I onsdags kom vi hem efter en vecka på resande fot. Jag inledde med att gå på möte en timme efter tågets ankomst, sen hem till middag och uppackning av väskor innan vi ramlade i säng. För Emil väntade tre dagar av tolvtimmarspass på jobbet, för mig ett stort logistikpussel av jobb, markservice och föräldraskap.
Torsdag. Hundra lösa jobbtrådar som måste knytas upp, mamma och barn i akut behov av rengöring, ingen mat hemma, barnet helt slut av alla intryck senaste veckan och grät för minsta motgång, kvällsjobb där jag var tvungen att ta med mig Agnes. Inte kul alls.
Gick upp tidigt och försökte jobba undan, jobbade som en liten blå när Agnes sov, fick ut oss på kombinerad lekparks- och affärsutflykt för att handla hem det nödvändigaste, kokade upp en massa potatis för att enkelt kunna göra olika maträtter, förberedde kvällsrepet så mycket jag bara kunde, gick till en hållplats längre bort med tolvkilos barn i sele på magen och tung ryggsäck för att få nån slags träning, lyckades genomföra repet med hjälp av en korists dotter som barnvakt och lite Youtube, åkte hem och sa hej till Emil och sen gick hela utslagna familjen och la sig. Tack och lov för strategier och disciplin men låt mig helst slippa sådana här dagar helt!
Sen kom fredagen och lördagen. Fortfarande ensam med Agnes 07-21. Lugn och ro, förmiddagar i den lilla skogen och på den lilla bollplanen alldeles där vi bor, tid för tankar, möjlighet att jobba när impulsen kommer (mitt bästa effektivitetstips!) mat utan inslag av potatis, styrketräning med det mycket roade barnet som vikt, ingen stress för att behöva åka någonstans, sagor och klossar och mys i soffan. Fler såna här dagar!
Det är bra att veta vad man vill och inte vill. Går det att förebygga sådana dagar som i torsdags?
Nu sover barnet i min famn och jag har börjat beta av ”jobb att göra när Agnes sover”-listan som följer en strikt prioriteringsordning. Först ut stod ett blogginlägg, check på den!
Frilansförälder 