Igår hade Vivere Vokalensemble inspelningsdag och jag hade anlitat en god vän från musikhögskoletiden som ljudtekniker. Vis av tidigare inspelningstillfällen hade jag lagt på massor av tidsmarginal, fixat så att alla fick lunch och beredde mig på att efter avslutat dirigeringsvärv ligger halvdöd på soffan resten av kvällen.
Döm om min förvåning när allting bara flöt på. Riggningen gick jättesnabbt, ensemblen var på gott humör hela tiden, vi åt lunch i lugn och ro, spelade in en låt mer än planerat och var ändå klara två timmar före utsatt sluttid. Jag var inte ett dugg trött utan hade kunnat fortsätta i flera timmar till. När jag åkte hem funderade jag över vad som gjorde att det gick så smidigt och att jag inte var trött. Tänkte att det kanske var för att jag och Sebastian känner varandra väl och jobbar bra tillsammans. Sedan trillade plötsligt polletten ner.
Vi har ju blivit proffs! Inga ambitiösa studenter som ska försöka ro iland sina första stora projekt. Inte heller några ängsliga nyutexaminerade som oroar oss för om vi överhuvudtaget ska klara uppdraget. Det är snart sju år sedan vi sa hejdå till Musikhögskolan i Piteå och vi är professionella yrkesutövare som behärskar vårt jobb ut i fingerspetsarna.
Jag bodde sex år i Piteå och den tiden kändes evighetslång. Nu har jag alltså varit professionell musiker på hög nivå längre tid än vad jag var student. Tanken är både svindlade, befriande och förpliktigande på samma gång.
Frilansförälder 
En reaktion på ”Det plötsliga proffset”