Jag sitter på en barstol i en fräsch kvarterslokal och framför mig sitter en av mina gamla körer. När jag ledde dem var de över sextio stycken, vilket kunde låta pampigt men var ett gissel att få ihop till en homogen klang. Nu är de strax över tjugo kvar och jag har blivit anlitad för tre inspirationsdagar där vi ska jobba med sångteknik men också bygga upp en ny identitet kring den här mindre konstellationen. Jag känner den här kören väl och är ordentligt förberedd men är ändå lite spänd på om min planering kommer falla i god jord. Har jag lagt detta på rätt nivå?
Vi inleder med en presentationslek. Sextio personer kan kanske inte lära sig varandras namn, men tjugo personer kan det definitivt. Man ska säga sitt namn och en sak man gillar på samma bokstav. Någon gillar cyklar, nån annan yllevantar, en tredje andras apelsiner. Därefter får jag tjugo vuxna människor att stå i ring, klappa rytmiskt och säga allas presentationsmeningar utan att tappa takten. Med lysande ögon dessutom.
Därefter lite sångteknik. Jag är ingen utbildad sångpedagog och har ganska begränsade kunskaper, men det lilla jag kan räcker alldeles utmärkt i sådana här sammanhang. Flytta ner rösten mentalt i bröstkorgen, inte i huvudet. Andas in och sen ut på sss, känn att diafragman jobbar. Nu sjunger vi en kvint upp och ner, släpp aldrig kontrollen. Öppna munnen, ni är en resonanslåda. Tänk bakåt och lek att ni är operastjärnor!
Fokuset är påtagligt under hela passet. Röstkvaliten förbättras nästan omedelbart. Jag noterar att de som ofta är ute och svajar på tonerna plötligt svajar betydligt mindre.
Nästa punkt är unison sång. Jag har varit lite orolig för om kören ska tycka detta är för simpelt, men det blir en riktig hit. Vi övar på att lyssna in varandra, att ställa in nån slags gemensam frekvens. Är vi på samma ton nu allihopa eller kör alla bara sitt eget race?
Koncentrationen är om möjligt ännu större nu. Jag ser när poletten börjar trilla ner hos sångarna. De tonsvajande koristerna har helt slutat svaja.
Plötsligt säger någon: Men nu sjunger jag ju själv. Jag surfar inte bara på de andra.
Yes! tänker körfröken.
Efter en väl tilltagen lunchpaus är det dags för att repetera vem det var som gillade läsning, maskiner, rotmos och kramar. Därefter väntar sång i kanon. Allt det vi precis tränat på, går det att komma ihåg när inte alla sjunger samma sak?
Njä, kanske inte riktigt än. Men med lite repetition går det snabbt mycket bättre. Vi jobbar inte med misslyckanden här, säger jag, vi jobbar bara med framgång. När jag skulle förbereda mig inför En Svensk Klassiker satte jag bara upp delmål som gick att klara. Först skulle jag åka två kilometer på skidor utan att ramla. Sen skulle jag åka två kilometer på skidor utan att ramla OCH köra om en tant. Och så vidare.
Dagen avslutas med stämsång. Vi jobbar med intonation, stannar på ackord och justerar tills det är rent. Jag pratar om att körsång handlar om två saker: att smälta in i en gemensam klang men också att våga låta sin egen röst bära. Inte tänka att man nog sjunger fel för att den bredvid sjunger en annan ton än man själv.
Plötsligt börjar det låta mycket starkare i basstämman. Aha, tänker körfröken, där trillade det ner ännu en polett.
Dagen är slut och vi avslutar med en runda. Jag förväntar mig att någon ska ha synpunkter eller önskemål om nästa gång, men alla verkar helt euforiska. Uppenbarligen var inriktningen jag valde en riktig fullträff. Bygget av det musikaliska laget är påbörjat.
Frilansförälder 