-Mamma, hästen har inga händer när den ska äta!
Där kom det, tänkte jag. Nu är det inga handar mer, nu säger du händer. För varje dag blir du lite större. Det är fantastiskt men gör också lite ont att det lilla barnet försvinner mer och mer.
Igår försvann awinnet. Från att du överhuvudtaget började prata har du sagt ”awinn!” när du inte vet och det har hängt kvar ända fram till nu. I en fåfäng förhoppning att det skulle komma tillbaka frågade jag dig massa frågor du inte kunde svaret på men du svarade mycket ordentligt ”jag vet inte” på varenda en. Får man sörja ett förlorat awinn?
Om några veckor blir du två och ett halvt år och du är så stor, så stor. Ibland smyger insikten sig på, som när jag inser att jag slutat duka med plasttallrik och haklapp. Ibland blir det så konkret, som när du inte längre får plats i din vagn och att vi måste köpa en ny. Idag skänkte vi den gamla vagnen till en blivande mamma och det blev ett så konkret paradigmskifte när hon gick iväg med den. Nu har vi bara en vagn som passar stora barn.
Igår skar jag mig i foten på en liten glasflisa som hade undgått dammsugaren när ett glas gick i backen. Du blåste på min fot, hämtade papper och klappade mig på kinden. Gick på eget bevåg och hämtade plåster och satte på foten.
-Såja, såja mamma! Snart blir det bra. Jag ska stoppa om dig! sa du och la en filt på mig där jag låg på köksgolvet med benet i högläge för att få stopp på blodflödet. Tårarna steg i ögonen på mig, inte på grund av såret utan av de plötsligt ombytta rollerna. Nu är det du som tar hand om mig.
Du är så stor, så stor och det går så himla fort. I oktober och november ska jag resa både till Helsingfors och Bangladesh på olika jobb. Sex dagar första resan och tio dagar andra. Hur mycket kommer du hinna växa på den tiden?
Frilansförälder 