Uppåt, framåt, vidare

IMG_6094Jag går mitt första år på Musikhögskolan och befinner mig i biblioteket när en av femteårsstudenterna ställer sig framför mig. Jag vet att han heter Jon och sjunger i kammarkören men jag har ingen aning om vad han vill mig.
-Hej! Du gillar kör, eller hur?
Eh, jo det gör jag ju. Att sjunga i alltså. Leda någon har jag aldrig gjort, förutom på de jätteläskiga dirigeringslektionerna på kantorsutbildningen. Varför undrar han det här?
-Du gillar manskör, eller hur?
Manskör??? Jag tycker väl ingenting om manskör. Vad är han ute efter egentligen? Men visst, jag kan väl säga att jag gillar manskör om det gör Jon nöjd. Det är tydligen rätt svar, för han ser glad ut.
-Jag leder en manskör men nu ska jag sluta och flytta härifrån. Vill du ta över dem efter mig?

Där och då blir jag körledare. Pitebygdens manskör är en utmärkt skola (och jag får tjugofem hängivna extrafarfädrar) och sen rullar det på i rask takt. I tolv års tid dirigerar jag manskörer, damkörer, blandade körer, barnkörer, konfirmander på läger-körer, semesterkörer och projektkörer. Oftast flera på samma gång. Jag leder allt från totala nybörjare till att göra dirigentinhopp i riktigt duktiga körer. Inte ett enda körledarjobb söker jag, utan alla kommer till mig. Uppenbarligen har jag talang för det här och karriären som entusiasmerande körledare borde vara utstakad fram till pensionen.

Men så fungerar inte jag. Jag måste hela tiden uppåt, framåt, vidare. Ständigt utvecklas. Förra veckan sa jag upp min sista kör och till jul kommer vi gå i mål med flaggan i topp efter fem roliga och utvecklande år tillsammans. För första gången på drygt tolv år kommer jag inte ha någon fast kör att leda.

Två dagar efter att jag bestämt mig för att säga upp kören och inte oroa mig för inkomstbortfallet så ringer Vävoperan och erbjuder mig jobb. Den ger mig mer betalt än vad en hel termin som körledare ger. Jag ser det som ett tecken på att jag gjort rätt val.

Dagen efter jag berättat för kören att jag skulle sluta till jul har vi orkesterrep med Vävoperan och jag ska för första gången dirigera en kammarensemble, tre solister, en kör och en dator samtidigt. Det är rent ut sagt skitsvårt och tolv års erfarenhet kördirigering hjälper föga. Jag vet inte alls vilken funktion jag ska ha och slår ömsom för fort, ömsom för långsamt och ömsom bara fel. Vem bestämmer tempot egentligen, är det jag, orkestern eller solisterna? Och försök hålla jämna slag med en dator som obönhörligt tuggar sig igenom musiken i perfekt metriskt tempo!
Frustrerad, förvirrad och förtretad cyklar jag hem och har inte alls lust att gå tillbaka imorgon och dirigera på Kulturhuset Stadsteatern.

Du vill ju ha ständig utveckling, säger min mentala slavdrivare Disciplin-Amanda när jag inte kan somna. Så här är det att utvecklas. Sov nu, gå dit imorgon och lös uppgiften. Basta.

Fredag lunch. Jag åker in till Kulturhuset och diskuterar rollfördelning med orkester och solister. Allt klarnar. Föreställningen går jättebra.

Uppåt, framåt, vidare. Ständig utveckling.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s