Söndagsmorgon på orgelpallen i Gustaf Adolfskyrkan. Prästen är vikarierande från Storkyrkan, pratar behaglig skånska och känns mycket sympatisk. I sin predikan pratar han om att inte vara offer och sitta och vänta på att någon annan ska ta hand om ens liv, utan att våga se och ta ansvar för sitt eget inneboende ljus. Templet i Jerusalem finns inte där, säger han, utan det finns i er själva.
Plötsligt kommer jag ihåg när jag för några år sedan stod framför Klagomuren, den enda kvarvarande väggen av Jerusalems tempel. Jag hade precis bestämt mig för att våga bli frilansmusiker och petade in en lapp bland de tusentals andra nedskrivna böner som fanns intryckta i murens sprickor. Ge mig mod att våga visa min storhet, stod det på den ihopvikta lappen.
Blir lite berörd av det minnet och tänker att det där jobbar jag med varje dag. Våga stå upp för sig själv, visa sin storhet, ta ansvar för sitt inneboende ljus. Ibland går det inte alls, ganska ofta med små myrsteg, häromdagen ett rätt rejält kliv. Nästa vecka kommer jag få jobba hårt på den fronten då vi ska ha repvecka med Amabelli igen och därefter börja sälja gig. Dessutom ska jag prata om min solosatsning med Musikcentrum på torsdag och måste dessförinnan ha formulerat en konsertidé att sälja.
Spelar klart högmässan, stänger av orgeln och beger mig ner från läktaren. Byter några ord med den sympatiska prästen som verkar imponerad över min insats. Men så bra att du är frilans, säger han. Skulle du vara intresserad av att spela i Storkyrkan och St Jakob ibland då vi är kort om folk? Får jag lämna ditt namn till musikerna?
Spela i Storkyrkan ibland? Ta nu ansvar för din storhet Amanda! Ja, det går bra att lämna mitt namn till musikerna.
Frilansförälder 