Från att jag var fjorton år och tog mina första fyrstämmiga körsteg i Steneby Kyrkokör har jag varit alt. Efter en kort premiär i förstaalten blev jag flyttad en rad bak och har sedan grävt mig djupare och djupare i den andraaltiska myllan. Genom Karlbergsgymnasiets kör, Geijerskolans Kammarkör, Piteå Motettkör, Musikhögskolans Kammarkör, Capella Gotlandica i Visby, Tivon Chamber Choir i Israel och slutligen Mikaeli Kammarkör har jag suttit stadigt på min plats i andraalten och sjungit de lägsta tonerna. Ett tag på Musikhögskolan fick jag sitta längst ut till vänster och var omåttligt stolt, nu var jag ju lägst av alla!
Några gånger under åren har jag fått frågan om jag inte är sopran och har alltid avfärdat det. Nej nej, jag är andraalt i röst, själ och hjärta! Kände visserligen i Mikaeli att jag inte riktigt matchade de tre andra mastodont-altarna i min stämma, men tänkte att det skulle ge sig med lite mer övning.
Förra hösten, efter att Agnes fötts och jag lagt körsjungandet på hyllan ett tag, började jag gå hos en sångpedagog. Det har verkligen gett resultat för rösten och jag har framförallt utvecklats på höjden. Rädslan för att låta löjlig när jag sjunger klassiskt har succesivt avtagit och jag har till och med vågat ta ett solistjobb som klassisk sångare. I Vox Ancorae har vi pratat om att jag och sopranen ska byta plats i och med att hon mer och mer utvecklat sin röst åt althållet, men jag har ändå stått stadigt i min identitet som den typiska alten.
På sånglektionen igår hävdade min sångfröken med bestämdhet att jag är en andrasopran. Marken gungade under mina fötter och identitetskrisen var ett faktum. Innebär detta att när jag ska börja sjunga i kör igen ska söka till sopranstämman? Men det går ju inte, det är ju som att säga att jag är någon annan! Jag är ju en alt! Vad ska hända med alla inlärda altstämmor som sitter i ryggmärgen och med alla mina låga toner, ska de bara försvinna? Och jag är definitivt ingen sopranpersonlighet! Inte för att jag riktigt kan definiera vad en sopranpersonlighet är utan att hänfalla åt fördomar, men jag är definitivt inte en sådan! Jag är ju en alt! Och hör sen!
Jag behöver nog lite terapi efter det där beskedet. Alternativt en rejäl körfest med vin, ostbollar och stämsång. Kan någon skaka fram en sådan?
Frilansförälder 