Medeltid, musikermammor och mobiltelefoner

image

Igår natt kom jag och Agnes hem från Gotland och gårdagen tillbringades i väldigt långsamt tempo. Efter roliga men ack så intensiva dagar på Medeltidsveckan behöver vi båda rejält med tid för att hinna landa mentalt.

Vox Ancorae, min vokalgrupp som sjunger musik från medeltiden och renässansen, hade detta år fått tre konserter av Medeltidsveckan. Jag bestämde mig efter lite funderande för att åka själv med Agnes till Gotland eftersom vi skulle förlorat så mycket ekonomiskt på om Emil tagit ledigt och åkt med. Kollade av med en väninna om hon och hennes ettåriga dotter kunde vara barnvakt och tänkte att i värsta fall får jag väl konsertera med Agnes i sele på magen, det har jag ju gjort förr. Rephelgen i Sthlm innan avfärd gick bra och det kändes som om vi skulle kunna leverera bra konserter.

Väl på Gotland började utmaningarna. Två av våra konserter låg kl nio på kvällen och var alldeles för sent för den lilla barnvaktsdottern. Jag som har en nattuggla till dotter hade inte ens tänkt i de banorna och fick med lite ont i magen försöka hitta andra lösningar. Kvällskonsert nr två kunde Agnes vara hos familjen vi bodde hos, men första konserten fick bli en kompromisslösning. Agnes skulle sitta med våra vänner under konserten och titta på sina älskade Teletubbies på min telefon. Skulle hon bli ledsen under tiden fick jag ta upp henne och fortsätta konserten med henne i selen. Det borde gå vägen.

Konserten började och gick bra första halvan. Sen hörde jag hur någon började gråta och snabbt kom det förtvivlade rop efter mamma. Hemskt att stå på scenen och höra det där. Så fort vi sjungit klart stycket sprang jag ner, satte Agnes i selen och försökte lugna henne medan de andra sjöng en duett. Hon slutade gråta och jag beredde mig för att gå upp igen.

Men så fort vi började sjunga började också Agnes att storgråta. Vad sjutton gör vi nu?

En uppvisning i ad hoc-lösningar tog vid. Jag gick av och satte mig att amma det gråtande barnet. En av våra vänner som är sopran klev upp på scenen, vår sopran fick hoppa till altstämman (som hon aldrig förut hade sjungit) och tillsammans framförde den nya konstellationen nästa stycke i programmet. Det lät jättefint men Agnes var fortfarande ledsen. Fler ess i rockärmen? Vår andra vän som är musikhistoriker blev uppkallad på scenen och improviserade fram en fantastisk miniföreläsning om renässansens musik där Vox Ancorae fick agera ljudexempel. Otroligt imponerande!  Vid det här laget hade Agnes blivit lite gladare och jag vågat mig upp på scenen igen. Vi började sjunga ett nytt stycke, men då bröt hon ihop igen. Ner från scenen och in i skuggorna för ny amningssession medan de andra  sjöng trestämmigt och jag var med lite på slutet från mitt hörn. Därefter fanns det inte så mycket att göra. Jag gick upp på scenen och vi körde slutlåten ackompanjerat av ett gråtande barn i sele. Tack och hej.

Efteråt slets jag mellan känslorna. Å ena sidan kände jag mig jättedum och att jag förstört konserten, å andra sidan tyckte jag att vi hade hanterat det hela otroligt professionellt. Folk var i sin fulla rätt att kräva pengarna tillbaka, men det hade ingen gjort och ingen i publiken hade sett irriterad ut. När jag somnade kändes det ändå övervägande bra.

Dagen efter hade vi konsert i Domkyrkan. Vi repade först och sen skulle jag lämna Agnes. Det kändes inte alls bra efter gårdagens dramatik, men lämnandet var ostressigt och odramatiskt och det var ändå skönt att göra det till nån som jag tycker är en fantastisk mamma och jag har största förtroende för. Gick tillbaka till Domkyrkan och fann att den var fullsatt. Över femhundra personer hade kommit för att lyssna på oss och efteråt flödade både berömmet och den frivilliga pengagåvan. Vilken jäkla revanch!

Sista kvällskonserten gick också jättebra, både för oss och för Agnes som var kvar hemma hos familjen vi bodde hos. Stolt och rörd över att hon är så trygg så att det funkade så väl att vara med någon utanför familjen. Dessutom svårslaget att komma hem och mötas av ett jätteleende och glada mammamammamamma-rop.

Och nu hemma igen och försöka smälta upplevelsen. Tre dagar kvar på semestern, sen ska jag börja jobba igen på typ halvtid. Hjärnan har redan börjat ticka igång så smått. Det ska bli kul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s