När jag jobbade på Sparrevikens lägergård var en del i pedagogiken att ge oss ledare uppgifter som vi själva inte trodde vi skulle klara av. Varje läger inleddes med oro och nervositet för om jag skulle klara mitt uppdrag och vid lägrets slut hade jag vuxit flera meter mentalt. Genom åren avancerade jag från ledare via ansvarig för ledarutbildningen till att vara chef för en hel lägerperiod men upplägget var detsamma: att ställas inför uppgifter som jag själv trott var för stora och växa enormt av dem.
Nu har jag inget Sparreviken som ger mig för stora uppgifter och inte heller nån chef som ser till att jag utvecklas. Det måste jag fixa själv och nu har jag gjort det med besked.
Min klassiska pianoutbildning till trots tycker jag att det värsta uppdraget är när jag ska spela klassiskt piano. Framförallt när det är ett stycke jag inte kan sedan innan. Jag blir så fruktansvärt nervös att jag blir helt blockerad redan under instuderingen. Extra jobbigt är det om det går fort, innehåller många förtecken, växlande taktarter och alldeles för mycket hjälplinjer.
Så bara för att utmana mig själv har jag tackat ja till att nästa onsdag kompa Till havs, detta svulstiga halvhysteriska stycke som uppfyller alla ovan listade jobbighetsparametrar. Med en etablerad operasångare som solist dessutom. Jag fick noterna igår och har ägnat några timmar åt att varva konstruktiv övning med totalblockering där jag paralyserat stirrat in i noterna och känt att jag inte kommer klara det.
Skitsnack, säger min bästa kompis Disciplin-Amanda någonstans i bakhuvudet. Du är profesionell pianist med mängder av högskolepoäng och har en vecka på dig. Sluta bli så nervös. Lös uppgiften!
Så nu ska jag öva, öva och åter öva. Köra över nervositeten och spela med bravur på onsdag. Därefter köpa en fet semla och njuta av känslan att ha vuxit några meter.
Frilansförälder 