Alla andra verkade så säkra i sin artistroll, men jag hade ingen tydlig identitet alls.

Bob Hunds gamla dänga ”istället för musik – förvirring” kan väl beskriva min känsla den hösten. Vid årsskiftet byttes det ut mot något mycket mer konkret: trettiosextusen spänn i skatteskuld, bufferten slut och gravid i sjunde månaden. Yeah! Dags att lägga ner alla konstnärliga ambitioner och bara ta alla jobb som dök upp. Tack vare min bredd lyckades jag jobba ihop de där pengarna och betalade in skulden en vecka innan beräknad födsel.

25 mars 2015 föddes Agnes och jag fick en ny identitet. Successivt insåg jag att mamma-identiteten stod över alla de andra, att alla karriärbeslut jag hädanefter skulle ta var beroende av att det gick att förena med ett nära föräldraskap. Lite läskigt men samtidigt väldigt skönt.

När Agnes var drygt fyra månader började jag dryga ut min usla föräldrapenning med att jobba ungefär halvtid med uppdrag som antingen gick att göra hemifrån, att ta med Agnes till eller som bara innebar några få timmar borta. På den fronten går det, lite oväntat med tanke på kriterierna, oväntat bra. Det ramlar in uppdrag av varierande karaktär och även om företaget växer med snigelfart så går det hela tiden framåt. Det får puttra på i den här farten fram till Agnes börjar på förskola om ungefär ett år.

Parallellt med ”dra in pengar”-jobben har jag fortsatt grubbla över min musikaliska identitet och den abstrakta frilansmusikerrollen . På den fronten har det däremot varit mer som att köra huvudet i en stenmur. Jag har kunnat se att bredden varit bra för att få jobb, men har ändå letat febrilt efter något som är ”jag” som jag ska kunna skapa en solokarriär och slå igenom på. Försökt skapa en artistroll jag egentligen inte alls känner mig bekväm i. Suttit vid pianot och försökt skriva låtar som inte blivit bra, texter jag mest bara tyckt känts töntiga. Ibland har det kommit stunder av klarhet där jag kommit fram till att det är bredden som är ”jag”, men de tankarna har bara fladdrat förbi och inte landat mentalt. På nåt konstigt sätt kändes det som att det var sämre att vara bred, men jag kunde inte förklara varför.

För några veckor sen frågade jag min fantastiska mentor om han någonsin känt ett behov av att nischa sig inom en speciell genre eller att ha en solokarriär och fick svaret att nej, det hade han inte. Det kändes som om hundra kilo lyfte från mina axlar. Man måste inte nischa sig! Man kan bli framgångsrik även om man gör hundra saker!

Sen dess har allting känts mycket lättare. Jag har slutat leta efter det enhetliga och fokuserar på bredden istället. Häromveckan när jag skulle presentera mig själv kunde jag för första gången göra det utan att jag fick tunghäfta. Det var en häftig känsla.

Vissa saker måste man tydligen idissla i drygt tio år innan det går in i skallen. Och nu har jag skrivit på dem här texten i en vecka. Vem behöver terapi när man har en blogg?

Amanda Björnerås, den musikaliska kameleonten, säger härmed tack och godnatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s