Jag vet inte om det finns i dagens spel, men förr när man spelade Super Mario så kunde man få en stjärna där Mario var odödlig. Gnistrande i olika färger rusade han fram och ingenting kunde stoppa honom. Superkraften höll dock inte så länge, efter nån minut började han röra sig som vanligt igen.
Även jag (kanske har alla det?) besitter en sådan överväxel och i förra veckan gick de första dagarna helt i superkraftens tecken. Roddade som ensamt ansvarig ett stort Luciatåg (där Lucian dessutom svimmade på det publika genrepet) med alla dess utmaningar utan att bli det minsta stressad, vilket både förvånade och imponerade mig. Spelade på Musikcentrums julträff och fick beröm både för att det lät så bra och för att jag var så professionell. Brände av punkter på att göra-listan i rasande fart och fick saker gjorda som legat och väntat i över ett år. Pang pang pang, inget kunde stoppa mig.
Torsdagen började bra, men på eftermiddagen började superkraften hacka betänkligt. När Emil kom hem från jobbet sent på torsdag kväll var det rätt ynkligt från min sida, men tillsammans fick vi ihop den sista logistiken. När vi gick till sängs var allt städat, packat och jag hade avslutat terminens jobb och gått på jullov. Allt på listan blev inte klart, men tillräckligt för att känna mig nöjd.
Morgonen efter tog vi tåget upp till Emils brors familj som bor utanför Östersund och där väntade superkraftens motsats. Allt går jättelångsamt. Vi sover som små grisar, leker ute i snön, lyssnar på tystnaden, gräddar våfflor och lussebullar, spelar Solitär och läser böcker. Agnes stormtrivs både med sin lilla femmånaders kusin och med hennes leksaker. Jag har inte tänkt på jobb en minut sen vi åkte från Stockholm. Väldigt vilsamt.
Imorgon eftermiddag åker vi härifrån, sover en natt hemma och åker sedan vidare mot Dalsland. Ingen jul utan Dalsland för mig.
Frilansförälder 