–
Vi har så mycket att göra! gnällde gravida Amanda när jag och Emil satt och jobbade hemifrån.
-Visst, sa mamma. Vänta ni bara till barnet kommer, då kommer ni undra vad sjutton ni gjorde med er tid innan ni fick barn.
Gravida Amanda mumlade något ohörbart och kände sig kränkt. Det var ju faktiskt JÄTTEMYCKET att göra.
Det är ju inte utan att man tänker på det där rätt ofta. Vad sjutton gjorde vi med vår tid? Hur kunde vi tycka att vi hade mycket att göra?
Idag åt vi dessertbuffé på Berns och firade att Emils första termin på universitet är avklarad med den äran. Jag tyckte vi var effektiva innan, men den här terminen har slagit alla rekord. Kombinationen heltidsstudier i statistik (med suveräna provresultat), mitt företag, Emils deltidsanställning, hans uppdrag som kompositör och sångare samt ett hemmabarn har på något sätt gått ihop alldeles strålande bra. Vi har aldrig haft så här mycket pengar och jag tror faktiskt aldrig jag varit så lite stressad eller orolig som den här terminen. Kanske är det för att det knappt finns någon tid till det.
Dessutom har jag, efter två års halvhjärtat lallande, tröttnat på mig själv och gått tillbaka till pre-gravidupplägget med sex träningspass i veckan. Och ta mig tusan, det funkar! Dels klarar kroppen av det och dels finns det på något mirakulöst sätt tid för detta i vårt redan tighta schema. Var kom den tiden ifrån?
Jag förstår faktiskt inte hur det går ihop. Hur effektiv kan man bli? Någonting måste jag ju förlora, men jag ser det inte. Jag träffar vänner då och då, hinner läsa böcker, vårt hem ser oftast helt acceptabelt ut och jag kan fortfarande fastna i planlöst slösurfade. Tiden bara utvidgar sig och räcker till.
Nu väntar helgen och tid för ledighet. Och chips.
Frilansförälder 