Man kan fundera över vettigheten i att sitta på köksgolvet med en tekopp i handen och skriva blogginlägg på en laddande telefon mitt i natten. Gäspandes dessutom. Men jag var i stort behov av en stund helt för mig själv efter att Emil varit borta på jobb i ett dygn. Agnes och jag har haft det jättemysigt och hon tycker dessutom om att leka själv, men man är ju liksom alltid påkopplad. Redo att släppa det man har för händer så fort lilla fröken kallar.
Det har varit en hel del undervisning i både piano och sång senaste veckan. Har fått ett gäng nya elever den här hösten, alla vuxna. Jag gillar dem allihop men känner att jag saknar att ha barnelever. Tycker mycket om att vara någons fröken och blir oftast väldigt fäst vid mina små elever. De två bröderna i Piteå, där jag kom hela familjen nära, har fortfarande en plats i mitt hjärta fast de snart är vuxna och den äldste redan börjat på universitetet. Och mina små körflickor på Gotland (som nu är tonåringar) fortsatte jag träffa så länge jag åkte regelbundet till ön och nu följer jag dem på Facebook och skickar hjärtan på deras födelsedagar.
Nåväl, just nu är eleverna vuxna och det kräver en annan slags relation och en annan pedagogik. Tycker det är en större utmaning att undervisa vuxna när fröken- och elevrollen inte går lika automatiskt som när man undervisar barn. Man måste verkligen aktivt ta sin plats som pedagog. Inte mesa ur och bli kompis.
Och nu i veckan har jag insett att det är precis det jag tränar mina kvinnliga sångelever i, att våga ta sin plats. De är drillade i en kultur där man ska ha en mjuk och vän stämma, inte alls förankrad i magen. Vill de göra sig hörda höjer de röstläget ett snäpp, inte sänker det. Det är spännande att jobba med. Nog för att de får sjunga sånger på lektionerna, men vi övar minst lika mycket på att ta kontroll över rösten, förankra den i magen och i fötterna, sänka röstläget, våga låta rösten höras och våga ta plats. Det kommer fram många tankar om självbild och ibland också tårar. Häftigt att få jobba med något som rör runt djupt inne i människan. ”Att få människor att hitta sin inneboende potential” har ju varit mitt pedagogiska motto i många år och även om det kanske låter pretentiöst så är det precis det som händer på de här lektionerna.
Nu är det ännu mer mitt i natten, jag har gått och hämtat barnet som inte ville sova utan sin mamma och ska nu på nåt sätt få oss båda i säng utan att hon vaknar igen. Wish me luck!
Frilansförälder 