Glimtar ur en vecka

Ett konferensrum på ett hotell i Nässjö. Frukt, karameller och en fullklottrad whiteboardtavla. Styrelsen för Musikcentrum Riks har visiondag och kommer man från Stockholm, Göteborg och Malmö är det smartast att sammanstråla i denna småländska järnvägsknut. Av gästlistan i foajén att döma verkar vi inte vara den enda organisationen som tänker på det sättet.

Vi gör omvärldsanalys och försöker staka ut Musikcentrums riktning för tre  år framåt. Olika åsikter som stöts och blöts. Moderatorn ritar gröna ringar runt viktiga områden, suddar ut och lägger till. Långsamt tar vi oss framåt.

Lunchen och fikapausen innehåller både diskussioner och skratt och några av styrelsemedlemmarna klickar jag riktigt bra med. Tänk vad lyxigt, tänker jag på väg upp till konferensrummet. Det pratas om att det är så svårt att skaffa nya vänner som vuxen, men jag har den här hösten rört mig i flera sammanhang där jag fått nya kompisar som är mer än på bara en ytlig nivå.

******

Bakom pianot i teatern på Östgötagatan. Repdagar med Vävoperan och den engelska versionen ska slipas ytterligare. Jag kommer lite med andan i halsen efter att ha lämnat av Agnes på universitetet så att Emil skulle hinna bli klar med sin skoluppgift innan papparollen tog vid. Efter överlämning och hejdåpussar  hinner jag svara på två mail och ringa ett samtal på tunnelbanan mellan Universitet och Slussen. Mycket effektivt.

Vi repar hela operan och jag har som mål att inte spela fel en enda gång. Rätt tempo, rätt insatser, inget schabbel. Det lyckas nästan och jag är nöjd, fram tills solisterna börjar prata om att jag spelar för fort i scen 17. För fort? Jag sliter ju som ett djur för att hålla uppe tempot på den. Det är ju kaos, mamman dör och taket i fabriken rasar! Hur kan de tycka att jag spelar för fort?

Mitt under samtalet trillar poletten ner. Det är ju inte kaos, det är djup sorg som ska gestaltas. Vi tar om och jag har en helt annan ingång i mitt spel. Plötsligt faller saker på plats och den där jobbiga scenen som jag aldrig fått ordning på blir plötsligt logisk. Spännande.

******

Fredag och gräsänka över helgen. Emil är på körturné i Blekinge och jag ska rodda ihop en massa jobb och två inhopp på orgelpallen med att vara ensam med Agnes. För första gången måste vi ta in barnvakter utanför familjen då mamma inte heller är i stan.

Jag, Agnes och min goda vän som ska vara barnvakt på lördagen har picknick högst uppe i Observatorielunden. Det är tredje gången han och Agnes träffas på kort tid och nu behöver hon ingen ställtid. De springer runt och busar och leker och skrattar och jag behövs inte alls. Det finns inget att oroa sig för inför morgondagen.

Sen hem och försöka rodda i jobb. Den bangladeshiska kör som jag ska jobba med nästa vecka då Vävoperan åker till Dhaka behöver inspelningar och text för att kunna förbereda sig och de har varken stämsång eller västerländsk notskrift i sin kultur. Jag kokar ner de tre- och fyrstämmiga körpartierna till lättsjungna melodier och försöker göra pedagogiska inspelningar på engelska där jag både sjunger och förklarar vad som händer.

Plötsligt får jag en film från musikläraren vi har kontakt med där han har filmat sången jag skickat till kören inför dagens rep. Tonbildningen är minst sagt annorlunda. Mycket mer nasal och rakt på och glissandona är inte att leka med. Detta ska bli en mycket spännande utmaning.

Försöker under ganska lång tid att växla mellan jobb och att komma och leka när Agnes vill att jag ska vara med, men till slut ger jag upp och sätter henne i soffan med filt, russin och Vännernas stad på Youtube medan jag jobbar undan. Hon är inte direkt missnöjd över detta.

****

Precis innan jag och Agnes går in i kyrkan ringer barnvakten och säger att han är försenad och inte kommer hinna tills lördagsbönen startar. Det finns ju inte så mycket att göra förutom att lösa situationen. Jag pratar med prästen som tack och lov är flexibel i sitt tänk, ställer en stol bredvid pianot och förklarar för Agnes att nu får du sitta bredvid mamma och titta på film utan ljud och vi måste vara aaaalldeles tysta.

Lördagsbönen börjar och Agnes är djupt försjunken i Bollibompa-appen. Vid en längre tystnad där församlingen förväntas sitta och meditera över dagens text tittar hon upp på mig.
-Mamma, är det färdigt snart?
Prästen flinar. Jag viskar något uppmuntrande och börjar spela en psalm. I tredje versen kommer en liten hand och börjar spela en översvämma och harmoniken blir genast något mer kärv.
Dags för postludiet. Jag hinner några takter innan min lilla assistent upphäver sin stämma.
-Mamma, jag är trött!
-Mamma är alldeles strax färdig! mumlar jag och fortsätter spela. Det är fel svar.
-Maammaa, jag är TRÖTT!!!
Jag bläddrar fram fem sidor i noterna och spelar de avslutande raderna. Hoppas ingen i församlingen var någon hejare på Debussy.

*******

Vikarierar på högmässa och tar med mig Agnes till kyrkan. Halv elva dyker dagens barnvakt upp, en trettonårig dotter till en av prästerna. Jag har varit lite orolig för detta. Hur ska det gå med en barnvakt som Agnes aldrig träffat förut, även om jag pratat i flera dagar om detta?
Jag hade inte behövt oroa mig en minut. Agnes ler stort mot trettonåringen och vi promenerar tillsammans iväg mot Öppna Förskolans lokaler.
-Hejdå mamma! säger Agnes totalt obekymrat när jag ska gå och en dryg timme senare är hon fortfarande ett stort solsken. Ska nog anlita den där rara trettonåringen nån mer gång.

Möter sedan upp en annan god vän och hans dotter som är lika gammal som Agnes. När barnen får syn på varandra börjar de springa mot varandra för att kramas. Jag blir rörd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s