Jag är inget fan av begreppet Livspusslet, det känns bara som en stressande metafor. Gjorde en snabb googling för att se om jag kanske fått begreppet om bakfoten, men efter det kände jag mig än mer anti. En massa bitar som under stress och press ska pusslas ihop och där alla bitar måste vara med för att livet ska bli fulländat. Nej, detta är inget jag känner igen mig i.
Mitt liv känns snarare som jonglering. Ett gäng bollar i luften som ska hanteras och där den boll man precis började med snabbt byts ut mot nästa. När man minst anar det kommer nämligen bollarna ”läsa saga”, ”sätta in katten i förarhytten på leksaksbilen”, ”torka upp efter spontan lek med vattenkranen” eller ”Annes vaja mammas shamn!”. Efter att ha fått en sån boll ska man försöka hitta tillbaka till de andra. Hur många bollar har jag tappat på vägen?
Ibland, eller faktiskt ganska ofta, flyter jongleringen på som bara den. Jag hanterar alla uppgifter av vitt skilda karaktärer utan att tappa en enda boll och allt känns otroligt effektivt och stimulerande. Åh, jag tycker verkligen om det här sättet att leva och arbeta!
Sen finns det ju dagar som igår och idag. Ett ändlöst kravlande på golvet på jakt efter borttappade bollar, både på det privata och professionella planet. Såväl effektivitet som stimulans har lyst med sin frånvaro och jag har knappt lyckats hålla igång två bollar samtidigt. Men ta mig tusan, nu är jag på något sätt i mål. Alla punkterna på listan är överstrukna, alla jobb-bollar har kunnat läggas åt sidan. Nu blir det helg. Tack och godnatt!
Frilansförälder 