Det händer säkert en gång om dagen. Jag tittar på dig, överväldigas av mina känslor och måste svälja eller blinka bort en tår. Att man kan älska någon så mycket.
Häromdagen fyllde du två år. I två år har vi levt i symbios med varandra, ett obrutet band sen du var bebis. Man kanske alltid har kvar den känslan för sitt barn, om än i lite annan form?
Naturligtvis håller du samtidigt på att utmejsla din egen person och reda ut hur världen funkar. Ibland får jag andas väldigt djupt när du testar var gränserna går, men samtidigt är det väldigt nyttigt för mig att reflektera. Vilka förhållningsregler är viktiga för mig? Vad kan du få styra över själv och vad bestämmer vi vuxna? När finns det förhandlingsutrymme och när är saker skrivna i sten?
Jag tror inte på trots. Jag tror, även om jag ibland blir matt och irriterad och måste påminna mig, att din intention alltid är god och att du alltid vill väl. Den inställningen hjälper mig väldigt mycket. Vågar nog till och med påstå att vi inte haft någon stor konflikt än och vet faktiskt inte om vi har haft så många små konflikter heller. Vad räknas som konflikt? Jag har i alla fall aldrig blivit arg.
Att vara din mamma är den bästa ledarskapsutbildning jag har gått. Ställ inga frågor som egentligen är förtäckta påståenden, en riktig fråga ska kunna klara ett nej. Få alla att känna sig viktiga och oumbärliga i flocken. Informera om det som snart kommer ske och förvarna i god tid att en aktivitet kommer avslutas. Våga ta mandatet som överhuvud, men våga också backa från ett beslut.
Jag och din pappa har aldrig försökt göra dig självständig genom att försöka göra dig mindre beroende av oss. Du sover mellan oss, vi bär dig fortfarande mycket i sele och du har aldrig blivit bortlämnad till någon utom den närmaste familjen. Så fort du gnytt till har vi kommit. Jag har fått höra att jag klemar med dig och att du kommer bli bortskämd, men det tror jag inte på. Trots vårt klemande har du utvecklats till en mycket bestämd, stark och självständig individ med stor integritet. Du markerar tydligt när du vill göra saker ensam och ingen pussar eller kramar dig när du inte vill det, inte ens jag.
På ett sätt har du blivit så stor. Du har ett fantastiskt språk och kan verkligen kommunicera dina känslor, viljor och behov. Du pusslar femtonbitarspussel, vill hjälpa till med alla hushållssysslor, går på pottan och kan färger och siffror både på svenska och engelska. Samtidigt är du fortfarande så liten. Konsekvenstänkandet har inte kommit över huvud taget och vi behöver ibland hjälpa dig att hantera dina känslor, annars kan det flyga både det ena och det andra genom luften då du försöker hantera en motgång.
Jag är så glad att vi kan pussla ihop livet så att du får vara hemma och vi får leva så här nära dig. Det är ett sådant privilegium. Tack.
Frilansförälder 