Det oändliga sommarlovet

Jag tillbringar nästan all min tid med dig. Du leker brevid mig när jag jobbar hemifrån, sover i princip på mig och följer med på en hel del av mina uppdrag. Jag har möjlighet att i mångt och mycket leva i din takt och hinner att registrera alla dina utvecklingssteg. Min telefon är full av foton, videosnuttar, ljudinspelningar och massa minnesanteckningar om vad du gjort och sagt.

Och ändå. Ändå står jag med jämna mellanrum och tittar på dig och funderar över när sjutton du blev så där stor. Känner hur tiden bara swishar förbi.

Om jag som har all den tiden med dig känner så här då och då, hur känns det då för andra föräldrar? De som har ”vanliga” heltidsjobb, behöver lämna bort barnen långa dagar och bara ser dem några timmar varje kväll.

Häromdagen insåg jag att det finns en massa barn som går på fritids om dagarna även fast skolorna har haft avslutning. Det var ungefär samma känsla som när jag var tretton och plötsligt insåg att inte alla barn hade ett militärtält, fast med den lilla skillnaden att jag nu är snart trettiofyra och borde ha lite bättre omvärldskoll. Men icke, tanken har inte ens slagit mig. Min referens är att först var det skolavslutning, sen gick vi hem och åt sommarlovstårta och därefter väntade ett oändligt antal sommarlovsdagar utan tider eller måsten. Målet var att lyckas glömma bort vilken veckodag det var. Det måste ju funnits barn som gick på fritids på sommaren även på nittiotalet men de gick mig helt förbi.

Så Agnes, nu har jag tagit ett beslut. Jag som helt kan styra min tid och mina arbetsuppgifter ska se till att när du börjar skolan ska du få samma oändliga sommarlovskänsla som jag hade som barn. Och att jag själv ska ha jobbat undan så att jag kan dela den med dig.