Jag är fortfarande på Färöarna och har möte uppe på Nordens Hus, bjuds på mat och vin, blir underhållen av mina roliga styrelsekollegor och får mental påfyllning och inspiration till egna konstnärliga projekt. Det tänkte jag skriva ett inlägg om imorgon. Nu till något helt annat.
Sedan drygt tre år tillbaka leder jag Vivere Vokalensemble, en fyrstämmig ensemble på tolv damer ursprungligen bestående av två kompisgäng som dragit med sig systrar, döttrar och vänner. Man skulle således kunna tro att detta är en ”dricka kaffe och snacka skit”-ensemble utan andra ambitioner än att ha trevligt men icke, framförallt de senaste terminerna har utvecklingen gått med rekordfart. Vi har ett högt repetitionstempo, det krävs mycket övning mellan repen, repertoaren spänner över de flesta genrer och föreställningarna vi producerar framförs alltid utantill och med visst mått av agerande. Det är inte utan utmaningar och stundtals undrar nog både de och jag om det här ska hålla, men de har alltid gått i mål med flaggan i topp.
I somras fick jag frågan från en bekant om Vivere ville vara operakör i hennes opera Den Stora Vävoperan som skulle sättas upp på Musikaliska i oktober. Vivere tackade ja och i augusti började vi repa operarepertoar parallellt med den egna föreställningen vi ska göra i december. I början kändes det bara som kaos. Svårt att hitta någon struktur, jättehöga lägen och ovant att sjunga utan en dirigent som ger toner. Stor utmaning för mig att lära ut på ett bra sätt och att hitta balansen mellan att peppa och att inte släppa igenom för att vara snäll. Varje gång jag åkte hem från repen undrade jag om jag gjort rätt som tackat ja. Växer Vivere av det här eller knäcker jag dem? Inte blev det bättre när det visade sig att styrelsemötet på Färöarna låg samtidigt som operaföreställningen. Ska jag bara lämna Vivere och åka bort, är det professionellt?
Föreställningen närmade sig och repertoaren började sitta. Jag var med på heldagsrepet med alla inblandade och agerade andredirigent, körsångare i alla stämmor, tolk mellan dirigent och kör, sångpedagog och peppningscentral. Massor av intryck, utprovning av kostymer och mängder av regianvisningar. Sen det svåraste för mig – att bara släppa och åka hem och packa för Föröarna. Lita på att Vivere klarar sig utmärkt utan mig.
Sen har jag följt dem på Facebook som värsta hönsmamman. Nu övar vi på det här partiet, nu är vi i sminket, genrepet gick bra. Bilder på Vivere ätandes lunch på Berns iklädda kostymer och smink. Dirigent Björnerås har, mycket förvånad över sin egen blödighet, skickat små hjärt-emojis och peppande utrop.
Och nu sitter jag här i min hotellsäng och gottar mig i bilderna från föreställningen och kommentarerna om att allt gick jättebra och var jättekul. Jag är så jäkla stolt över Vivere, att de vågade kasta sig in i en helt ny värld med alla utmaningar det innebär och att de satte det. Att min pedagogiska målsättning att hela tiden få dem att utvecklas och bli medvetna om sin inneboende potential faller så väl ut. Det är stort.
Frilansförälder 