Kom på i eftermiddags att jag helt glömt bort bloggen den här veckan. Så kan det gå när huvudet är fullt av annat, men eftersom jag är en disciplinerad människa ignorerar jag det faktum att klockan är över midnatt och bestämmer att det fortfarande är söndag och att även den här veckan ska föräras ett inlägg.
Huvudet är som sagt ganska fullt och så även kalendern. Vivere ska ha genrep och föreställning den här veckan, oväntat många elever vill ha lektioner i december, jag ska förbereda kyrkjobb och egna konserter och utöver det har jag med kort varsel fått ett stort Luciajobb på en högstadieskola. På drygt tre veckor ska det produceras ett välklingande Luciatåg och ingjutas kraft, mod och teknik i sångarna. En utmaning men också väldigt roligt.
Men trots att det just nu är mycket att göra, att jag jobbat mycket fast det är helg och jag och Emil pusslar nåt sanslöst för att få det hela att gå ihop är jag så glad för vårt beslut att låta Agnes vara hemma åtminstone till nästa höst. Det är fantastiskt att tillbringa så mycket tid med henne. Att leva så nära henne och inte behöva stressa gör att varje liten vardagsaktivitet blir ett äventyr. Att gå och slänga återvinningen med en liten kämpe som bestämt hävdar att ”Annes sänna sopoj” och sen släpar sin egen påse (och vägrar ta emot hjälp) hela vägen till containrarna. Att åka Tvärbanan och sen bara spontant kliva av för att vi ser en lekpark som verkar kul. Att mitt på dagen packa väskan med sittunderlägg, bananer och några pepparkakor, gå upp i den lilla skogen mitt emot huset, sätta sig på en bergknalle och titta på och prata om allt man kan se därifrån.
Det stora i det lilla. Äventyret i vardagen. Tack Agnes för att du lär mig det.
Frilansförälder 