På egna ben

image

Långsamma dagar hemma i Dalsland . Familjeumgänge, strandhäng, trädgårdsarbete och lek. Talförmågan har exploderat hos Agnes, bara den senaste veckan har det kommit massor av ord. Kan tänka mig att den bidragande faktorn till denna snabba utveckling är att Agnes kusin och största idol, snart treåriga Zoe, också är här i huset.

Förutom att sitta på verandan och titta ut över sjön, leka med barnen eller klippa den enorma lindhäcken har jag också haft solokonsert. Det var verkligen inget jag initierade själv, utan jag blev uppringd och ombedd att komma och göra konsert i kyrkan där jag vickat mycket genom åren. Bara jag, inte med någon ensemble.

Först var jag lite tveksam. Nu har jag ju äntligen landat i att jag är en musikalisk kameleont och inte någon solist med tydlig identitet, ska jag då tacka ja till en solokonsert? Kommer det verkligen att bli bra? Sen tänkte jag att det är ju inte Stockholms konserthus som ringer, utan en liten församling på landet där jag av erfarenhet vet att de tycker det låter  fantastiskt så fort jag öppnar munnen. En solokonsert blir en rolig liten utmaning.

När konserten närmade sig började jag sätta ihop ett program för piano, sång och orgel. Mycket visor, en del folkmusik, två Bachstycken och en touch av jazz. Lite egenskrivet och en del improvisation. Kände succesivt att jag har ju visst en egen musikalisk identitet. Nog för att jag kan leverera i nästan alla genrer, men jag har ändå något som är min grund.

For till kyrkan tillsammans med mamma som skulle vara publik, slängde käft med personalen en stund och sen började konserten. Jag hade skrivit ett manus om sommarens olika aspekter som jag vävde in musiken i, så att allt blev som en helhet. Det kändes som att det mesta flöt på bra och folket i bänkarna verkade nöjda när de gick ut.

I bilen hem frågade jag mamma vad hon tyckte. Min mamma är det mest konstruktivt kritiska som finns. Hon har väldigt höga krav på vad som är kvalitet och säger aldrig att något är bra om det inte är det. Väldigt skönt att alltid kunna lita på det. Ända sen jag var liten har bilresorna hem från konserterna ägnats åt att gå igenom vad som var bra och vad som kan förbättras. Innan konserterna var det röstträning och övning hur man tar scenen i besittning, efteråt var det direkt återkoppling. Vem behöver en coach om man har en sån mamma?

-Det var så jävla bra. Jag hade goosebumps nästan hela tiden. Du har blivit ett sånt proffs, du kan spela i vilket sammanhang som helst, svarade den kritiska coachmamman och jag höll på att tappa hakan av förvåning. Sen höll jag igång på någon slags lågintensiv bubblande euforiri resten av kvällen.

Så uppenbarligen klarar jag utmärkt att stå på egna ben också. Ska se vad det blir för musikaliska bravader av den upptäckten. Första steget är att ta tillbaka mitt solomedlemskap i Musikcentrum Öst som jag gjorde mig av med då jag inte tyckte att jag var någon solist.

Men allra först en liten stund i hängmattan med utsikt över sjön och plats för egna tankar.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s