Det finns en skröna om hur en god vän till mig, då arbetandes inom försvarsmusiken, ringde upp en föredetta soldat. Soldaten hade trots avslutad tjänstgöring uniformen kvar hemma och denna skulle nu återböras till Kronan fortast möjligt, helst igår. Den föredetta soldaten befann sig dock på annan ort än uniformen och hade ingen möjlighet att komma åt den, men sådana ursäkter bet dock inte på min gode vän. ”Lös uppgiften!” sa han och lade på luren.
Min gode vän hävdar bestämt att skrönan inte är sann, men faktum är att ”Lös uppgiften!” har blivit ett av mina ledord, såväl professionellt som privat. Det händer då och då att man ställs inför situationer man inte räknat med och då finns det inte tid för att lägga sig på marken likt matadoren i Ferdinand, det är bara att lösa uppgiften .
Idag uppkom en sådan situation. Jag skulle spela på två dop utan några som helst utmaningar eller överaskningar. Trodde jag fram till jag satt på tunnelbanan in och upptäckte att ”Lilla liv” inte var psalmen jag trodde utan en helt okänd sång som dopfamiljen mailat noter på. Ok, lös uppgiften.
Sjöng sången femtioelva gånger för mig själv på tunnelbanan för att få ett hum om den och höll tummarna för att kyrkan skulle vara tom så man kunde öva lite. Den var full. Övade på lägsta registrering uppe på orgeln och fann att det inte skulle gå att spela och scrolla på mobilen samtidigt. Bestämde mig för att inte lägga tid på att leta efter en eventuell skrivare och försöka skriva ut via wi-fi utan började istället leta efter notpapper på läktaren så jag kunde skriva av noterna. Det fanns inget. En kvart kvar till klockringning.
Sista utvägen kvar. Tog ett A4-papper, ritade några fruktansvärt vingliga notlinjer och började skriva av noterna från telefonen. Notsystemen vajade som i svår storm och fulare notskrift har sällan skådats, men vem bryr sig om sånt just nu? Kladda ner ackordsanalys, av med telefonen och så en mental genomspelning i huvudet. Ett djupt andetag. Klockorna började ringa.
Frilansförälder 