När good enough inte räcker

Det här inlägget handlar inte alls om musik. Knappt heller om barn. För en kort stund antar Frilansförälder skepnaden av en träningsblogg.

Innan jag blev gravid var jag en mycket ambitiös motionär som totalt utan talang men med disciplin, järnvilja och pannben av stål lyckades  genomföra hela En Svensk Klassiker och tre Triathlon olympisk distans (1,75 km simning, 4 mil cykling, en mil löpning). Loppen var alltid omgärdade av en stor oro om jag tagit mig vatten över huvudet men en enorm eufori när jag tagit mig i mål ytterligare en gång. Kan man inte få fina resultattider får man flytta sina gränser genom att anmäla sig till lopp  där det är en bedrift bara att ta sig runt.

Jag hade tur att få en lätt graviditet och kunde träna ända fram till förlossningen, vilket var till stor hjälp för mig under både graviditeten, förlossningen och återhämtningen. Långdistanslopp och förlossningar har för övrigt en hel del gemensamt.

Efter Agnes var född tänkte jag mycket långsamt börja satsa mot triathlon på långdistans igen. Det gick, för att utrycka det milt, inget vidare. En kväll sent i höstas mitt i ett backpass kom insikten att nä Amanda, du är för kass för det här. Ska du nå några resultat över huvud taget så måste du lägga ner massor av tid och den tiden har du inte. Eller lusten heller för den delen, vem vill cykla fyra mil i regn när man kan hänga med sitt barn?

Långdistanssatsningen lades således ner med omedelbar verkan och ersattes i ett halvår av good enough-träning. Var snäll mot dig själv-träning. All träning är bra-träning. Sprungit en runda då och då, cyklat till och från olika jobb, åkt till simhallen en gång i veckan och slösimmat en kilometer, gjort styrketräning på mycket oregelbunden basis. Försökt peppa mig själv med ”det viktigaste är att du gör någonting ”medan jag långsamt ruttnat inifrån.

För det passar mig inte med good enough-träning. Min strävan i livet är att ständigt utvecklas och bli bättre på det jag gör. Det kan gå i snigelfart men måste ändå alltid gå framåt.  Att bara försöka bibehålla någon slags lägstanivå och ivrigt peppa fast jag inte ens anstränger mig är helt förödande för min träningsmotivation och går stick i stäv med mitt övriga liv.

Den insikten slog mig i simbassängen för två veckor sen. Pang bom. Ägnade sista kvarten på träningspasset åt att köra skiten ur mig själv och vacklade mycket nöjd in i bastun efteråt.

Sen åkte vi till Tyskland, jag blev magsjuk och sedan dunderförkyld. Lite snopen början på min nya träningssatsning. Inte heller har jag riktigt kommit fram till vad jag vill träna och vad mitt stora mål är, men jag har laddat ner Försvarsmaktens träningsapp och tänkte börja där. Första delmålet är att varje pass ska göra mig riktigt trött. Imorgon är jag kanske frisk nog för att köra första passet. Önska mig lycka till!